Prs mellan Anna-chan och Alexandra Hagström

Jag tittade på henne och skakade lätt på huvudet.
"Det är lugnt... Jag antar att jag faktiskt borde berätta det här för någon.." jag tog ett djupt andetag. "Om du vill höra, alltså?"
Min röst var osäker, och inte alls lika glad som de brukade vara. Men på ett sätt var det ju bra att hon hade dragit upp det här, för jag skulle ju vara tvungen att berätta för någon för eller senare, så varför inte berätta för henne? Såklart fanns det en risk att hon skulle springa iväg, bli rädd för mig. Men den risken var värd att ta.

- Prata på jag lovar att jag lyssnar, sa jag och flyttade närmare.

Jag höll i hennes hand och tog ett djupt andetag. Sedan började jag att berätta.
"För sju år sedan, när jag var elva, så hände en sak. Det var en helt vanlig vinterdag, snön låg tjock i skogen och vi var nästantill insnöade i herrgården vi bodde på. Mamma och pappa satt i en soffa mitt emot brasan och min storasyster var och gjorde varm choklad i köket. Jag hade gått upp på ovanvåningen för att hämta filtar och kuddar, då det var väldigt, väldigt kallt och vi inte hade någon värme eller liknande. Jag var precis påväg ner för trappan när jag hörde det. En ljudlig smäll, åtföljt av ett skrik, och sedan ett fräsande ljud." jag stoppade mitt berättande en stund, andades och försökte blinka bort mina tårar.
"Jag hörde steg ifrån nedanvåningen, springande steg, och jag tappade allt jag bar på. Rädsla sköljde över mig när jag hörde skott. Min storasyster hade på något sätt lyckats springa upp till mig på andra våningen och hon berättade för mig att... Att de hade hittat oss... " jag torkade bort några tårar som hade börjat rinna och tog sedan ett skälvande andetag, innan jag fortsatte.
"Min storasyster, Aya, berättade för mig att de redan hade dödat mamma och att pappa höll på att slåss mot dem. Hon berättade att vi var tvungna att fly. Självklart protesterade jag, men när jag hörde ett fräsande ljud från nedanvåningen förstod jag att det var försent. Aya tog tag i min hand och tillsammans sprang vi, vidare in i herrgården. Aya drog in mig i hennes rum och vi låste dörren bakom oss. Stegen från korridåren blev bara högre och högre, och tillsist stannade de. Utanför rummet vi var i..." mina ögon var skräckslagna när jag berättade det här, då alla minnen från den dagen for över mig. Jag kunde se allt som att det hade hänt igår. Men ändå fortsatte jag att berätta.
"Aya kramade mig och sa sedan åt mig att jag var tvungen att fly. Jag vägrade och sa att jag inte skulle göra det utan henne. Men min storasyster var både snäll och smart, och sa därför att jag skulle hoppa först och att hon skulle komma direkt efter. Såklart trodde jag henne, och hon hjälpte mig ut. Jag landade smidigt i den djupa snön utanför fönstret, men Aya kom aldrig. Istället skrek hon åt mig att springa. Jag ville inte, jag ville verkligen inte, men jag hade inget val... Så jag sprang, sprang så långt bort jag kunde. Jag sprang ännu längre in i skogen än vad herrgården redan låg och jag hoppades att jag skulle överleva. Att Aya skulle överleva..." jag grät nu. Tårarna strömmade ner för mina kinder, men jag brydde mig inte om om att torka bort dem.
"Jag lyckades gömma mig, och på så sätt överleva. Dagen efter gick jag tillbaks till herrgården, för att se om Aya var där. Men det var hon inte. Allt som fanns kvar..." jag svalde hårt. "Var hennes aska..."
Jag torkade bort mina tårar och tittade sedan rakt in i Isis ögon.
"Förlåt, jag borde antagligen ha sagt det här från början. Men personerna som kom och dödade min familj gjorde det av en anledningen... Jag, och hela min familj... Vi... Är demoner..."

Jag kramade hans hand.
- Demoner, sa jag tyst.
Jag släppte hans hand och flyttade på mig.
- Jag kanske borde gå, sa jag.

Jag tittade på henne. Jag hade redan vetat från början att det skulle bli såhär.
"Det är okej, jag förstår om du vill gå..." sa jag tyst och torkade bort de sista tårarna. Sedan gav jag henne ett svagt leende, som för att visa att det faktiskt var okej. Hon var ju en människa, det var väl klart att hon blev rädd. Och jag kunde inte göra något åt det... Inget alls...

Jag gav honom en kyss innan jag reste mig upp.

Jag tittade på henne, chockat.
"Är... Är du inte rädd för mig?" frågade jag henne, svagt rodnande.

- Nej du är ju så snäll och trevlig, sa jag.

Jag ler mot henne och kramar sedan om henne.
"Tack.." mitt leende övergår i ett flin. "Du vet, jag var riktigt orolig att du skulle lämna mig där. Springa härifrån helt livrädd."

- Du må vara en demon men du har liksom tagit hand om mig, sa jag och satt mig ner igen.
- Jag stannar här med dig, sa jag.