Malfoy och Granger

Har sån lust att skriva så skriver ett till kapitel
---

Kapitel 16

Hermione

Jag hade bestämt mig att träffa Draco, men jag tänkte inte vara där länge. Men av någon anledning kändes det som om han ville något viktigt.
Jag smög försiktigt ut ur sovsalen och ur uppehållsrummet.
Jag småsprang för att fort komma dit utan att någon lärare skulle se mig.
När jag kom ut så önskade jag att jag hade tagit på något mer än en t-shirt för det var väldigt kallt.
Fullmånen lyste på himlen så det kändes lite kusligt.
Jag såg att någon stod borta vid skogen.
Jag gick den biten, jag behövde inte stressa för hans skull.
När jag kom fram så var Draco's ögon alldeles tårfyllda.
"Vad var det du ville prata om?" sa jag lite trött.
"Jag ville säga hejdå," svarade han och torkade en tår som från kinden med handryggen.
"Hejdå?" frågade jag och rynkade pannan.
"Jag ska sluta här, du kommer förmodligen aldrig mer se mig," svarade han.
Jag kände på en gång att jag ville förlåta honom.
"Och bara för att jag älskar dig ska jag berätta varför jag ska det, för jag litar på dig," fortsatte han "Voldemort vill att jag ska...göra några saker och jag är tvingad att bli en dödsätare, vilket betyder att jag inte kan gå kvar här. Men jag förstår om du inte bryr dig, efter hur jag har sårat dig,"
Chocken hade förvandlats till en klump i magen.
"Jag bryr mig, jag vill inte förlora dig," sa jag med en ledsen ton.
"Det gör mig lite gladare i så fall," snyftade Draco.
"Vet Pansy om det?" frågade jag.
Draco skakade på huvudet.
"Dumbledore då?" frågade jag.
Draco nickade och bet sig i läppen.
En tår föll ner för min kind.
"Jag följer med dig," sa jag med darrig röst.
"Nej, du kommer bli dödad eftersom du är mugglarfödd, dessutom så ska du stanna här, med Harry och Ron," svarade han.
"Jag låter dig inte åka," grät jag.
"Tyvärr måste jag," svarade Draco.
Han kramade mig och jag ville aldrig släppa taget.
Men efter ett tag slutade Draco krama mig.
"Jag kommer sakna dig," sa han tillslut.
Sen gick han in i skogen.
Jag satt mig ner på gräset och la ansiktet i händerna.
Allt var hemskt.
Jag ställde mig upp och kollade ut i skogen, man kunde inte se honom längre.
"Draco," viskade jag fram.
"Draco!" ropade jag sen och började springa in i skogen.
"Draco!" gallskrek jag.
"Vart är du?"
Jag grät så mycket att man inte kunde höra vad jag sa.
Sen hörde jag ett ljud bakom mig.
"Draco?" sa jag tyst.
Jag vände mig om. Det var inte Draco.
Där stod en varulv och morrade.
Den började gå långsamt mot mig och jag backade i samma takt.
"Fin vovve," sa jag tyst.
Varulven morrade och jag började springa för mitt liv.
Jag kände blodsmak i munnen och det värkte i mina fötter.
Jag blev trött och jag saktade ner medans varulven fortfarande sprang efter mig.
Jag ramlade till och slog huvudet i ett träd.
Allt snurrade och det sista jag såg var någon som såg ut som Draco.
Sen blev allt svart.

Ohh!!!!

Ååååhhhh så spännande

såå bra!!!!!!!!!

BRA!!!

Nu kommer det handla om att det har skötsel och vård av magiska djur, även fast Harry, Hermione och Ron inte har det år 5, men jag behöver en ursäkt för dem att vara i skogen.
---
Kapitel 17

Harry den var ny va?

