The Living Weapons

Alice lät Jonna gå i en början. Hon fyllde Richards kopp med juice då hon inte vågade ha en speedad Richard i närheten. Det skulle bara sluta dåligt. När han väl hade svävat iväg till sin egen värld så vände hon sig mot Darius med ett leende på läpparna.
"Blir pizza bra?" undrade hon. Hon må ha varit sugen på en pizza, men hon hade aldrig, under hela sin livstid, kunnat äta en hel pizza på egen hand.
"Ja", nickade han lätt.
Innan Alice ens hann kasta in pizzan i ugnen hörde hon något högt som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. Hon lät pizzan falla ner på diskbänken och sedan var hon och Darius på väg mot ljudet.
Alice stannade tvärt när hon såg Jonna. "Åh... herregud..." viskade hon och Darius samtidigt, sedan grep hennes reflexer in och hon knäböjde vid Jonnas sida och försökte möta hennes blick. "Vad kan jag göra?" sade hon bara. För det var jäkligt uppenbart att hon inte var OK.

Cilla slängde på sig shorts och ett linne med texten "My perfectly crazy life" på som blottade hennes BH från sidorna. Hon stoppade ner mobilen och hörlurarna i bakfickan och rusade sedan ner till Emilias rum.
Hon knackade. Ingen öppnade eller sade något. Hon väntade i en minut innan hon öppnade dörren och klev in.
Emilia låg där, fortfarande sovande. Cilla log och knäböjde vid runorna. Hon viskade några ord och skenet slocknade. Det fanns specifika formler som kunde aktivera och avaktivera symboler, även om man inte kunde hantera symboler så bra i överlag. Vilket Cilla inte kunde så bra. Hon kunde några runor. Runor var enkla för henne. Några symboler också. Men, tja, runor var väl allt hon egentligen kunde hantera. Och deras magi var så svag att de knappt gick att slåss med. Inte de hon kunde hantera i alla fall. Hon kunde hålla värmen under vintern med solrunan. Det var sådana saker hon kunde göra. Och då Emilia sov så kunde hon avaktivera runorna runt hennes säng då hon inte precis put up some defence.
"Cilla?" mumlade hon och gäspade.
"God morgon, solstråle." Emilia mötte hennes blick, något besviken.
"Jag trodde allt hade varit en dröm", mumlade hon.
"Åh..." Vad skulle hon säga? Att kidnappningen var bland det bästa som hade hänt henne? Det kunde hon inte säga. Inte nu. Hon var tolv. Cilla kunde inte kräva att hon skulle vara en krigare.
Emilia skakade på huvudet. "Strunt i det nu. Jag vill inte ha ditt medlidande. Det är inte som om det hade varit bättre hemma heller", muttrade hon och mötte sedan Cillas blick. "Jag känner mig utvilad. Tack."
"Jag gjorde inget. Tacka kidnapparna. Runorna helar dig och botar dig från din diabetes."
Emilias ögon blev stora. "På... På al-allvar?" Hennes röst var inte stadig. Hon trodde inte sina öron. Cilla log.
"På allvar", nickade hon. Emilia reste sig ur sängen och kastade sig över Cilla innan hon ens hann säga något. Hon kände hur den lilla tolvåringens armar slöt sig om henne och hon blev helt ställd. Hon hade just gjort det klart att hon inte hade gjort något. Helesymboler kunde likna varandra i utseendet, och det var det enda viset hon visste att kidnapparna hjälpte dem. Hon hade inte ens känt till de där symbolerna innan.
Cilla lade tveksamt armarna om Emilia som inte ville släppa taget om henne.
"Tack. Tack. Tack så mycket!" Emilia grät. Cilla förstod inte riktigt varför. Hon kanske inte borde nämna cancern... Hon beslutade sig för att inte nämna den. Trots allt hade den varit jätteliten. Emilia hade förmodligen bara en förbannelse över sig med tanke på allt som verkade ske henne. Cilla beslöt sig att inte säga något om det heller.
När Emilia väl drog sig undan verkade hon fortfarande helt förundrad. Cilla kunde inte låta bli att le. Eller, tja, tills Emilia började tala igen.
"Hur gick det med Kaelan?"
"Va?" kraxade hon fram.
"All den där elektriciteten mellan er... Jag trodde... jag... förlåt", började hon mumla och rodnade.
"Jag gick i sömnen", erkände Cilla suckande.
"Va?" undrade hon, helt förvirrad. Cilla satte sig ner på hennes säng och skakade på huvudet.
"Jag gick i sömnen och hamnade i hans säng." Hon kände hur hon rodnade. Hur mycket hon skämdes över sin icke-existerande självbehärskning.
Emilia bröt ut i skratt. Hon petade på henne och försökte få henne att sluta. Men hon slutade inte. Hon skrattade bara mer och mer.
"Emilia!" utbrast Cilla. Emilia skakade på huvudet.
"Förlåt mig. Förlåt. Men det låter som något som skulle ske i en tv-serie."
"Vad roligt att mitt liv påminner om en tv-serie då", muttrade Cilla till svar.
"Vad sade han då?"
"Vem?"
"Kaelan. När han upptäckte att du var i hans säng?"
Cilla tvekade på orden. "Han... Jag... Vi liksom kysste varandra. Och är... typ ihop."
"Nu har jag sett allt man kan se i livet. Folk med förmågor. Kidnappningar och ett par som blev ihop efter att ha känt varandra i en dag." Emilia började skratta igen så att ögonen tårades. Cilla fortsatte att försöka få henne att sluta och dölja sin egen rodnad. De höll på så ett bra tag innan de till slut gick upp till Kaelans rum och knackade på för att släpa ner honom med till frukosten. (På Emilias order.) Cilla verkade inte kunna stå emot den här tolvåringens ord.

