Amnesia and revenge

(Har du några andra idéer kanske med? )

Samantha nickade sakta. "Tror jag inte heller, han inte värst förtjust i oss...". Sa hon och var glad då de gick. Hon gillade inte hans far. Han hade kallat henne alla möjliga hemska saker då ingen hört.
Hon slog sig ner på bänken och lutade huvudet bakåt och blundade. Här hade allt börjat dagen innan.

(näe, vi kör på ditt )

Cale suckade. Han såg på Samantha en stund, och började fråga sig hu det varit att vara förälskad i någon som hon. Hittills hade hon varit god med honom, vänlig och omtänksam, men känslan av att det inte vart hennes enda sida. Han visste förstås inte. Han kanske kunde... prova sig fram och se? Cale log vagt mot Samantha. "Så.. hur var jag mot dig förut?" frågade han nyfiket.

(Okka men säg till om du får någon )

Samantha märkte hans blick men sa inget, inte fören han tilltalade henne. "Du...Du var du" sa hon bara tillslut och log svagt. "Du kunde få väldigt häftigt humör ibland och de få gånger du bråkade blev du väldigt ful i munnen..." började hon sedan. "Men du var kärleksfull...Omtänksam och helt enkelt underbar" hon suckade lite drömmandes. Det hon nu pratade om var hennes drömman, någon hon inte träffat än, som hon visste. "Vi sov alltid tillsammans i samma säng även om vi inte var med varandra så att säga, och du kysste mig alltid varje gång du såg mig. Vi brukade gå ut och gå mycket och sitta och läsa tillsammans".

(Visst xD)

Cale hummade intresserat. Den där Cale verkade faktiskt rätt mycket som han kände sig. Såklart, kunde han inte veta säkert när han inte ens mindes sig själv, men han hoppades att det var sån han verkligen var, snäll och omtänksam. "Tror du att jag kan bli sådär igen? Kär?" undrade han.

Samantha drog handen över sin fläta och kände då något i det och drog fram det. "Rosenblad?" mumlade hon för sig själv och behöll bladet i sin hand, det var så lent och rött. Hon såg sedan på Cale. "Jag hoppas det..." mumlade hon.

Cale flinade när hon hittade bladet. "Det har suttit där ett tag!" sade han retsamt.
Han såg sedan på Samantha och nickade allvarligt. "Jag hoppas det också."

Samantha suckade och slängde iväg bladet. "Och du har inte sagt något?" frågade hon med höjt ögonbryn men kunde sedan inte låta bli att le. "Där har vi min Cale, du skämtade mycket med, gjorde alltid små skämt på mig, men du sårade aldrig mig med dem".

Cale lipade retsamt och ryckte på axlarna. Han rodnade lite åt Samanthas ord, utan att riktigt veta av vad han skulle göra av den informationen. Besvärad av sina varma kinder såg han sig om efter något att göra. "Varför är vi här?" frågade han när han hörde en äldre man ropa på Samantha. Kunde det vara hennes far?

Samantha såg sig om hon med och fick syn på någon, var det hennes far? Han hade inte fått syn på henne än. "För att får dig att minnas, vi var ju här innan du tappade minnet" sa hon bara då hennes far ropade på henne. Hon kom upp från bänken och sprang fram till sin far och kramade om honom. Sedan med viskande ton förklarade hon allt så han inte skulle förstöra planen.

Cale såg med höjda ögonbryn, och växande misstänksamhet på Samantha och mannen som var hennes far. De båda hade mörkt hår, men fadern var både mycket längre och mycket muskulösare. Han var orakad och inte särskilt välvårdad. Ändå såg man tydligt att de var släkt.