Piraternas fånge(PRS)

Mona skakade än och tog några steg tillbaka. Nu stod inte Carls liv på spel, men även fast det inte var emot kaptenens order nu tänkte hon försöka kämpa emot. Fast hon antog att hon fördrog Pete mot någon av de äldre och mer motbjudande piraterna. Hon fortsatte ta steg bakåt då han kom mot henne och slöt ögonen igen och hoppades att Carl var avsvimmad så han inte skulle höra.
Men...Inget hände återigen. För Seamus hade ännu räddat henne, varför visste hon inte riktigt. Hon såg honom få ner Pete på golvet och hålla kvar honom. Hon började gå bakåt för att ta sig in i cellen, kanske Seamus kunde låsa om så kanske ingen skulle försöka ta sig in? Hon hoppas det.
Men då kom kaptenen igen och hon suckade först ut då hon sa att hon tog tillbaka det, hon föredrog nog att vara kaptenens personliga slav då. Men hon bleknade då hon nämnde Carl och hotet. "Ja, jag förstår" sa hon och såg ner i marken med nedslagen blick. Kaptenen tog tag i Pete och drog ut honom och försvann "Lås in henne" sa hon bara innan dörren stängdes.
Mona såg på Seamus igen en lång stund. "Jag blir inte klok på dig" mumlade hon tillslut. "Du hjälper mig, till och med då kaptenen sagt att det inte gjort något..". Men sedan gick hon lydigt in i cellen och satte sig vid Carl och strök mannen över det ljusa håret. Han var bara några år äldre än henne.

"Ser inte varför jag inte ska göra det." Svarar Seamus och låtsas fortfarande som ingenting. Han ser dock på den ljushåriga unge mannen och hans ögon smalnar av i en irriterad min. Varför vet han inte, han vet inte alls faktiskt. Han ruskar lite i nyckelknippan vilket väcker upp den unga mannen. Han öppnar ögonen stirrar på Seamus med skräck, innan han upptäcker Mona och hoppar rakt upp på fötterna.
"Rör inte Lady Lorang, pirat." Säger mannen och ser ut att försöka skydda Mona. Seamus får ett snett flin på läpparna och tar ett långt kliv framåt. Seamus är ungefär samma längd som den unge mannen. Fast Seamus är mer muskulös och inte lika välklädd.
"Ska du stoppa mig? Du är täckt av fina tyger men jag gissar på att du aldrig varit på ett skepp förrän din ägare tvingade dig på det som sjönk." Svarar Seamus föraktfullt.
"Tala inte så om Lord Lorang!" Svarar mannen förfärat och Seamus leende blir bredare. Patetiska landkrabba.

Mona log mot Seamus och fortsatte stryka Carl över håret och började försöka dra täcket över honom då hon hörde Seamus skramla med nycklarna, vilket fick honom att vakna upp. Hon såg förvånat på Seamus, varför hade han gjort så? Hon såg sedan på Carl och skulle just fråga hur han mådde då han hoppade upp.
"Du måste vila" försökte hon säga då hon hörde hans ord och log svagt. Han ville skydda henne även fast det inte behövdes för tillfället. "Det är okej...Seamus är okej.." började hon men blev avbruten igen, men denna gång utav Seamus. Då han talat klart såg hon på honom med förvånade men även en aning sårade och lite besvikna ögon. "Han försöker bara skydda mig! Som ajg trodde du gjort förut men jag kanske hade fel!" sa hon till Seamus och ställde sig mellan männen. "Och tala inte så om min far". Carl stirrade stint på Seamus innan han sjönk ner igen och tog sig för huvudet.
Mona fortsatte att stirra stint in i Seamus ögon innan hon satte sig med Carl och började se om hans huvud.