[Lite väl långt kanske xD Men, jag höll på att göra Emilia ond en eller två gånger och råkade börja skriva i nutid eller första person allt för många gånger x) så det tog ett tag att skriva färdigt det ]

Jonna ligger och spottar på marken när de kommer ned. Hon hör stegen i trappan bakom henne och ser ingen av dem förrän Darius försöker få kontakt med henne.
"Jonna? Jonna? Är du vaken?" Säger han oroligt och hon hostar mer, någon av dem frågade vad de kunde göra. Vad kunde de göra? Senaste gången det här hände hade hon varit ensam i en gränd med resten av liken. Kvarlämningar av hennes mord. Hon spottar ur sig mer bläck och hon vet att de rinner som trögt vatten ur var de än kan komma åt. Mun, ögon, näsa och öron är perfekta utgångar för bläcket. Senaste gången blev hon bättre eftersom de tog bort sigillen när de tog in henne på akuten.
"Sigillen..." Lyckas hon därmed spotta ur sig ihop om att de ska förstå vad hon menar, det fungerade förra gången. Det och vila fungerade förra gången. Helvetes jävla sigill. Så mycket makt i blod och papper men det måste finnas en förbannad baksida med det.

Kaelan sitter och drar pekfingret längs skärmen för att byta bild... eller faktiskt kamera. Han har nämligen lyckats hacka in sig ordentligt i husets säkerhetssystem och därmed dess kameror. Han har legat och bytt bild mellan olika kameror i ett skamlöst försök att hitta Cilla och hittade henne faktiskt på vägen, men det finns inga kameror i rummen... förutom Jonnas. Så han satt med den bilden framme och försökte ta reda på varför de behöver veta vad hon gör... i för sig så verkade hon inte ha något problem med att förstöra folks liv. Han tänker nu på den man som är helt galen. Han byter vidare mellan kamerorna och ser till sin chock att Jonna ligger nedanför en trappa. Det ser inte bra ut, helvete, var är hon någonstans? Han flippar lite mer med kamerorna för att se var hon är någonstans och får se Darius och Alice komma ned dem också. Precis då knackar det och han skyndar sig till att öppna dörren och ser Cilla och Emilia.
"Hinner inte just nu, Jonna är i trubbel." Säger han och visar skärmen för dem båda två i hopp om att de ser. Fast de behöver de inte nödvändigtvis eftersom han redan är på väg för att hitta Jonna, vilket han gör tillsammans med Alice och Darius.
"Har ni hittat något?" Frågar han oroligt, varför oroar han sig för en mordisk psykopat som Jonna ändå?

