Klaine [PRS]

[Läser någon detta: Peppe (Azum name) och jag pratar på Skajjp, vi bestämmer inte vad som ska hända själva]

Det känns som om hela världen är grå. Blaine trummar lätt på ratten för att ha annat att tänka på. Han vill ha Kurt nära sig. Det räcker med kanske en handtryckning eller en kram, men bara han är nära. Och det som hände i bilen var underbart. Bara de kunde ha fortsatt. Antagligen hade det inte varit en så bra idé då det säkert skulle blivit alldeles för sent, men det var så underbart. Den enda gången Blaine har fått den känslan tidigare var väl när han höll på med musik. Det får han fortfarande, men inte på samma sätt. Förut var musik det enda glada i hans liv, nu vet han att det finns så otroligt mycket vackrare saker i livet. Som Kurt.

"Kurt, why are you smilig like an idiot", frågar hans pappa. "No offence!"
Kurt skakar på huvudet för att återvända till verkligheten. Bilden av Blaine, innan deras första kyss flimrar framför honom, och orden ringer i öronen. Han måste verkligen se ut som en gubbe, tokig av lycka.
"Uh, I am happy", säger Kurt trevande. "It was a nice day, but I miss it already. "
Han försöker få ner pulsen, inte svettas. Ärligt talat var det som att gå in i ett kylskåp efter den där riktigt skållheta kyssen. Så Kurt borde inte svettas.
"What did you do this amazing day, then?"

Blaine svänger in på parkeringen, tvekan en stund innan han går in. Huset han avskyr. Huset han har föraktat och hatat i hela sitt liv. Efter Sadie Hawkins-dansen har det bara blivit ännu värre. Oj, hoppas att pappa inte är där.
Men som väntat. "Blaine?" sade en välbekant röst. En alldeles för välbekant röst.
"Yeah dad?"
"Oh god Blaine, where have you been? It's almost six and you promised me to be home around three!"
"Oh, did I?" frågar Blaine konfunderat.
"Yes you did." Hans pappa tittar på honom med en sträng blick.
"You haven't been with a boy ... Right?"
"No, no, of course not dad", svarar Blaine automatisk, men han måste le en smula när han tänker på bilscenen. "Why should I?"

"Uh, not something especially", muttrar Kurt. "Just a good day."
Varför var hans pappa tvungen att gå närmare in på saken. Kurt har ännu inte sagt att vänskapen med Blaine blivit mer än så, och det skulle inte kännas rätt att säga "by the way, I have a boyfriend now, Blaine".
"I don't believe you, but I'll not go further into the matter", konstaterar Burt.
Puh.

[Kom ihåg att Kurt berättar i princip ALLT för sin pappa xD]

Resten av kvällen fortsätter som den brukar göra, Blaine sitter på sitt rum, gör läxor, spelar gitarr, lyssnar på musik ... Vardagligt. Men det känns inte vardagligt. Minerna för vad som hände för en timme sedan spelas om och om igen i hans huvud, de distraherar honom från att göra det han ska göra. Till sist står han inte ut längre. Han drar upp sin telefon och börjar leta efter Kurts nummer.

B: What's up? It's just been an hour ago and I miss you already.

[xD Men vi har ju en plan för när Burt får reda på att de är ihop, så nåt måste man göra...xD]

Det är inte en överdrift om man säger att Kurt saknar Blaine. Det är som om ju närmare de står varandra, desto jobbigare är det när de är isär. Som nu till exempel. Varför har Kurt inga superkrafter som gjorde att han reste tillbaka en drygt en timme? Det kan vara nedrans jobbigt att inte kunna det ibland, ofta.
Det vibrerar från Kurts jeansficka där han förvarar sin telefon. Hjärtat tar ett skutt, nja, snarare flera skutt. Han har fått ett meddelande av Blaine.
Kurt ler när han läser det. Snabbt skriver han ihop ett svar.

K. Miss U 2! Should I tell my dad that we're a couple? He wonders why I'm like a shining ray of sunshine... And I'm like "uh, it is a good day".

B: If you want to.

Kan han skriva mer egentligen? Han känner ju knappt Kurts pappa, han vet inte hur han skulle reagera. Intrycket han har fått av honom är att han är en omtänksam person eftersom Kurt uppenbarligen är väldigt lojal mot honom. Men han vet inte hur han skulle reagera på något som det här.