"Du behöver inte mig längre, Lady, du har ju honom nu." Konstaterar Seamus som hittat rätt nyckel och lämnar cellen; han har börjat halta smått också. Dörren glider långsamt igen och han låser dörren bakom honom. Pete är tillbaka, han har ett sammanbitet ansiktsuttryck och en svullen läpp.
"Vi ska va i Tortuga imorgon bitti." Säger Pete och Seamus ser på honom.
"Var det hon eller?" Frågar Seamus och nickar mot hans läpp.
"Japp, du slår inte tillräckligt hårt för blodvite. Är foten okej?" Frågar Pete och nickar mot hans fot. Seamus nickar.
"Bra... vi ska tydligen båda iland imorgon." Seamus suckar tungt. Helvete. Han känner inte för att gå iland.
"Hon ska visa upp sina nya dockor för stadsfolket." Fortsätter Pete.
"Och vi ska stå här och vakta genom natten?" Pete nickar till svar. Seamus lutar sig mot väggen, Pete står redan lutad och Seamus kastar nycklarna åt honom.

Monas blick blev mer sårad av hans sista kommentar och hon såg upp på honom. "Jag antar att jag inte är en lady längre, inte här i alla fall, så du behöver inte kalla mig det" sa hon kallt och Carl flämtade till. "Säg aldrig så Lady Mona!" mumlade han och grimaserade då hon råkade komma åt en öm punkt. Dörren stängdes och hon suckade ut och kramade om Carl som kramade henne tillbaka. "Jag är ledsen för allt det här Carl" mumlade hon förkrossat och begravde ansiktet mot hans skjorta. Han var den enda säkerheten hon hade för tillfället, Seamus verkade ju ha övergett henne.
De sa inte mycket mer. De kröp ner i 'sängen' och för hennes heder skull så försökte Carl ligga så långt ut på kanten som möjligt men hon brydde sig inte längre. Snart sov de båda tungt, utmattade av dagen. De vaknade båda tidigt dock av att hela båten stannade till, de var i Tortuga. Hon tog sig sakta upp och väntade ifall dörren skulle bli upplåst.

Seamus och Pete blev avbytta runt midnatt. Seamus hade inte somnat direkt och när han väl somnat sov han oroligt. Han låg och ångrade vad han sagt korkat nog. Samtidigt försökte han ignorera det totalt.

Nästa morgon vaknade han av att kaptenens högra hand kom in och ryckte upp honom ur sin koj.
"Upp med dig." Säger han och Seamus har tur som lyckas hålla sig på fötter när den mycket grövre mannen släpper honom på golvet. Pete har faktiskt samma tur när han blir uppdragen.
"Vi är i Tortuga." Konstaterar den grova mannen. "Ni sak hämta fångarna och ta dem till kapten." Pete gör något hummande ljud till svar och Seamus nickar. Pete går först, Seamus följer efter honom under tystnad. Folk rusar iväg förbi dem och Pete blir den som låser upp dörren och öppnar dörren. Seamus står bakom honom.
"Ni ska upp till kapten." Säger Pete och tar ett steg åt sidan. Seamus tar ett steg bakåt så att de kan gå förbi ordentligt.

Snart vaknade Carl han med, han såg faktiskt väldigt rädd ut innan han fick syn på henne och lugnade sig något. "Jag ska försöka skydda er så gått jag kan Lady Lorang, jag lovar" sa han och bugade lätt, eller så gått det gick inuti den ganska smala cellen.

Snart öppnades den och Mona såg mot dörren. Hon nickade till piraten som hon inte kunden namnet på och gick ut ur cellen och Carl följde efter. Hon såg snabbt på Seamus, hennes blick var än sårad efter hans ord och Carl såg bara med smala ögon på honom. De började ta sig uppåt till däcket. "Carl, gör inget för att reta upp kaptenen, skydda inte ens mig. Hon kommer straffa dig, oss båda då" sa hon till honom och han nickade uppgivet. "Och om jag gör något fel, straffar hon dig dubbelt så hårt så förlåt mig så hemskt mycket ifall jag råkar göra något". Men hon skulle försöka sitt bäska för att vara lydig. Snart kom de in till kaptenen.

Pete och Seamus gör sitt absolut bästa med att försöka hålla sig utanför.
"Pete! Seamus! In!" Skriker dock kaptenen och både Pete och Seamus går in i det stora rummet. De ställer sig vid sidan av dock, de vågar inte röra någonting.