Alice agerade på instinkt, som hon så ofta gjorde. I vanliga fall slutade det dåligt. Men den här gången gick det bra. Både Darius och hon slet av henne sigillen innan någon av dem egentligen märkte vad de gjorde. Jonna tuppade av sekunden sigillen var borta
Darius var den som klumpigt fångade Jonnas huvud innan hon slog i huvudet.
"Hon är fortfarande stel", muttrade han och såg undrande upp mot Alice. Hon bet sig själv i läppen.
"Håll i henne sådär. Vi flyttar inte på henne förrän hon har slappnat av helt. Jag går och hämtar något att torka upp... all bläck med", sade hon när hon kände igen doften. Han nickade sammanbitet samtidigt som Kaelan kom ner till dem.
"Vi... Jag..." Alice famlade med orden. Visste inte riktigt vad hon skulle säga. Vad hade hon hittat?
"Hon överlever", svarade Darius i hennes ställe. Alice kunde höra ett onämnt "det måste hon göra".
"Ja. Det gör hon. Det är det viktigaste", sade hon och rusade iväg för att hämta handdukar. På vägen stötte hon in i Cilla och den blonda tjejen. Emilia. Båda verkade riktigt chockade. Hon mumlade ett "förlåt" innan hon fortsatte i sitt sökande.

Cilla visste inte riktigt hur hon skulle reagera. När hon hade sett Kaelans ansikte hade hon väl förväntat allt förutom det hon hade stött på. Men, de hade följt efter henne utan några protester.
Cilla hukade sig vid Jonnas kropp och började rita på underlaget. Hon hade snappat åt sig en penna i förbifarten.
"Vad gör du?" frågade Darius något aggressivt.
"Det vanliga. Det jag är bra på. Det enda jag är bra på", muttrade Cilla och fortsatte rita symbolerna. Fyra kvar. Två kvar. Klar.
Hon rätade på sig och lade ner pennan i bakfickan och såg sedan på Emilia. "Aktivera dem."
"Va?" kraxade hon chockat. Hennes röst bröt sig själv.
"Det är lätta symboler. En kraftfull. Inget kan gå fel. Bokstavligen. Det är ingen avancerad magi här, Emilia."
"Men... jag kan inte...!"
"Du gjorde det igår. Ännu svårare igår."
"Och du såg hur det gick! Jag svimmade!"
"Inte av magin, Emilia. Det vet du. Du är starkare nu. Din kropp är starkare. Den kan mäta sig i dina riktiga krafter mycket bättre. Du mår förmodligen bättre än vad du har gjort på flera år."
Den lilla flickan tystnade. Cilla hade flätat hennes hår efter att hon hade bytt kläder, och hon pillade nu på den. Hon visste att Cilla hade rätt. Hon ville bara inte att allt det här skulle vara sant. Cilla visste hur det kändes. Första gången hela hennes kropp hade förintats blev hon livrädd och vågade inte använda sina förmågor på en evighet.
Cilla manade fram sin tatuering till en sten igen. Precis som den gången hon hade vunnit Emilia förtroende.
"Titta här", sade hon och började leka med stenen. Formade den titt gegga, till vatten. Till kuber. Till alla möjliga sorters saker. "Det här är svårt, Emilia. Den här har ingen ram. Ingen riktig form. Min magi flödar som den vill. Jag kan inte koncentrera den på samma vis som du kan. Allt du behöver göra är att aktivera en symbol så aktiveras resten. De hänger ihop. Du har en ram. Din kraft fokuseras automatiskt." Cilla ljög men det behövde hon inte heller veta just nu. Hon motstod lusten att bita sig själv i läppen. Hon hade ljugit mycket för Emilia redan. Men, en helt lögn var det väl ändå inte. Så fort hon hade lyckats fokusera sina krafter första gången skulle det gå automatiskt. Hon behövde bara bryta spärren ordentligt.
"Tänk om jag gör fel?"
"Och gör vadå? Botar hennes galna hjärna. För all del, varsågod. En mindre psykotisk mördare i världen har aldrig skadat."
Darius började protestera vilt men Cilla blängde snabbt på honom och han tystnade.
Emilia log lite. "Verkligen?"
Cilla nickade. "Inga problem. Du kommer klara det."
"Bara om du hjälper mig."
"Jag kommer inte kunna... Okej", ändrade Cilla sig när hon såg Emilias ansiktsuttryck.
De satte sig på knä bredvid varandra och Emilia tog tag i Cillas hand. Den var helt svettig. Emilia blundade, tog ett djupt andetag och tryckte sin fria hand mot den närmaste symbolen.
Cilla kände det innan hon ens förstod vad hon egentligen gjorde. Det ryckte nästan i hennes kropp. Det kändes som om hon lyste. Som om hon hade hela världens ljus inom sig. Den låg bara där. Under ytan. Bubblade och flöt. Väntade. Hennes blod kokade av värme. Av spänning.
Hon tittade chockat på Emilia.
"Snälla, hjälp mig", viskade den lilla tolvåringen. Cilla nickade och tryckte handen mot den närmaste symbolen framför henne.
Emilia kunde dela med sig av sin magi. Emilia var starkare än någon av dem. Hon... hon var magnifik. Hon var farlig.
Och hon hade definitivt ett pris på sitt huvud någonstans i världen. Folk skulle försöka kidnappa henne. Tortera henne. Få henne att ge upp sin magi...
Cilla kramade om henne hand och sneglade sedan på den blonda flickan. "Jag lovar", viskade hon. Cilla visste att Emilia visste vad det betydde. Hon lovade att inte missbruka Emilia. Att inte tortera Emilia. Att skydda henne.
Emilia log emot henne. "Tack", var allt hon sade innan de tog bort händerna från symbolerna och betraktade den nu helade Jonna.
"Vad gjorde ni?" frågade Darius samtidigt som Alice kom med handdukar i famnen.
"Vad har hänt?" frågade hon, förvånat och mötte Cillas blick i väntan på en förklaring.