Jag och Ron gick ner till Hagrid's stuga för att ha skötsel och vård av magiska djur med Hufflepuff eleverna.
Det var egentligen inget ämne vi direkt tyckte om, vi hade det mest för att göra Hagrid glad.
"Harry, såg du Hermione i Stora salen när vi åt frukost?" frågade Ron.
"Nej, varför undrar du?" svarade jag.
"Hon var ju inte i uppehållsrummet när vi klev upp heller. Hon måste antingen ha försovit sig...nej vad säger jag? Hermione skulle aldrig försova sig. Men i så fall måste hon ha klivit upp före alla andra," sa Ron.
"Jo, men vi kanske bara ha missat henne," sa jag.
Vi kom ner till Hagrid där de andra redan stod där.
"Är vi alla nu?" frågade Hagrid och räknade oss som om vi vore 5 år.
"Är det någon som har sett Hermione?" frågade Hagrid högt.
"Hon var i sovsalen igår när vi la oss, men när vi vaknade var hon borta," sa en flicka från Gryffindor.
"Konstigt. Aja, hon dyker säkert upp." sa Hagrid för sig själv. "Iallafall, vi ska arbeta i skogen idag, så följ med mig,"
Alla elever gick bakom Hagrid.
"Det här är inte likt Hermione," sa Ron tyst till mig.
Jag svarade inget tillbaka.
Hagrid stannade upp och alla elever ställde sig på en rad.
"Ja, idag ska vi alltså..." började Hagrid.
Men jag lyssnade inte, för jag såg något längre bort i skogen.
"Ron, kolla där borta," viskade jag till Ron.
"Vart?"
"Där. Mellan träden."
"Jo, nu ser jag men är inte det..."
"...Jo,"
"Hermione!" ropade jag och Ron samtidigt och började springa mot henne.
Hon låg rakt framför ett tjockt träd och var alldeles vit i ansiktet.
"Vad håller ni två på med?" ropade Hagrid några meter bort.
"Hagrid, kom hit. Vi har hittat Hermione!" ropade Ron.
Hagrid kom med stora steg mot oss.
"Kära nån då," sa Hagrid oroat.
"Hon lever va?" frågade Ron. Det såg nästan ut som att han höll på att börja gråta.
"Ja, det gör hon, men undra när detta hände. Och hur," svarade Hagrid.
"Hagrid, kolla bakom dig," sa jag.
Hagrid vände sig om.
"En varulv..." sa han på oroat och som om han precis upplevt något häftigt.
Hagrid gick fram till den och studerade den.
"Den är död. Den dog för några timmar sen. Den jagade nog Hermione. Det förklarar fortfarande inte varför hon var här. Men Hermione har haft en jäkla tur att den blev dödad. Den har inga sår så det borde ha varit en förbannelse. Det kan bara en väldigt skicklig trollkarl som är insatt i svartkonster ha gjort," babblade Hagrid.
"Hon borde nog tas till sjukhusflygeln," sa Ron lite irriterat som om Hagrid brydde sig mer om varulven än Hermione.
"Ja, ja, det klart," sa Hagrid och lyfte upp Hermione.
Han gick bort till resten av klassen och jag och Ron följde efter.
"Jag måste ha Hermione till sjukhusflygeln stanna här och...gör ingenting," sa Hagrid.
"Jag och Ron får följa med va?" frågade jag.
"Javisst," svarade Hagrid.
Sen gick vi.

åå såå bra!!