Kaptenen ser på de två unga männen när de obekvämt intog sina ställningar bredvid varandra mitt i rummet. De irriterade henne på något sätt.
"Vi är i hamn i Tortuga, vet någon av er vad Tortuga är?" Börjar hon och koncentrerar sig på den nobla unge mannen. Han har sina plus, förutom att vara ett utmärkt påtryckning för att få den här flickan göra vad hon vill. Kaptenen är inte känd för sin taktkänsla utan vänder sig mot Pete.
"Pete, vad är Tortuga?" Frågar hon. Pete ser förvirrad ut och ser sig nästintill förtvivlat om. Skräcken är underbar. "Tortuga är en stad som styrs endast av pirater, en laglös stad. Den som har dublonerna leder vägen." Berättar kaptenen och hon börjar gå fram och tillbaka framför de två. "Så om jag har något att visa upp behöver jag inte oroa mig för att andra börjar peta på mina egendomar." Fortsätter hon och vänder sig igen mot de två unga piraterna.
"Vad brukar man få mest... poäng för i Tortuga, Seamus?" Frågar hon och Seamus ser på henne med de där olidligt ointresserade ögonen. Aldrig ser han ens rädd ut när han tittar på henne och han ser aldrig på henne som han ser på den här... flickan.
"Människor har störst värde, kapten." Svarar Seamus henne... obrydd, entonigt. Kaptenen blir arg över det. Hon sveper runt och sätter sig bakom skrivbordet.
"Bra, människor. Speciellt människor som ni, alltså ska ni följa med mig i Tortuga och om inte så tvekar jag inte på att sälja er." Hon vänder blicken mot Seamus när han säger det sista och ser den där... glimten. Hon vänder blicken mot de två pompösa... människorna. "Är det uppfattat?" Frågar hon som för att få bekräftelse.

Mona visste att det var ännu viktigare att hon lydde nu, som hon nyss sagt till Carl. Det kändes ännu jobbigare nu än innan, visserligen hade hon en del tröst och närhet från Carl hon kunde få, han var den enda hon litade på, förutom Seamus möjligen, men han verkade ju inte bry sig alls längre. Men kaptenen skulle säkert använda Carl mot henne, för att få henne att göra som hon ville. Och hon ville inte att han skulle bli skadad, hon skulle dö av skuld då, hon tänkte inte låta något hända honom som hon kunde förhindra.
Hon lyssnade på kaptenen och hade sin blick fäst på hennes haka då hon inte vågade se henne i ögonen. Hon skakade sakta på huvudet åt frågan och det gjorde Carl med. De båda hört namnet, men aldrig vetat vad det var för något, de ville nästan i heller veta.
Hon vågade se upp mer då hon vände sig mot piraten som hette Pete. Han kunde inte heller svara, kanske han var rädd också. Hon hörde förklaringen vad Tortuga var och ryste till lätt. Det lät som sista stället hon ville gå till, men hon hade inget val. Inte om hon ville överleva.
Mona sneglade lätt mot Seamus då kaptenen frågade honom nästa fråga. Han såg som alltid ointresserad ut, obrydd. Det störde henne nästan också, visade han aldrig känslor? Kände han aldrig något? Kaptenen verkade också störas av det.
"Ja, det är uppfattat" mumlade hon och riktade blicken mot hennes haka igen och Carl nickade och mumlade fram ett ja. Han hade än blicken fäst mot Seamus och såg på honom med oblida ögon.

Seamus ser på adelsmannen med armarna i kors.
"Pete, ta hand om flickan. Seamus, ta hand om pojken." Beordrar kaptenen och pekar på en kista i hörnet. "Kläder till landstigning. Låt gästerna välja själva." Fortsätter kaptenen.
"Men... de ska..." Pete får ett oläsligt ansiktsuttryck. Typ skräckfylld förväntan.
"De ska klä sig själva, Pete. Kom ihåg vem som äger dem." Säger kaptenen hotfullt. Pete går fram till en sida av kistan och Seamus ska till att följa hans exempel.
"Nej." Avbryter kaptenen. "Låt dem bära." Säger hon och ler elakt mot de två. Seamus tar stegen tillbaka till dörren och öppnar upp den. Pete tog stegen halvvägs tillbaka i väntan på att de ska bära ut kistan. Den är inte speciellt stor, men om man lär sig något inom skattletande är att skenet kan bedra något enormt när det gäller kistornas tyngd.