Kaelan stod och tittade på, eller snarare försökte gömma sig. Han har ingen aning om vad han håller på med och försöker ta reda på vad det här... bläcket är för något. Det luktar som bläck, det har samma konsistens och enligt den skannern han har på sin mobil ska det även vara bläck. Fast det är omöjligt för en mänsklig kropp att producera något sådant, betyder det att Jonna inte ens är gjord av kött och blod? Eller betyder det att hennes förmåga vänt sig emot henne? Om så var fallet skulle det göra det mot varenda en av dem och när i sådana fall? Hur skulle det gå till? Jonna tycktes inte få panik iallafall, har det hänt förut? Han förstår inte vad som gått snett, han har aldrig haft någon bot för sina egna förmågor... eller kommer de komma? Han oroar sig för något som inte hänt än men att använda hans app skrämmer honom plötsligt, visst det har hänt att han fått stötar men det är på grund av att han inte är någon bra elektriker och inget annat. Helsike, vad var det som hände med henne? Vad kommer hända med honom? Hans sak är teknologisk, vilket kanske betyder att följden är teknologisk? Typ att han... inte kan komma ihåg binära tal längre eller något. Fast för Cilla där hon kan i princip göra vadsomhelst, vad händer då? Emilia har också magi, vad kommer hända? Helvete, alla utom han har väl ändå någon sorts magi... om den slår tillbaka lika hårt som de använder den, vad händer då? Det här skrämmer honom lite väl mycket och han tar sig ur vägen när Alice kommer ner.
"Varför vaknar hon inte om ni är klara?" Frågar Darius som sitter på marken och håller på och buffar på det som lika gärna kunde vara ett lik. Jonna är likblek där hon ligger, trots att hon borde vaknat vid det här läget. Ellerhur? Kaelan tar sig snabbt fram och kollar puls... den är där.
"Hon kanske... sover?" Frågar han tveksamt, han vet inte riktigt varför hon inte vaknat än.

Jonna själv är försjunken i någon sorts dröm, en dröm full med skrik, bläck, blod och ihopsamlade ord och stavelser som susar förbi. Det hade kunnat vara en mardröm om det inte var för att hon haft den så många gånger nu att den inte betyder något. Det kommer bara ett nytt skrik eller en ny kropp där hon sitter mitt i fast i en spotlight samtidigt som det fylls på med lik runt omkring henne. Det tar aldrig slut, aldrig någonsin. Hon hatar att sova, hon vaknar alltid upp med en känsla av obehag hur hon än gör. Det är för sent för att fixa henne, det har hon åtminstone vetat länge.

