Daemons(Southafrica)

((Sure, men vet inte hur mycket du vill hoppa så hoppar till nästa dag xD)

Eleonora vaknade sakta då solen sken in genom hennes fönster och satte sig sakta upp. Hon såg sig om men såg inte Adam. Han måste ha gått redan. Hon log för sig själv och tog sig upp från sängen och drog på sig sin morgonrock över nattlinnet och tog upp Rey och satte honom på sin axel. Hon mindes natten lite suddigt, men hon visste att den varit bra. Hon saknade redan Adam igen.
Hon tog ett bad, åt och klädde sig innan hon gick ut innan hennnes mor tvingade henne att gå och studera. Hon visste dock inte vart hon skulle gå, till Adam? Hon ville inte verka efterhängsen men hon älskade att vara med honom. Tillslut styrde hon stegen mot utkanten utav staden. Där var det vackert och hon slapp annat folk.

Adam vaknade efter knappt tre timmars sömn av att någon bankade på dörren. Han vägrade gå upp, lade istället kudden över huvudet, och fick därför skylla sig själv när dörren svängde upp med en smäll.
"Adam...", faderns röst lät kanske lugn men spår av irritation och bitterhet fanns däri.
Adam låg blixtstilla i sängen, plötsligt pigg. Han var inte beredd på att hans far skulle komma in och var kanske lite rädd över vad som näst skulle ske.
"Jag föreslår att ni stiger upp innan jag blir arg, min son", sade han och Adam lade långsamt undan kudden, satte sig långsamt upp och mötte modigt sin fars mörka uppsyn.
"Jag har hört historier, Adam, och jag vill inte tro att de är sanna."
Sonen försökte se oberörd ut men inuti huvudet snurrade det av tankar. Visste han om Eleonora?
"Om jag hör mer om saken kommer du hamna riktigt illa till, förstår du det?"
"Faktiskt", började Adam, "... så förstår jag inte vad ni pratar om."
Fadern stod tyst för ett ögonblick, studerade sin son. Sedan gav han en kort nick och promenerade raskt ut ur rummet.
"Borde jag berätta detta för Eleonora?" mumlade Adam till Sekina.
"Det vore bäst", nickade hon.

Eleonora hade faktiskt klätt sig fint denna dag, så fint hon kunde. för Adams skull. Hennes hår var varsamt nedsläppt i sina lockar och perfekt lagda över axlarna, hennes hy var blek men kinderna rosiga och ögonen glittrade. Hon bar en gräddig, blå klänning som passade hennes former och över det en svart kappa då det började bli kyligt ute. Hon hade också halsbandet hon fått utav honom.
Eleonora hade Rey på axeln, han satt tätt ihopkrupen mot hennes hår för att få mer värme, han älskade värmen. De gick på bara och hon kunde inte låta bli att se efter Adam. "Han är inte här" påpekade Rey tillslut och hon suckade. "Nej...Jag önskar han vore det" mumlade hon och skulle just gå i en annan riktning då någon plötsligt gick in i henne. "Ursäkta" mumlade hon och skulle just gå ur vägen då mannen som stod framför henne tog tag i hennes arm. "Du var en vacker flicka" flinade han och hon såg upp. Det var en lång och kraftig man. Plötsligt började han bara gå, med hennes arm än i sitt grepp. "Släpp mig!".

Benjamin hade följt den unga kvinnan med blicken. Han kände oro över att hon hade såpass fina kläder på sig - det drog till sig mycket uppmärksamhet. Han suckade ljudligt, visste hon inte bättre? Precis som han anat blev hon snart oförsiktigt dragen i armen och hon skrek förgäves. Egentligen hade han vanligtvis låtit det passera, andras problem var inte hans egna. Men just den här gången hade kvinnan tur - han hade inte mycket för sig och dessutom kände han, sen tidigare, agg mot mannen som höll henne.
"Hjälp henne!" kraxade korpen på hans axel och han nickade.
På avstånd skuggade han mannen för att kunna konfrontera honom vid bästa tillfälle. Kanske smyga upp bakom honom, slå till honom i huvudet och rädda kvinnan som dagens hjälte?
Som planerat hade mannen dragit in henne i en folktom gränd, där han vårdslöst tvingade ner henne på marken och höll fast henne medan han försökte slita upp hennes klänning.
Benjamin kom ljudlöst upp bakom honom, kramade sin sten i handen och drämde till den i mannens bakhuvud. Han föll medvetslöst åt sidan med ett gurglande ljud och Benjamin sparkade till honom för att ge honom extra smärta när han vaknade upp.

