prs med ingetledigt

Jag lyssnade inte på vad han ropade efter mig utan jag sprang hela vägen hem och sprang in på mitt rum.

Det kändes knappt när dolken nuddade min arm, det bara sved till lite. Sen spred sig ett underbart lugn över hela mig. Men det avtog på bara några sekunder att jag nästan genast skar ett till sår. Äntligen skulle jag få avsluta detta meningslösa liv.

Jag kom på att jag hade glömt min dolk på kullen.
Jag sprang mot kullen igen när jag såg att Lucas satt och skar sig i armen.
- Lucas sluta, skrek jag och sprang fram till honom.
Jag slet dolken ur handen på honom.

Jag såg Henne framför mig. Hon nuddade min hand. Men varför skulle hon vara här? Jag måste fantisera, eller kanske var jag död.
- Vad du än gör, ta mig inte hem igen. Aldrig mer, sa jag innan jag ramlade ihop på backen med blodet sprutande.

Jag slet av en av mina ärmar och knöt din runt såret för att stoppa blodet.
Jag grepp tag i hans huvud.
- Lucas allt är mitt fel, grät jag och strök honom över kinden.

Jag tittade upp mot hennes vackra ansikte som lös i månskenet.
- Jag sa ju att du var för bra för mig.

- Lucas jag älskar dig, grät jag.
Jag grät högt och höll om honom.

Jag hävde mig försiktigt upp i sittande ställning och suckade tungt när jag stödde mig mot min skadade arm. Kanske fanns det fortfarande hopp.

- Ta det försiktigt, sa jag och kollade oroligt på honom.
Jag hjälpte honom.

Jag lutade mig framåt och kysste henne. Det var som om världen stannade upp för ett ögonblick.
- Beca Black, jag älskar dig.