"Hon sover", svarade Cilla. "Typ. Kroppen behöver vila. Man kan inte bara energiladda den hur som helst. Alla behöver vi sova någon gång..." sade Cilla innan hon började gå iväg. Darius och Alice verkade ta hand om Jonna. Alice torkade upp allt... bläck?
Cilla behövde tänka. Det var därför hon gick iväg. Hon hörde Emilia följa efter henne.
"Cilla!"
"Hur... hur gör du?" Cilla stannade upp och vände på sig.
"Vad för något?"
"Att dela din magi?"
"Den bara... liksom... finns där. Och jag fokuserar bara helt enkelt. Jag behöver dock fysiskt kontakt. Det är som att aktivera en symbol."
Cilla nickade aningen misstroget. Så lätt kunde det ändå inte vara.
Hon pillar på sitt vapen, låter det vandra mellan fingrarna som ett mynt samtidigt som hon fortsätter konversationen. "Svimmar du ofta?"
"Inte överdrivet ofta", mumlade Emilia.
"För att du inte använde din förmåga så mycket?"
"Ja... Brukar... Brukar det ske dig?"
"Inget som jag inte kan hantera", svarade Cilla och viftade bort det med ena handen och gick närmare en ek.
"Vad sker då."
"Min själ stöts oftast ut ur kroppen. Då brukar den vara avsvimmad i ungefär en vecka."
"Va?"
"Lite kortare, lite längre ibland. Oftast så är det bara någon timme eller så. Enda anledningen till att jag kunde hantera mina krafter på samma vis som jag kunde igår är på grund av att min själ redan hade varit ute ur kroppen. Så den höll fast hårdare. Jag... Jag... Jag vet inte..." muttrade hon.
"Men...! Du har ju mer kontroll än jag!"
"För att jag inte ska dö", sade Cilla hårt. "Ifall du är rädd för att du aldrig kommer kunna komma tillbaka till din kropp, utan endast stå och se på medan den multnar bort, då är du försiktig med dina krafter. Jag gör bara det jag vet att jag kan göra. Jag har slutat försöka heala den mänskliga kroppen. Dess atombyggnad är för komplicerad för att jag ska kunna gör det jag behöver göra på första försöket. Ifall jag inte har gjort det tidigare vill säga. Efter mitt hår var jag borta i en hel vecka. Jag har inte vågat försöka ändra tillbaka färgen på det..." Hon fnös lätt.
"Men... Cilla... Det du gör är fantastiskt!"
"Exempelvis vad?"
"Allt du kan göra!"
"Vad jag kan göra är att lösa upp saker. Förinta saker. Det är det jag kan göra utan att behöva anstränga mig, Emilia. Jag är en förbaskad, kontrollerad atombomb!"
"Nej! Du hjälpte mig att heala Jonna nyss!"
"Det var din magi. Och min kunskap. Något jag studerat som en galning sedan jag var liten. Jag skulle vara förvånad ifall jag inte klarade av sådant."
"Du är rädd."
Cilla stannade upp. "Nej. Jag får inte vara rädd."
"Men du är rädd. För du vet vad den här kidnappningen betyder. Något stort närmar sig. Och det första du gjorde var att bli kär i en kille, och du vet att de skulle kunna använda honom emot dig ifall våra fiender någonsin kom nära."
"De har redan dödat en av oss."
"Det är därför vi inte ska låta dem döda resten av oss, Cilla", viskade Emilia.
Cilla bet ihop sina käkar och tittade bort. Lät sitt vapen bli en ormtatuering bakom örat. Hon föredrog att ha den som en tatuering. Då kunde åtminstone ingen ta hennes vapen ifrån henne.
"Vakta ditt vapen, i sådana fall", svarade Cilla och sträckte ut handen mot grenen närmast henne och hävde sig upp på trädet.
"Jag... Jag vet inte vad mitt vapen är."
Cilla ramlade praktiskt taget av trädet.
"VA?"

"Hjälp till här", sade Alice till Darius och tillsammans började de bära på Jonna. Hon försökte stänga ute Kaelan, Emilia och Cilla, men hon lyckades fånga upp fragment av deras samtal. Hon försökte att inte tänka på det. Hon visste vad som skulle ske ifall hennes förmåga bestämde sig att använda sig emot henne.
Hon skulle dö.
Först skulle hon bli galen när hjärnan började överhettas men tillslut skulle hon ramla ner död på marken. Allt som behövdes göras var att lägga fram en datorskärm med koder framför henne. Och de skulle automatiskt absorberas in i hennes hjärna. Så, hur mycket hon än skulle kämpa emot skulle hon känna hur kroppen började rycka ofrivilligt, hur hon började svettas och hur dregel började rinna från hennes mungipor och tårar nerför kinderna. Allt hon inte kunde kontrollera.
Det berodde givetvis på vilken slags information koderna innehöll. Hon hade plats för några saker och ting till, men även om hon så rensade minnet helt så gick det alltid att fylla något till max. Hon var egentligen jävligt lätt att döda. Och hon hatade det.
Visst, hon kunde försvara sig själv med karate och sådant, men... egentligen var hon värdelös på det. Hon hade inte styrkan som krävdes för att överbemanna någon. Hon använde alltid personens styrka emot den själv.
Hon skakade på huvudet. Hon skulle inte dö. Hon skulle inte dö. Hon hade lovat sig själv att finnas där för sin syster. I värsta fall så skulle hon radera allt i hjärnan och sedan slänga den förbannade ringen i havet, eller smälta den. Förinta den.
Med hjälp av Darius så bar de iväg på Jonna till hennes rum. Sedan så började de bädda ner henne och lade en svalkande handduk på hennes panna bara för att... Hon visste inte ens varför. Hälften av tiden var det hennes instinkter som hjälpte henne. Inte hennes jävla värdelösa kraft. Lära sig. Det fungerade i livet. Men inte i kidnappningar. Inte i det livet hon verkade ha just nu.
"Vad tänker du på?"
"Vill du verkligen veta?" frågade Alice.
"Jag undrade bara..." började Darius muttra.
"Döden", avbröt hon honom med. "Våra förmågor kommer förmodligen bli vår död. Så, jag undrar helt enkelt ifall jag bara borde kasta bort mitt vapen och försöka leva mig ett ordentligt liv."
Darius tystnade och såg på henne med en blick hon inte kunde tyda.

