PRs med Queen Boo

Jag tittade förvånad upp när jag hörde mitt namn och vred huvudet för att möta Fannys blick.
"Alldeles strax faktiskt", svarade jag henne och log stort.

Någonting rörde sig inom mig, det kändes som om tarmarna vreds om. Fast det gjorde inte ont, mer som en pirrande känsla i mellangärdet. Jag rodnade och log tillbaka. "Får jag läsa?"

Jag tvekade en stund innan jag svarade: "Du kan få läsa när jag är klar.. på ett villkor.. om jag får läsa din", sa jag och log mot Fanny. Jag såg att hon rodnade och kände hur mina kinder blev varma och säkert lika röda som hennes.

Jag nickade och försökte sluta le. Tyvärr så tror jag att resultatet blev en fånig grimas, men jag är inte säker. "Självklart" sa jag. Jag såg Adrian stå vid katedern och stirra på Fredrik, som satt och viskade med John. De satt och skrattade tyst, och jag förstod att de pratade om mig.

Jag log och nickade lätt innan jag skrev klart de sista meningarna på min berättelse och började att rätta den. När jag var klar så tog jag upp papperna och la dom framför Fanny.

Jag gav min berättelse till Elina och började läsa hennes.
Handstilen var svårläst, nästan lika svårläst som mina spretiga bokstäver som alltid smälte ihop med varandra.
Jag la märke till några få stavfel, men texten var bra. Riktigt bra, faktiskt.

Jag tog emot Fannys text och började läsa den.
Hennes handstil var nog svårläst för många, men jag kunde läsa den lätt. Eftersom att min handstil är ungefär lika "dålig" som hennes så gick det bra. Hon hade skrivit en jättebra berättelse, med sådan inlevelse att man nästan kunde känna att man var med i den och att den handlade om den som läste.

När jag hade läst färdigt la jag ifrån mig papprena. "Den var jättebra" sa jag och log.
Det var den verkligen. Jag hade levt mig in i berättelsen, och jag undrade vad hon tyckte om min. Speciellt om slutet, det var det jag var mest nöjd med.
Man förstod vad som hade hänt men ändå kunde man inte riktigt förstå, det var det jag gillade mest med olyckliga slut, det finns så många sätt att ta liv på.

Jag hade inte läst klart hennes text när hon sa någonting som jag inte uppfattade helt för att jag var helt inne i berättelsen. Jag svepte med blicken ner på pappret och såg att det bara var ungefär en halv sida kvar innan berättelsen var slut. Jag läste klar den och blev lite ledsen av slutet, det var inte så att det var dåligt skrivet utan det var det att det var så sorgligt slut som gav en liten "vad hände där"-känsla. När jag hade läst klar så tittade jag upp frågande på Fanny och sa sen med ett leende "Den var super bra" och räckte över hennes papper till henne.

Jag log. "Tack" sa jag glatt. Jag undrade fortfarande varför Adrian hade vägrat kommentera. Jag längtade tills vi skulle få betyget. Nu var det bara 5 minuter kvar av lektionen.
"Ni måste lämna in texterna nu, oavsett om de är klara eller inte"
Jag gick fram och la papprena på katedern och jag såg hur han undvek dem med blicken.
Med en irriterad känsla gick jag tillbaka till min plats och jag började lägga ner grejerna i väskan.