Nya halvgudar

När Estelle gick in till duscharna vände han om och gick mot lägershopen. Varför de ens hade en liten shop förstod han inte, men han antog att det var för sådana här tillfällen.
Han plockade på sig lite av varje som han tänkte att Estelle skulle kunna behöva. Det var inget extra med kläderna, men det var i alla fall rena och hela.
"Hej, Nathaniel", sa en len röst bakom honom. Han vände sig om och såg att Drew stod bakom honom. Hon var en av Afrodites döttrar, och ledare för deras stuga. Han tyckte inte särskilt mycket om henne.
"Hej, Drew", hälsade han något svalt.
"Vad gör du?" frågade hon och viftade med ögonfransarna.
"Fixar fram rena kläder åt Estelle", svarade han och vände henne ryggen.
"Åh, den nya tjejen?". Han nickade. "Vill du ha hjälp?"
"Tack, men jag är faktiskt klar", sa han med ett leende. Drew såg besviken ut.
"Hon såg inte mycket ut för världen. Hon är knappast en dotter till Afrodite", sa Drew högdraget.
"Det får vi hoppas", mumlade Nathaniel och betalade.
"Vad sa du?", Drews röst hade fått en liten skärpa.
"Inget!", sa han snabbt. "Vi ses". Han skyndade ut hur butiken och joggade ner till duscharna igen, men Estelles nya kläder i famnen, lättad över att slippa Drew.
Han gick in i omklädningsrummet och lämnade högen med kläder bredvid Estelles gamla, och gick sedan ut och satte sig i solen igen för att vänta.

Estelle kom ut strax därefter att Nathaniel lämnat in kläderna. Hon hade hört honom komma och gå och var tacksam över att han enbart lämnat hennes kläder. Hon började torka sig och studerade klädhögen. Kläderna var hela och rena och de var nya. Hon hade till och med fått ett par skor i hennes egen storlek. Det var sådana fina skor, senakers hette de trodde hon och de var gröna.
Hon satte på sig ett par jeanshorts eftersom det verkade vara en varm dag. Till det valde hon en orange t-shirt som det stod halvblodslägret på. Hon hade fått ett par ombyten till och var överlycklig. Estelle borstade igenom det korpsvarta håret och snart kom hon ut till Nataniel. Hon såg ut som en hel annan människa. Hon såg friskare ut än någonsin, hennes kläder var hela och rena och hon var ren. Ett svagt leende lekte på hennes läppar och hennes ögon glimrade i klarblått.
"Nathaniel tack, du hade inte behövt, men tack." sa hon om och om igen. Hon tackade för kläderna, för allt, för att han hämtat henne.

När Estelle kom ut från omklädningsrummet ångrade sig Nathaniel nästan. Hon såg faktiskt ut som om hon kunde vara en dotter till Afrodite.
Det långa svarta håret var utsläppt och ögonen var klarblå. Hon såg betydligt friskar nu, när hon både fått sova ut och fräscha upp sig. Nathaniel kom på sig själv med att stirra. Hon såg fantastisk ut.
Nathaniel reste sig snabbt upp från gräset och gick med snabba steg henne till mötes. Han log med hela ansiktet och de varma bruna ögonen strålade.
"Det är inget att tacka för", sa han och höll upp händerna framför sig. "Verkligen. Jag var glad att göra det"
Han släppte ut ett lättat skratt. Varför visste han inte, men det kändes bra och rätt att skratta nu. Idag var en bra dag.
"Redo att prata med Keiron och få reda lite med om det här stället?" frågade han och slog ut med handen.

Estelle blev osäker av Nathaniels blick, av hans stirrande och hon såg ner i backen. Hon visste egentligen inte varför hon blev så, bara osäker vid nya saker. Hon visste inte varför Nathaniel betedde sig så.
Men hon mötte tillsist hans varma bruna ögon och log svagt. Hans ögon kunde få vem som helst att smälta och de tog bort den oro hon nyss kände.
Då han nämnde Keiron blev hennes ögon med ens mörkare, en mörkt blå färg som oroligt hav om natten. Men hon svalde och nickade.
"Jag ska bara lämna de andra kläderna på sängen." sa hon och såg mer ut som hon skulle gå till sin egen begravning. På vägen dit vänder hon sig till Nathaniel och ser ursäktande på honom.
"Fast jag måste be om ett skärp eller något." sa hon och drog upp tröjan lite så han skulle se att shortsen var för stora i midjan. Hon visste att hon var mager, men att det gått såhär långt visste hon inte.
"Fast jag kan ta ett rep med." skyndade hon sig att säga då hon kom ut efter att ha lämnat kläderna. Hon såg på Nathaniel och försökte le.
"Till Keiron då." sa hon sammanbitet och drog efter andan.