"Gör det då." Hostar Jonna från sängen. "Heck, jag kan hjälpa dig hem också." Fortsätter hon. Helvete, hon är varm och utmattad, var är hennes pensel? Den ligger i jackan där hon lämnade den. Fast hon kan fan inte röra sig. Helvete, helvete, H-E-L-V-E-T-E! Hon hatar det här. Det är fortfarande svart. "Hur mycket bläck var det?" Fortsätter hon irriterat, ilsket. Hon vill resa sig upp men hon borde sova. Hon sover inte, hon måste vara vaken. Om hon inte vaken kommer någon jävla skitstövel komma och förstöra henne, det gör dem alltid. Dessutom har hennes syster något fuffens för sig hemma och de måste också ordnas till för i helvete. Hon rycker till i sängen.
"Snälla Jonna, kan du sova igen?" Frågar Darius och låter korkat skakig.
"Vaddårå?" Svarar hon. "Fattar du var jag hamnar när jag somnar? Du vet fan inte var jag hamnar då... sova är fan hemskt." Hon skrattar kallt och Darius backar. "Det är lugnt, säg bara till Richard att han kommer säkert må finfint så fort jag är död så kommer han säkert vara ivrig för att mörda mig." Hon skrattar igen och Darius skakar på huvudet innan han tittar på Alice.
"Hon kommer inte dö, ellerhur? Ingen av oss kommer dö, för vi är faktiskt starka. Jonna sa det... när hon inte var övertrött." Säger han till Alice, man kan höra den söta paniken i hans röst.

Alice såg på de båda två. Växlade mellan att se på dem.
"Nej", sade hon sedan. "Hon överdriver. Hon har mardrömmar. Hon är blek och behöver vila. Vi har morfin i huset ifall du vill tuppa av ordentligt", erbjöd Alice sedan. "Men, det klart. Risken finns att du faktiskt skulle kunna börja bli beroende. Speciellt om du aldrig sover i vanliga fall."
Hon gick för att hämta något att dricka ur Jonnas minikyl och räckte henne sedan det. "Drick. Det kommer hjälpa", försäkrade hon och slog sig sedan ned i närheten. Hon brukade alltid se efter sin lillasyster. Hennes lillasyster brukade förvisso inte vara lika irriterande men, hon var van vid det här. Det här var sådant hennes mamma hade lärt henne. Sådant som hennes pappa hade lärt henne. Normala, mänskliga saker. Hon använde inte sin förmåga här. Hon kunde lita på sin egen hjärna. Sina egna egenskaper. Och det var inte ofta hon kunde det. Hon mindes knappt hennes riktiga liv innan allt det här. Hon ville inte minnas. Hon hade alltid varit så svag. Hon hade bara behövt sina böcker. Men nu behövde hon ingen. Hon klarade sig på egen hand. Hon kunde klara sig på egen hand. (Förutom när hon blev kidnappad.)
Hon längtade hem mer än hon kunde erkänna för sig själv. Hon ville krypa ner i sin lillasysters säng och höra hennes lilla röst fråga vad hon gör i hennes säng, sparka på Alice och försöka få bort henne, bara för att sedan somna vid Alice sida.

