~Apokalyps~

[Liiiiiite. Men det gör inget. Hade tänkt mig att hon skulle göra typ så i alla fall. ]

Clementine

"Har jag inte sagt åt dig att sluta kalla mig raring?" säger jag med ett framtvingat leende, när rösten väl har lämnat mig. Jag tänker precis berätta vad jag har hört, men orden fastnar i halsen. Jag vågar inte berätta, eftersom jag inte vill att de ska tro att jag är en av de hjärndöda, vilket jag inte är. Eller är jag det? Gavin tar upp mig i sitt knä och kramar om mig hårt. Först stelnar jag till och tänker uppmana honom att släppa mig, men efter några sekunder slappnar kroppen av och det känns alldeles tomt inuti, som det kan göra när man är nervös över någonting och sen bara släpper det. Jag slår armarna om honom och jag kan känna hans andedräkt i mitt öra, det kittlas. Det här är det närmaste jag har kommit en annan människa sedan jag kramade om mina föräldrar den sista kvällen innan stadshusmötet, om man inte räknar mannen på bron. Jag huttrar till när jag tänker på honom. Det var Gavin som räddade mig då och nu är jag i evig skuld till honom.
"Lova att du aldrig låter mig bli en av dem!" mumlar jag tyst.

Idun ser oroligt på dem båda, hon gissade att det måste ge tid, men tid var något de inte ägde. Skulle de ens komma härifrån utan att bli infångade? Hon gissade att den andra gruppen var människor, men med människor betydde det inte att de var vänliga.
Hon lutar sig mot väggen och andas ansträngt, hur skulle de ens få ut Clementine? Idun själv hade bara problem med att stå, egentligen borde väl Gavin fly. Han hade chansen till det och hade ingen orsak till att hjälpa dem.
"Du borde ge dig av." sa hon slutligen utan att avbryta dem och ser på Gavin medans hon sjunker ihop på golvet, det tog på krafterna att stå upp och hon hade förlorat mycket blod. De döda kropparna om dem gjorde inte saken bättre.
"Vi kommer ändå bli infångade, bättre att en av oss klarar oss." sa hon lugnt. Om än det var för att rädda de andra sedan, eller enbart rädda sitt eget skinn, det var upp till honom.
Hon hörde skrik närma sig, de hade hört Clem.
"Det finns en bakdörr." sa hon uppmanande till Gavin med halvslutna ögon.

(Din tur Aia, du kanske inte bevakar denna tråd mer ;P)

[Skriver lite så det inte känns som pp...]

Clementine

Jag nickar sakta när Idun uppmanar Gavin att fly och hasar ner på golvet igen.
"Ja!" säger jag lugnt och sansat. "Stick härifrån medans du kan. Jag vet inte om jag kan springa med den här foten, du såg ju själv hur det gick när jag försökte ställa mig upp... Och Idun..."
Jag hinner inte avsluta meningen innan jag hör ett skrik. Det kommer från precis utanför.
"Stick! Nu!" väser jag. "Vi försöker ta oss till det lilla kontoret där borta. Där finns det säkert bra gömställen. Du tar dörren där borta."
Jag pekar på bakdörren.
"Om vi klarar det så kan du komma och hämta oss sen när främlingen är borta... Om inte..."
Jag vill inte ens tänka på det.

Idun tar sig upp, stödd mot en av lådorna och på darrande ostadiga ben.
"Jag kan stödja dig, eller vi stödjer varandra." sa hon till den unga flickan och tog sig mot henne. Hon hade aldrig varit med om att förlora så mycket blod och hon kände sig yr och svimfärdig förutom smärtan i armen.
"Spring medans du har chansen, vi ses sedan." sa hon leende mot Gavin.

[Hej. Förlåt för att jag inte skrivit. Har arbetat väldigt mycket det senaste och mellan det, hunden och alla andra vardags sysslor har jag inte hunnit/orkat/haft lust. Ska se ifall jag hinner i morgon men fortsätt ni så länge så hoppar jag in sedan. ]

Clementine

"Det går bra." ler jag mot Idun och börjar hasa på rumpan mot dörren. Med ett litet stönande sträcker jag mig efter dörrhandtaget och dörren svänger upp med ett gnisslande läte.
"Kom igen!" flinar jag mot Idun, men leendet försvinner när jag ser hur illa det egentligen är med henne. Stödjandes mot dörren kommer jag in i det lilla kontoret. Jag ser mig omkring. Det är ett fönster på motsatta väggen och en bokhylla bredvid det. Framför står ett skrivbord och när jag kommer fram till det ser jag att det står tre fotoramar på det. De innehåller porträttfoton på barn, säkert kontorägarens barn. På skrivbordet står det också en kaffekopp med innehåll. Jag haltar fram till den och håller min hand över den. Varm ånga omsluter min handflata.
"Det är något som inte stämmer här..." hinner jag säga till Idun innan jag skriker till, för i dörröppningen till badrummet sticker det ut en blodig hand.