Meeeegaaaaaa

Meeeeraaaaaa

Kapitel 18

Hermione

Jag vaknade till av att någon hade mig i famnen, men jag orkade inte öppna ögonen.
"Madam Pomfrey, vi hittade Hermione i skogen, vi tror att hon har blivit attackerad av en varulv. Det är nog bäst att du tar en titt på henne," sa någon som lät som Hagrid.
Den som bar på mig la ner mig i en säng.
Jag hade ont i hela kroppen.
"Det finns nog inte så mycket jag kan göra åt det här, men hon bör ändå vara här i några dagar," sa Madam Pomfrey.
"Hon har väl inte blivit riven eller något sånt?" frågade någon som lät som Ron.
"Nej då, hon har haft tur. Om några dagar kommer hon vara tillbaka. Men nu bör ni gå, jag har andra patienter att ta hand om," svarade Madam Pomfrey.
"Hagrid, vi kan väl få vara kvar här med Hermione?" frågade någon som lät som Harry.
"Jo, det kan ni. Om det går bra för Madam Pomfrey," svarade Hagrid.
Sen var det någon som förmodligen var Hagrid som lämnade rummet.
Jag öppnade ögonen försiktigt och blev bländad av hur ljust det var.
Jag satte mig upp och all energi åkte ur mig.
"Hermione!" sa Ron och tittade glatt på mig.
Jag sa inget utan stirrade bara ner på täcket som jag hade på mig.
"Vad hände? Varför var du i skogen?" frågade Harry.
Jag svarade inte.
"Hermione?" frågade Ron lite försiktigt.
"Han är borta," snyftade jag och kollade på Ron och Harry.
"Vem är borta?" frågade Harry.
"Han lämnade mig, Draco," svarade jag ledset.
Harry och Ron sa inget.
"Du borde nog vila lite," sa Ron.
Jag la mig ner, sen grät jag mig till sömn.
Sen vaknade jag igen. Jag låg ner på golvet, i ett annat rum.
Det var ett mörkt och dammigt rum. Det var ett långt bord i mitten av rummet med massa stolar omkring.
Jag ställde mig upp.
Framför mig stod någon med svarta kläder. Det var Draco.
Egentligen ville jag ropa hans namn glatt och börja krama honom, men det gick inte. Jag stod kvar på samma ställe.
"Kan du inte be någon annan göra det?" sa han oroat.
Jag ville fråga honom vad han menade men inga ord kom ut ur min mun.
"Du ska göra det, annars vet du vad som händer," sa jag plötsligt med konstig röst.
"Jag vill inte," sa Draco med gråt i rösten.
"Det handlar inte om vad man vill, du SKA göra det. På tal om något helt annat, så har jag fått reda på att du råkar vara väldigt förtjust i en speciell flicka. En flicka som är smutsskalle till och med. Det skulle ju vara så synd om dina föräldrar fick reda på det, eller om smutsskallen skulle bli skadad på något sätt," sa jag argt.
"Du rör inte Hermione," sa Draco ilsket.
"Crucio!" ropade jag samtidigt som jag riktade trollstaven mot Draco.
Draco föll ihop och började skaka.
Jag riktade bort trollstaven och Draco låg stilla på golvet.
Draco grät.
"Så svag. Jag har egentligen ingen användning av dig, men du ska göra det," sa jag och tittade på Draco.
"Du får inte skada Hermione, hon har inte gjort något," grät Draco.
"Jag skadar henne inte om du gör det jag har bett dig göra," sa jag.
Sen vaknade jag upp i sjukhusflygeln igen av att jag skrek.
"Hermione," sa Harry och försökte lugna ner mig.
Skriket blev till gråt. Jag älskade Draco, men ingen person hade någonsin fått mig att gråta så mycket som han.
"Harry, Voldemort, kan andra se vad som händer för honom än du?" frågade jag och försökte prata tydligt även fast grät.
"Uhm, jag vet inte. Det är ju som en koppling mellan mig och Voldemort, men jag antar att han kan visa saker till vem som helst om han vill att de ska se det, vadårå?" svarade Harry.
Jag berättade om drömmen.
"Sååå... Du drömde att du var Du-vet-vem?" frågade Ron.
"Ja, men vad spelar det för roll? Voldemort torterar ju Draco!" grät jag och kollade surt på Ron.
"Det finns inget vi kan göra åt det, Hermione. Tyvärr," sa Harry.
Jag kollade ledset på honom.
Jag saknade Draco mer än vad jag någonsin saknat någon förut.

Sååå bra!!!!! Vad var det som voldie har gjort nudå ajajaj då. Nu får du kvarsittning voldie! PÅ LIVSTID!!!! I...




Nej men super bra