Rolla?

Cayden hade aldrig riktigt fattat vad som hände med Beata efter lektionerna, och det inte som om han planerade att fråga. Det verkade inte vara någon fara med henne i alla fall. Fast det var lite olustigt att ha en knappt medveten person svävande med dragen efter sig.
Cayden gick bredvid Amber och höll tummarna på att Jodie inte var inom hörhåll.
"Hon verkade... trevlig." Trevlig, ett kodord för jag känner inte personen tillräckligt för att kunna något säga något mer exakt. Men det var sant också, Jodie verkade trevlig. "Och hon var ganska nyfiken på kollektivet..." Cayden tog en paus. "Hon berättade också vad som hände med kraftutplånarna." Hur var det tänkt att Cayden skulle berätta en historia han själv var tveksam om den verkligen var sann, vilket han inte kunde visa ifall han hade fel, utan att Amber trodde han ljög? Djupt inom sig suckade Cayden. Hon var som alla andra såklart extra misstänksam mot allt han sa. Han avskydde att komma ihåg det. Det var därför han undvek folk i kollektivet. Tur att han sällan sa saker som var nödvändiga att tro på. Vad gjorde det egentligen om Amber trodde han hittade på allt själv? Förutom att det sög att han skulle ses som en lögnare, som vanligt. Det skulle han ändå inte komma undan.

[Har ingen aning om vad jag ska skriva, nu när Jodie är i framtiden... Ska ändå logga ut nu. Vill bara skriva något så rollet flyter på.]

"Såå... Din kraft är verkligen speciell..."
De återgick till krafttemat och Jodie slingrade sig obekvämt på stolen.
"Jag ska nog..."
Jason fattade vinken och höll henne kvar när hon reste sig upp för att gå.
"Nej, förlåt! Jag fattar att det känns otrevligt att prata om det. Det är inte kul att hitta sin svaghet."
Svaghet... Jodie hade aldrig tänkt på det förut. Hon var så fäst vid sin syster att tanken på att hon var i fara fick henne att frammana hemska visioner. Jason såg nog hennes oro, för han utbrast:
"Du ska inte vara orolig. Du och din familj är trygga här på kollektivet."
Jodie log mot honom och tog en klunk kaffe.

Trevlig. Amber fnös nästan högt. Självklart var Jodie trevlig. Men hon hade hoppats på att Cayden fått något mer intryck av henne. Amber motstod impulsen att kasta en misstänksam blick på Cayden. Hon undrade ifall han undanhöll henne något. Sedan kom hon på sig själv, det skulle inte hjälpa honom ifall hon misstrodde allt som kom ut ur hans mun. Det fanns ingen anledning för honom att ljuga nu, och hon tvingade sig själv till att lita på honom. För den här gången.
Hon såg intresserat upp när Cayden nämnde kraftutplånarna. Det var något hon väldigt gärna ville veta mer om. Hon kastade en blick bakom sig, men Jodie syntes inte till.
"Vad hade hänt då?" frågade hon och lyckades inte riktigt hålla borta ivern ur rösten. Men hon ville bara veta så mycket som möjligt om de här så kallade kraftutplånarna. Ärligt talat skrämde de henne, och hon förstod inte varför någon skulle vilja ge sig på folk med krafter. Men hon intalade sig själv att hon och dem hon älskade var säkra här på kollektivet.

Cayden kunde inte låta bli om att bli övertygad om att Ambers fnysning var för att hon inte trodde på honom. Han försökte låssas som om han inte märkte det. Det borde inte spela någon om hon trodde honom eller inte. Hon verkade i alla fall lita på att Jodie verkligen hade berättat om vad som hände med kraftutplånarna. Om hon trodde att han ljög skulle hon väl annars inte låta så ivrig?
"Jodie berättade att hon vaknade upp mitt i natten av sin mammas skrik och hittat henne medvetslös med en främmande man lutande över henne. Jodie försökte få bort mannen men det slutade med att hon också blev ner knockad. Hon vaknade på golvet med händerna och fötterna ihop bundna och en munkavel över munnen." Cayden var tvungen att tviga sig själv att båda låta och se bekymrad ut, men det var inga problem för honom. Att spela teater och låssas kom enkelt för honom efter att ha ljugit så länge. Plötsligt blev det uppenbart varför ingen litade på honom, även när han var ärlig ljög han. Det handlade inte ens om att han inte ville såra Jodie, han ville bara se bättre ut. "Och hennes syster låg också där. Jodie sa att hon kände lukten av bensin, sedan tände någon på och rummet började brinna. Jodie kröp fram till elden och brände bort repet runt handlederna och knöt upp det runt benen. Sedan tog hon sin syster och sprang ut. Det var nästan att de inte klarade det. Utanför fanns hennes föräldrar och de som attackerat Jodie och hennes mamma. De var två män. Jodies mamma skrek åt henne att springa. Männen kom mot henne och hennes syster, och då lyckade Jodie använda sin kraft och få fram något monster." Cayden tog en kort paus för att få lite luft, han var inte alls säker på att han hade berättat allt helt rätt, men det borde nog räcka för att kunna ge en någorlunda uppfattning i alla fall.
"Sedan kommer hon inte ihåg något förrän hon vaknade upp här i kollektivet" avslutade Cayden. De hade kommit fram till trapporna och Jodie syntes fortfarande inte till. Cayden sneglade mot Amber för att se hur hon hade tagit hans ord.