(( Ursäkta för detta urusla inlägg, haha! XD ))

Eleonora försökte förtvivlat slita sig loss och försökte skrika igen men mannen la en hand om hennes mun. Hon kände hur paniken kom över, och såklart kände Rey den med. Han skulle ha hjälpt henne om det inte vore för mannens daemon, en slags stor vilddjursfågel som höll fast honom och nästan bet honom i halsen.
Tillslut drog mannen in henne i en gränd och knuffade ner henne på marken. "Snälla" bad hon nu och tårar började rinna nerför hennes kinder. Mannen brydde sig inte, bara började riiva upp hennes klänning. Hon darrade och försökte få bort honom men han var för stark. Men plötsligt föll han ihop. Snabbt drog hon honom undan och tog sig upp och knäppte det han lyckats få upp innan hon såg på den unga pojken. "Tack..." fick hon viskande fram och torkade snabbt tårarna och försökte lugna ner sig. Rey darrade på hennes axel och hon krramade om honom.

Benjamin log snett åt kvinnan på marken och räckte ut sin hand för att hjälpa henne upp.
"Ingen skada skedd, mylady", sade han men kom nyss på att han just slagit en man medvetslös... Hans blick landade på jätten, "Förutom på denna drummel. Men han förtjänar det." Och stötte till honom igen med foten för att förtydliga att han inte var mycket värd i sina ögon.
Benjamin var i ärlighetens namn inte den rikaste killen i stan. Han hängde i slummen och hade många gånger brutit lagar för att hålla sig vid liv.
"Vad heter ni, mylady?" Hans sneda leende kom fram igen när han höll ögonen på henne.

Eleonora tog hans hand och tog sig upp. Hon borstade av smuts från sin kappa och satte Rey på sin axel igen. Hon visste att vissa gick på vad man hade för daemon, hade man något litet djur, en koala, apa, fågel, så var man ett lättare byte. Oftast var man svagare och vissa djur gav vissa signaler. Till exempel att hon hade Rey skulle kunna tolkas till att hon var lite lat, lugn och samlad. Hon var inte så lat men lugn och samlad. Men långsam som Rey, hon reagerade inte så ofta och var klumpig.
"Jag är Eleonora, Eleonora Starw" log hon svagt och mötte hans blick. "Ni då? Och ni behöver inte kalla mig mylady". sa hon.

Korpen på hans axel flaxade med vingarna och Benjamin själv stirrade häpet på Starwflickan när hon presenterat sig.
"Starw, ett av de rikaste släktena!" utbrast han och slog ut med armarna, "Och ni vill inte bli kallad mylady?"
Han gapade av förvåning och skakade på huvudet.
"Ett namn som mitt är betydelselöst jämte ditt, miss Starw! Men Benjamin är vad jag kallas."
Han hade aldrig varit i närheten av sådana rikedomar och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig.
"Mylad-eh... Miss Starw, får jag fråga vad ni gör utanför er slottsgård? Som ni märkt är det ingen säker plats för någon i ert släkte."

Eleonora nickade sakta. Tillsammans med Adams familj utgjorde hennes familj de två rikaste i i riket. De hade båda stora företag som tillverkade liknande saker och konkurrerande jämt med varandra. "Ja, jag föredrar mig namn" log hon bara.
Hon logsedan större. "Allas namn är viktiga, det är bara mitt efternamn som är viktigt, annars är jag som alla andra": Det var en sanning med modifikation. Hon var rikast och känd. "Jag ville träffa min vän" mumlade hon sedan och såg ner i marken. "Jag hade hoppats träffa honom här...Men, jag antar att han inte kommer idag" mumlade hon något sorgset. Hon saknade Adam redan.

Benjamin drog på sig sitt sneda leende igen.
"Ni träffade mig istället, och det är inte mycket - men alltid något!" skrattade han. Hans ögon glimtade. "Miss Starw... Får jag be er om en tjänst? Jag har tydligt utgjort en tjänst för er och ert släkte borde tacka mig, kyssa mina fötter om jag så ville, för att jag räddat ert liv."
Han gjorde en liten paus och kastade en menande blick på den stora drummeln på marken.
"Jag lever inte enligt de bästa levnadskoren, så ni borde förstå... Det känns otroligt att fånigt att fråga efter det här, men - har ni möjlighet att betala för min tjänst?" Han såg hoppfullt upp. "Det är inte mycket jag begär förstås. Ett par slantar räcker för att sluta med de brott jag begår... Oh, tolka det inte på fel sätt, Miss Starw, jag är en vänlig man som värnar om mitt liv..." Han kliade sig lite om nacken medan han mumlade, "Jag pratar för mycket..."