Emilia hade gott för att äta. Cilla satt ensam kvar i trädet. Hon kände sig tom. Det här var bara inte hennes dag.
"Kom igen. Le. Tänk på kyssarna", mumlade hon. Bara tanken på Kaelan lockade fram ett leende och fjärilar men det var kanske det som var problemet. Hon kunde inte koncentrera sig. Hon försökte förinta bladet hon hade mellan tummen och pekfingret. Hon kände sig tom på kraft. Det fanns inget att hämta. Hon visste aldrig varför det här skedde. Ifall det var på grund av hennes humör, vädret eller hur mycket hon hade använt sina krafter. Hon hade knappt använt dem alls. Förutom igår. Och dörren. Det var allt. Dörren hade varit instinktivt och inte alls planerat. Men det hade inte skadat henne. Så, hon hade trott att hon hade blivit starkare. Så, varför i helvetes namn kunde hon inte förinta lövet?
Hon kunde få det att vibrera till men sedan föll allt på plats igen. Hon vågade inte ens prova på sig själv. Hon skulle förmodligen förlora handens atomer ifall hon försökte nu när hon var som svagast. Hon skulle inte ha någon jäkla hand kvar till slut.
"Helvete", muttrade hon. Hur länge sedan hade det egentligen varit sedan hon hade använt sin förmåga innan igår? För något annat än att laga en sönderfallen kopp eller ändra på sina kläder?
Hon borde renovera sin lägenhet igen. Då skulle hon använda en större skala av kraft.
"Du är inte hemma nu. Kom ihåg det", muttrade hon och började klättra högre upp i trädet. Ifall hon föll ner, vad skulle ske? Skulle hennes själ åka ut ur kroppen igen för att skydda vapnet? Skulle vapnet rädda henne och forma någon slags tingest att ramla ner på? Eller skulle hon... dö?
Hon blundade. Dö. Tanken var nästan löjlig men på något vis kändes det roligt. Det kändes som om hon var odödlig och att faktiskt få slippa den här förmågan... Hon ville bara fortsätta studera symboler med professorn. Hon ville bara ha tillbaka sitt normala liv. Hon ville göra det hon älskade. Hon ville inte att det hon visste skulle ha något av värde. Hon ville inte att det skulle vara viktigt. Det var hennes hobby, för guds skull. Det skulle vara allt annat än viktigt.
Hon fokuserade på lövet igen. "Innan jag dör ska jag fan i mig kunna förinta i löv i alla fall", andades hon och blundade. Hon förintade inte saker med synen. Det gjorde hon med beröringen. Hon behövde inte se.
Hon kände hur molekylerna flög iväg och öppnade ögonen.
"Äntligen!" tjöt hon glatt och kände hur kroppen laddades med energi och magi igen. Hon slappnade av. Hennes dödperiod var över.
Samtidigt hörde hon någon närma sig om och tittade ner därifrån hon hade letat på en bekväm gren i trädkronan. Kanske Emilia? Eller Kaelan? Det hade inte varit dåligt det heller. De hade fortfarande inte hade ätit frukost ihop...
Tanken glädje henne trots att hon inte riktigt kunde jaga bort det sista av tanken med ifall hennes förmåga någonsin skulle låta henne dö eller ifall hon skulle bli tvungen att begå självmord...

(This is gonna be supershort or something. Sorry. :< )

Kaelan hade försvunnit till köket där Richard fortfarande var, fortfarande helt borta.
"Bläcket är nog borta nu." Mumlar Richard och Kaelan uppmärksammar honom på en gång.
"Va?" Frågar Kaelan och vänder sig om not mannen som stirrar på Kaelan, eller faktiskt igenom Kaelan. Han upprepar det inte, bara går tillbaka till sin kopp. Det hörs inga tecken på att den faktiskt är fylld med något dock... så antingen tror Richard att det funnits något eller så dricker Richard ur en tom kopp. Kaelan anser att båda alternativen är fullständigt möjliga båda två, han borde försöka testa och se hur bred Richards galenskap är. Om den leder till hallucinationer eller liknande skulle vara bra att veta också. Han rycker sig loss ur tankarna när Emilia dyker upp och börjar leta igenom skåpen.
"Är du rädd?" Frågar hon utan vidare, som om Kaelan ska veta vad hon frågar om.
"Något specifikt eller i allmänhet?" Svarar eller motfrågar Kaelan undvikande.
"Är du rädd för det som kommer?" Kaelan behöver inte tänka på det, inte nu längre... det som kommer är uppenbarligen något horribelt och han har ingen aning om hur han ska hantera det. Dessutom... Dessutom gick han och fick känslor för Cilla. Fast i ett liv eller död-scenario är han mer sannolik att möta döden, med tanke på att han är en väldigt fragil person. Han skulle gått mer på gymmet. Stark är bättre än spinkig.
"Antar det." Svarar Kaelan sanningsenligt, vad har han att dölja? Han har hittat en korg i ett av skåpen och lagt den på bänken, fast nu får han den tryckt i handen av Emilia. Den var full med saker som ser ut att passa in i på en picknick och han ser förvirrat på den lilla flickan. Samtidigt förstår han vad hon vill.
"Nu blir jag nyfiken på vad som får dig så glad." Säger Kaelan när han placerat sig under trädet och tittar upp(Ithinkso?) på Cilla med ett leende och picknick-korgen i handen.