Nathaniel såg hur Estelles leende bleknade igen vid nämnandet av Keiron.
"Det kommer gå bra", sa han och log ett uppmuntrande leende. "Jag följer med dig dit"
De började gå mot stuga 11 för att lämna hennes kläder, men när Estelle stannade och påpekade att hon behövde ett bälte och drog upp sin tröja lite, så kände Nathaniel en stöt i magen. Hon var så mager. Hans ögon smalnade, men Estelle hade redan gått in i stugan och såg inte hans oroliga min.
När hon kom ut igen hade han samlat sitt ansiktsuttryck igen, men när hon sa att hon kunde ta ett rep så var han nära att tappa det igen.
"Aldrig", sa han bestämt. "Jag fixar ett skärp åt dig". Hans röst lämnade inget utrymme för motsägelser. Han sågs för det mesta som en väldigt glad och lättsam kille, men när det väl gällde så kunde han vara väldigt bestämd.
Han nickade och började gå mot Stora huset där han visste att Keiron väntade. Han såg sig inte om för att se om Estelle var med honom, utan antog att hon följde med. Han hade plötsligt blivit väldigt arg. På vem visste han inte riktigt, men alla Estelles protester och hennes magra utseende hade triggat igång något inom honom. Varför var hon så rädd för att ta emot hjälp?
Han gick ett steg framför henne för att hon inte skulle se hans ansikte. Han hade svårt att le sitt vanliga leende och han ville inte att Estelle skulle tro att han var arg på henne.
Nathaniel klampade upp för trappan till verandan och gick in i huset. Keiron satt på verandan på andra sidan, och han gick rak igenom husets bottenvåning.
Precis när Keiron - som satt i sin rullstol - vände sig om lyckades han lägga till sina ansiktsuttryck och klämma fram ett leende. Han hälsade med en nickning och klev åt sidan så att Estelle kunde komma fram.

Estelle protesterade inte mer om skärpet men önskade att hon inte hade visat det för honom. Hans tonfall var så annorlunda det vanliga att hon blev tyst och följde efter honom. Men det kändes som att hon gjort något fel. Hon visste inte, men Nathaniels hållning sa att han inte var glad. Hon hade gjort något fel och det oroade henne, hon ville inte förlora honom. Eller annars mådde han inte bra Hon visste inte.
Hon tänkte be om ursäkt, men då var de redan framme. De gick genom ett hus, ett fantastiskt hus och kom ut på andra sidan. Där satt Keiron i rullstol?
"Har du rullstol?" sa Estelle förvånat och på något vis hade hon glömt rädslan i förvåning för tillfället. Var hade han gjort av benen Eller var det inte hans rätta jag? Hon var förvirrad.
Keiron skrattade till och blinkade åt henne.
"Förklädnad kära du, förklädnad." sa han enkelt.

Estelles förvånade kommentar lyckades locka fram ett litet flin hos honom. Nathaniel visste hur det kändes. Dock hade han träffat Keiron först i hans rullstolsform, så han hade fått en smärre chock när lägerledaren plötsligt hade rest sig upp och dragit fram en hel hästkropp hur den lilla rullstolen.
Nathaniel lutade sig med ryggen mot räcket. "Jag tror du får utveckla lite mer", sa han med ett snett leende åt Keiron. "Om jag inte missminner mig tror jag det tog mig två visningar innan jag ens accepterade att du är en häst"
"Kentaur", rättade Keiron honom automatiskt med en fnysning.
"Sak samma", svarade Nathaniel och blinkade. Han vände blicken mot Estelle.
"Klarar du sig själv?" frågade han försiktigt. "Jag tänkte att jag kanske skulle gå och fixa ett bälte åt dig"
Han visste att han hade lovat att följa med henne till Keiron. Men hon var ju faktiskt här nu, och säkerligen behövde hon inte honom nu. Dessutom kunde han inte släppa bilden av Estelles magra kropp och han var tvungen att gå därifrån för att tänka.
"Jag lovar att Keiron inte är någon människorätande häst", sa han med ett snett flin, som gjorde att han mer såg ut som sig själv igen.

