Blodets sång (PRS)

[Du behöver aldrig ursäkta dig x3]

Medan de hjälpte varandra så smög jag in i Miss Pierces lilla garderob där hon hade flera färdigsydda klänningar och kläder. Specialsydda. Miss Pierce hade en gång i tiden jobbat hos oss i herrgården. Hon hade en talang för kläder. Och andras kroppar. Hon kunde kasta bara en blick på vem som helst och se ifall de var skadade på något vis. Hon hade en dotter som någon hade lämnat utanför hennes dörr men det var det. Hon hade aldrig tyckt att det skulle vara bra att ha någon make.
I vilket fall som helst så klev jag in i garderoben och gick längst in. Det var där jag hade mina grejer. Mestadels för att hon sydde både byxor och klänningar åt mig. Hon mumlade något om att Gud skulle förlåta henne varje gång men gjorde det ändå.
Det fanns två par nya byxor och ett tiotal nya klänningar som jag skulle skicka ner någon att hämta. Jag tog den vita med spets och lätt utvidgande ärmar. I förbi vägen norpade jag åt mig den ljusrosa som verkade för lång för mig men perfekt till Isabelle. Den skulle förmodligen klippas och justeras, men den var perfekt som den var just nu. Inte till mig förvisso, men jag ville verkligen ge Isabelle en gåva. Och den vita klänningen var till bröllopet.
Sedan gick jag ut i butiken igen med armarna fulla.
"Åh, kära barn... Lämna genast tillbaka den där ljusrosa klänningen! Jag har inte sytt in det svarta i den ännu! Den är ofärdig. Den har inte ens några fickor, Christina!" Hon verkade förskräckt.
Jag skrattade lätt till. "Jag vet. Det är därför jag tar den. Det är en gåva. Den är perfekt så här. Men... inslag av andra färger låter riktigt intressant! Sådant har jag inga av hemma!"
Miss Pierce suckade. "Det var menat som en överraskning, kära barn. Varför kunde du bara inte låta en överraskning vara?" Hon verkade besviken men tog tag i den ljusrosa klänningen och började slå in den.
"Jag tycker om byxorna", försökte jag med. "Men... har du inga tröjor den här gången?"
"Det är alltid byxor du river sönder. Du verkar klara av att bära tröjor, men dina byxor är sönder stup i kvarten. Så, slå dig ned medan jag syr in Adinas klänning."
"Klänning? Vilken?"
Miss Pierce pekade. "Ooooh!" kom det ur mig. "Vad vacker den är!" utbrast jag sedan och såg med stora ögon på både Adina och Miss Pierce. Talia började skratta lätt.
"Slå dig ned nu", sade hon sedan. "Jag måste hitta sy in den idag. Vilket betyder att du får ta hand om gästerna som kommer."
"Uppfattat", sade jag och gjorde en honnör innan jag slog mig ned.
"Hon kommer aldrig lära sig", muttrade Miss Pierce medan hon började arbeta på Adinas klänning. "Gud bevare hennes själ."
"Nä, den är min", svarade jag retsamt. Miss Pierce gav mig en hård blick.
"Det är ett talesätt, Christina. Gud har sedan länge övergivit oss."
"Säg inte så, Miss Pierce! Du får det att låta som om Jorden redan brinner!" utbrast jag förskräckt.
Hennes leende mjuknade. "Nejdå, barn. Inte ännu. Förhoppningsvis aldrig." Sedan började hon arbeta med Adinas klänning på allvar och hörde inte längre oss.
Jag vände mig mot Adina. "Så...?" Jag visste inte ens vad jag ville. Jag ville bara tala med henne. Mitt leende var stort igen och jag var så upprymd över bröllopet att jag började humma på melodi efter melodi för att klura ut vilken jag ska spela imorgon.