Jonna är faktiskt frestad när det kommer till morfinet, hon har tagit det förut. Hennes vapen tillät inte direkt henne att sova drömlöst men med morfin så passerade drömmarna smärtfriare. Det var ungefär som att hon såg allting genom en trasig kikare. Hon tar dock hellre läsken. Darius verkar rastlös innan han ser ut att få en lysande idé och försvinner ut ur rummet.
"Tack, Blondie." Säger Jonna till Emilia. "Är du typ doktor eller något?" Fortsätter hon och tar en till klunk. Jonna bryr sig inte i att förklara sin fråga. Men hon diggar hur Doktor Blondie låter. Hon verkar lite väl medmänsklig för att kunna vara ett supervapen. Fast i för sig, turturduvorna också.

(Ingen ursäkt behövs x) Gud, det här var så länge sedan att jag knappt kommer ihåg något xD)

Cilla ler stort och hoppar ner från trädet inom tio sekunder. Hon hade alltid tyckt om att klättra när hon var liten, dock verkar hon inte ha kvar samma talang längre. Hon känner en stöt av smärta genom foten innan den försvinner.
Hennes leende försvinner inte. Hennes fot är inte stukad. Dessutom är det en bra påminnelse om att hon inte är odödlig, vad hennes krafter än får henne att känna sig som.
"Mina krafter krånglade igen. Tog mig en evighet att ta sönder ett löv. Men... Jag tror jag inte har någon slags kraft kvar längre. Jag måste träna upp den igen", suckade hon och såg på tatueringen som slingrade sig runt hennes handled. Den var fortfarande full av kraft. Varför kunde hon då inte ta lite ur den?
Hon noterade mentalt att försöka lösa det problemet senare.
"Och, så klart så lockar även du fram ett leende hos mig", lade hon sedan till och log aningen mer flirtigt.


Alice log lite. "Jag vill bli. Det har varit min dröm sedan jag var liten. Så när jag fick ringen så blev jag överlycklig. Jag försökte genast ta reda på massvis med information. Dumt. Jag överbelastades och svimmade. Fick en enorm huvudvärk och mina föräldrar tog mig till och med till sjukhuset. Så jag raderade den informationen, tänkte att jag kunde ladda ner den igen senare. Men, det gick inte. Jag minns fortfarande inte vad jag överbelastade mig själv med den dagen. Jag kan helt enkelt bara inte ladda ner viss information och då vet jag att jag dumt nog har laddat ner den tidigare."
Alice gick runt ett varv i rummet i jakt på... ja, vad? Något, visste hon bara. Inte vad, dock.
"Så, vill du ha morfinet, eller inte? Om du oroar dig för att bli dödad eller något så kan jag vakta dörren, om du vill... I dunno. Bara du får sova lite. Du kan inte gå runt och vara utbränd..." Hon stannade upp i sina tankar. "Hey, är inte den där lilla tjejen expert på symboler? Skulle inte hon kunna få dina drömmar att försvinna helt? Eller, du vet, att du åtminstone inte minns dem?"
Att inte drömma var farligt men att inte minnas drömmarna var ofarligt. Och då kunde faktiskt Jonna vila lite också. Varje dag.
Alice skrattade nästan när hon insåg hur hennes inre läkare tog över. Sätta patienten före allt. Vare sig hon egentligen tycker om Jonna eller inte.

[Jag vet inte ens ifall alla kan varandras namn ännu eller inte xD Jag bara kör med att de känner varandra, för jag tror allt blir mycket jobbigare annars x3
I hope this was OK ^_^ ]