Estelle nickade svagt, hon pressade fram ett leende till att visa att det var okej att han gick.
"Jag märker att han inte är det, du lever än." sa hon med ett snett leende som verkade mer naturligt.
Då Nathaniel börjar gå säger hon då han passerar henne.
"Förlåt om jag misshagat dig." mumlar hon tyst fram. Hon ville inte att Keiron skulle höra men hon ville verkligen inte förlora Nathaniel. Hon visste inte varför, men det kändes som hon hade desperat behov efter honom.

Då Nathaniel gått vänder hon sig åter mot Keiron med en skrämd blick. Hon står rak i ryggen, med händerna bakom ryggen och ser spänd ut.
"Sitt för all del. Dricka?" sa han och visade till en stol. Han hällde upp juice i ett glas och gav det till henne, såg bekymrat på henne.
Han ville bara be henne att slappna av, att ha kul och glömma allt. Men han visste att hon inte kunde det, inte helt släppa sig fri.

Vad de utbyter under samtalet nämner ingen av dem. Men han hade fått henne att förstå att han ville hjälpa henne. Hon skulle med Nathaniel om han ville få återvända till hennes hem. För att hämta hennes saker och alla papper med skulder och räkningar för att Keiron skulle kunna hjälpa henne. Eller annars skulle han sända en satyr, något som inte föll Estelle helt i smaken då hon inte ville ha något rotande bland hennes saker.

Han ville dock att hon skulle ta hand om sig själv först, slappna av ha kul. Men han gissade att hon inte helt kunde göra det. Att hon inte fått en förälder ännu bekymrade honom också. Men han sa inget om det, han ville inte få henne att tro att ingen ville ha henne.

"Förlåt om jag har misshagat dig", säger Estelle tyst när Nathaniel går förbi. Det är nästan så han stannar upp. Hur kunde hon tro något sådan? Han fick lust att vända sig om och skaka om henne. Man han gör det inte, utan går bara förbi henne utan att säga ett ord.
Han knöt nävarna av ilska. Han avskydde att se när folk mådde dåligt, speciellt när han inte kunde göra något åt det. Och hennes försiktiga och slutna sätt påminde honom om sig själv.
Det var tomt utanför Stora huset, och han gick med långa steg mot lägershopen. Nu när det inte var någon runt kunde att släppa sitt glada leende. Han hade nästan ont i kinderna efter allt leende. På ett sätt kom det naturligt, men smärtan fanns fortfarande där, och försökte tränga igenom hans yttre mur inifrån.
Han klampade in på lägershopen och slog upp dörren med en sådan kraft att satyren bakom kassan hoppade till.
"Ta det lite lugnt, va?" sa satyren surt.
"Ledsen", sa Nathaniel, även om han inte lät särskilt ångerfull. Han gick bort till bältena och valde ut det kortaste, det skulle säkert passa Estelle.
När han betalat gick han tillbaka mot Stora huset och satte sig på trappen utanför, för att vänta på Estelle. Han hoppades att Keiron skulle tala henne till rätta. Få henne att inse att hon inte behövde göra allting själv.

Estelle var tyst och eftertänksam då hon lämnade Keiron och höll på att mer eller mindre snubbla över Nathaniel då hon först inte märkt honom. Hon blev överrumplad att han var där, hon trodde att han var arg på henne, men här var han nu.
"Hej." sa hon leende, ett väldigt lättat leende att han var där, att han kommit. Hon visste inte vad hon skulle säga så hon bara stirrade innan hon kom på sig själv och drog bort blicken med en rodnad på kinderna.
Efter en stunds tystnad harklar Estelle sig och tar till orda.
"Keiron skulle hjälpa mig så jag kan betala av skulderna." mumlade hon fram utan att se på honom. Hon hade sagt det åt honom innan och hon visste inte om han ville veta mer eller om hon trängde sig på.
"Men jag vill inte att någon går in i min lägenhet, ser allt." sa hon förtvivlat nästan desperat. Keiron hade fixat redan så att skadan i butiken inte var hennes fel och att hon inte längre hade anställning där. Hon var inte skyldig dem något, men hennes försvinnande hade säkert uppmärksammats.