[Fortsätt ni! Jag väntar på att de kommer till sina lägenheter. Gärna ska det ta någon timme extra efter det också... Jodie ska vara sen hem. Loggar alltid in när jag precis ska gå och lägga mig. ]

Amber spärrade förvånat upp ögonen när Cayden berättade om vad som hade hänt Jodie och hennes familj. Det lät fruktansvärt. Hon kände ett plötsligt medlidande för Jodie som inte funnit där förut.
"Tänk att behöva fly från sitt hem sådär", mumlade hon för sig själv utan att tänka på att hon talade högt. "Hon miste nästan livet... Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha känts".
Amber kastade en granskande blick mot Cayden. Han såg lika bekymrad ut som hon kände sig. Det verkade ärligt, hon hade blivit oroad ifall han betett sig som om det inte var något särskilt han berättade.
Amber började gå upp för trapporna. Hon var tvungen att lämna av Beata hemma hos sig, och hon bodde på första våningen, så det var ingen idé att ta hissen. Dessutom visste hon att Beata ogillade att hon tog hissen med henne, oavsett om hon var medveten om det eller inte.
"Men tanke på vad Jodie gått igenom måste vi se till att välkomna henne", sa Amber och kastade en blick på Cayden. Inte för att hon trodde att han inte skulle vara vänlig, men han hade en tendens att dra sig undan. Sedan insåg hon att hon var orättvis mot honom och gav honom ett försiktigt, men uppmuntrande leende.
"Hon är säker här, eller hur?"

((En liten rättelse Cayden spelar att han är bekymrad och berörd medan han berättar historien (eftersom att han inte tror på den kommer det inte automatiskt), så han var inte oberörd när han berätta allt, förlåt om det var otydligt. (Och vet inte om han försöker framställa sig själv som känslokall heller )))

Cayden var tvungen att hålla sin förvåning över hur enkelt Amber trodde Jodies berättelse omärkt. Cayden var nära på att fråga Amber om hon verkligen trodde på att allt han hade sagt, men det var inte ett möjligt alternativ. Då skulle hon säkert tro att Cayden använde sin kraft, och det var det sista han ville. Han var helt enkelt tvungen att fortsätta hålla tyst om sina misstankar. Och det skulle antagligen varit otroligt dumt att säga något i alla fall, om nu Amber verkligen trodde allt var sant och Cayden avslöjade att han inte trodde det skulle han säkert aom om han inte brydde sig om andra människor, och det skulle inte hjälpa hans rykte i kollektivet.
På punkten att vara välkomnande tyckte Cayden att han än så länge att han hade gjort ett bra jobb. Han hade sett till att göra sitt bästa för att vara vänlig mot Jodie medan de tränade. Han hade till och med sett hur hon hade blivit mer avslappnad efter ett tag. Cayden kunde tänka att något faktiskt hade hänt henne, men något annat än hon påstod.
"Jo, jag håller med. Någon borde kanske gå med henne till skolan?" Om det skulle visa sig att Jodie var en lögnare hade Cayden ingen rätt att döma henne. Men han hoppades att han inte skulle behöva vara allt för involverad. Han hade än så länge inget problem med att kunna tänka sig att prata med Jodie i skolan och så. Hon verkade inte så så orolig för hans kraft som vissa andra. Med någon menade Cayden Amber och Beata, han själv kunde inte, han skulle ju träffa Vince som vanligt på morgonen.
"Ja, det är hon" sa Cayden säkert och besvarade Ambers leende. Något inom honom ville verkligen använda kraften för att få Amber att må bättre när han sa det. Men han visste att det var fel, ett långt tag hade han inte inte fattat det, vilket hade lett till problem.

