Paraply. [PRS]

Zoe ~
Jag vaknar av att någon smäller igen en dörr. När jag slår upp ögonen ser jag att jag inte är hemma. Vad hände egentligen? Minnena börjar komma tillbaka. Jag var full, minns jag. Och sedan kom några och kidnappade oss. Tror jag. Nu är vi fast i här. In the middle of nowhere. Jag häver mig upp ur sängen, går ut genom dörren och gäspar. Plötsligt har jag gått in i Marbelle.
"Oj, förlåt", säger jag sömnigt.

Marbelle ~
Zoe snubblar nästan över mig där jag sitter. Hennes hår är sömnrufsigt och hon ser lite förvirrad ut. Trots allt är hon är söt. "Det är lugnt." Säger jag och reser mig upp. "Bakis?" Jag ler snett men inte elakt.

Zoe ~
"Ja", säger jag och ler trött tillbaka. Hon är söt, slår det mig plötsligt och jag rodnar, kollar snabbt på något annat. Min blick faller på Haley. Hennes mage kurrar och jag kommer plötsligt ihåg maten som finns i kylen.
"Vi måste bestämma hur vi ska dela upp maten", säger jag.

Marbelle ~
"Jag är inte så hungrig." Säger jag. Jag har klarat mig länge utan mat. "Men vad är klockan egentligen?" Jag har ingen aning men jag är sjukt trött. Det tar på krafterna att bli kidnappad.

Alli ~
Jag ser deras blickar. Jag ser dem klart och tydligt. Och jag känner igen de. Den där intensiva men blyga blicken. Det gör mig äcklad men ändå glad och ledsen.

Marbelle ~
Alli ser på mig med en svårtydd min i ansiktet. Hon ser... Äcklad ut? Av mig? Jag känner mig illa till mods. Hon har tittat konstigt på mig förut, och jag vill veta varför. "Alli?" Säger jag. "Kan vi prata?"

Haley kände sig en aning utstött. Det var en konstig stämning i rummet. Det var nästan som om de andra flickorna talade i ett språk som inte hördes utan bara kändes och sågs. Hon kände igen det språket, hon hade sett många använda det förut. Så klart så kunde hon läsa av andras uttryck och så, men ibland var det som om de andra såg och menade saker som hon själv inte kunde förstå eller se. När hennes kompis Josefine tog ut henne på stan en gång så sprang hon direkt fram till sminkprodukterna. Inte nog med att Haley knappt kunde andas på grund av den starka lukten av parfym och smink utan dessutom så tog hon alltid upp fel läppstift för att visa till Josefine. Dem där som man inte skulle ha på sig som lila, gröna eller gula. Josefine hade gett henne en sådan där blick som hon inte riktigt kunde tyda, var hon sur? Nej, för direkt efter åt så började hon prata med sin socker söta röst igen och låtsades som ingenting. Efter att dem hade vart i affären och tittat på allt smink så fick Haley stora klagomål över att hon inte sminkade sig, alla andra flickor gjorde ju det.
"Jag slår vad om att du skulle få en pojkvän om du började sminka dig och kanske började bete dig lite mer som... Andra" Haley svarade inte. Faktum var att hon fokuserade all sin styrka på att inte få ett utbrott. Det var slöseri med tid, Josefine skulle ändå aldrig förstå. Det fanns faktiskt en värld utan smink och pojkvänner.

(orkade inte rätta stavfel och sånt skit D; )

Luna ~
Jag kollar förvånat på Haley och ruskar till henne så jag inte orkar med dr andras "tysta bråk".
"Är du okej?", frågar jag och petar på hennes axel.
Varför beter sig alla så konstigt?

Zoe ~
Jag kastar en blick på Alli och Marbelle. Marbelle säger till Alli att de ska gå och prata och det vänder sig i magen på mig, varför vet jag inte. Jag tittar bort och biter på min redan nedbitna nagel.

(Omg i don't likte where this is going O.O eller, jag har inget emot det men Marbelle gillar det inte cx)
Marbelle ~
Jag ser på Zoe som ser ledsen ut. Jag rynkar pannan. Hennes sorg gör mig ledsen av någon anleding. Hon biter på en nagel och jag blir avundsjuk över hur vita hennes tänder är. Och hur vackra hennes läppar är. Jag vänder mig mot Alli och ser på henne med huvudet på sned. Även hon är vacker, men jag tänker inte falla för någon. Vi är trots allt kidnappade. Och de är tjejer. Jag suckar lätt.