((Oj, sorry, läste slarvigt! Det makear lite mer sense nu faktiskt, haha (fin svengelska jag talar) Ska gå in och rätta det när jag skrivit det här inlägget ))

Amber förstod mycket väl vad Cayden menade när han sa att "någon" borde följa Jodie till skolan. Trots att han var bra på att spela teater så var det något i hans blick som avslöjade honom. Han ville inte följa Jodie, säkert eftersom han hade sina egna vänner, utan han hoppades väl på att Amber och Beata skulle göra det.
"Ja, någon borde kanske göra det", svarade hon, något bitskt. Hon visste inte varför hon plötsligt nästan blev irriterad på Cayden. Eller inte irriterad, men hon gillade inte att han så självklart hade lagt bort ansvaret för Jodie från sig själv.
Men lite av irritationen försvann när han trots allt besvarade hennes leende och självsäkert svarade att Jodie var säker här.
"Jag hoppas du har rätt", sa Amber och stannade. De hade kommit upp på första planet. Hon såg upp på Cayden. Trots att han inte var så lång, var han ändå en bit längre än Amber, och hon fick se upp ifall hon ville möta hans blick.
"Jag måste gå och lämna av Beata", sa hon och nickade mot den fortfarande frånvarande blondinen som svävade en bit bakom henne.
"Vi ses imorgon". Hon gav Cayden ett sista leende och en uppmuntrande nick, innan hon tog tag i Beatas arm igen och börjar dra henne bortåt korridoren.

Cayden skämdes lite när Amber uppenbarligen förstått vad han egentligen menade med "någon", hon måste ha gjort det, annars fanns det ingen anledning för henne att låta så bitsk. Men enligt Cayden skulle det vara väldigt misstänksamt om han plötsligt gick till skolan med en ny tjej, som antagligen skulle avslöja att hon också hade kontakt med Amber och Beata. Förhoppningsvis tänkte Amber fortfarande följa Jodie till skolan, trotts att hon var irriterad på Cayden.
Det var tur att Ambers irritation försvann fort. Åter igen fick Cayden lust att använda kraften för att få Amber att må bättre, bara genom att säga att det var klart att han hade rätt. Som tur var lyckades han åter igen motstå frestelsen.
"Ja, vi ses." Cayden besvarade ännu en gång Ambers leende. Sedan fortsatte han upp för trapporna till andra våningen där hans själv bodde.
Vilken konstig eftermiddag det hade varit. Skum lärare, ny person i träningsklassen, en misstänkt historia om antikraft folk, och, kanske konstigast av allt, ett riktigt samtal med Amber. Men när han väl kom in i lägenheten kändes allt som vanligt, antagligen skulle inget som hänt under dagen lämna några större spår. Imorgon skulle han vakna upp och antagligen aldrig prata ordentligt med de andra i gruppen igen.
Cayden gick gick in på sitt rum för att försöka få kontakt med Evelina och Vince.

[Kan vi köra med att Jason har typ en hypnotisk kraft?]

Mitt när de satt och pratade kände Jodie hur hon blev tröttare och tröttare. Tillslut kunde hon inte ens hålla huvudet uppe utan sjönk ihop över bordet. Jason ruskade lite på hennes arm och hon satte sig tvärt upp. Han log mot henne.
"Är du okej? Du ser lite trött ut."
Jodie nickade. Då fick hon syn på Jasons armbandsklocka och hennes hjärta tog ett skutt. Tio!
"Jag måste gå nu!" utbrast hon och reste sig hastigt upp.
Jason följde med henne till dörren och de sa hejdå till varandra.
"Det var jättetrevligt. Vi ses!"
Jodie märkte att Jason såg efter henne när hon ilade iväg och hon blev alldeles varm i ansiktet.

"Var har du varit?!" skrek hennes pappa när hon kom innanför dörren.
"Jag gick hem till en vän efter träningen." mumlade Jodie som ursäkt.
"Vet du hur mycket vi har fått offra för att hålla hela familjen säker? Och så sticker du iväg utan att säga något!"
Jodies mamma kom in i rummet och la en hand på pappans axel.
"Såja, Fredrik! Hon försöker ju bara att skaffa vänner. Förresten är det helt säkert här."
Fredrik kastade en besviken blick på både Jodie och hennes mamma och det såg ut som om han tänkte säga något, men han fick inte fram ett ord. Han bara suckade.
"Förlåt om jag överreagerade. Men, försök att vara lite mer försiktig i framtiden."
Jodie nickade, men inom henne bubblade det av ilska. Toppen! Hon var en fånge i sitt egna hus. Hon gick in i sitt rum och kastade sig på sängen. Nästa dag var första dagen i nya skolan. Det var skönt att hon redan kände några klasskompisar. De kanske till och med kunde göra henne sällskap till skolan...