Något nygammalt

Laura tackade med en nick och satte sig lättat ner i fåtöljen. Hon slöt för ett ögonblick ögonen och suckade, yrseln låg som ett band för hennes panna och hon orkade egentligen inte.
"Mugglarstudier, en hel lektion med troliga lögner och jag tänker få högsta betyg i." sa hon med ett snett leende och öppnade boken. Egentligen var det väl ingen brådska med att göra läxan men hon ville ha något att göra. Att göra allt med höger hand gjorde det hela mer komplicerat, men det gick och hon såg på Cara.
"Bekymmer?" frågade hon samtidigt som hon bläddrade i boken.

Cara nickade.
"Det är nog inte så svårt att få högsta betyg i, säg bara att du hatar mugglare" sa hon och ryckte på axlarna. "Men det är lika bra att acceptera att de lögnerna nu kommer bli sanningen, annars hamnar man bara i bekymmer"
Cara hade växt upp med att mugglare ar avskum sedan hon var liten, hon såg dem inte som avskum, snarare som ingenting, de bara var där och hon hade inget för dem eller mot dem så länge de inte kom i hennes väg.
"Mm" svarade Cara och såg på Laura. "Men du verkar ha dina egna bekymmer, som att du inte sover"
Cara såg granskande på henne men frågade inte om det.

Laura skrattade lätt åt hennes kommentar men nickade.
"Ungefär så ja, tänkte leta upp lite fakta som kan bekräfta det med." sa hon och log snett medans hon bläddrade.
"Just vad jag gör, det är bättre att bara anpassa sig. Sedan rör de mig inte så mycket, jag känner ingen mugglare." sa hon och ryckte på axlarna innan hon blev allvarlig igen och höjde förvånat blicken, syntes det så tydligt?
"Bekymmer har väl alla." sa hon endast och vände bort blicken men hon nekade det inte.
"Nej, jag sover inte och du bekymrar dig för Draco." Laura såg på henne, mest för att komma bort från sig själv och sina bekymmer.

"Ja någonstans hittar du väl fakta som rör det, jag skulle förslå den förbjudna avdelningen" sa hon och log, hon hade alltid gillat den delen av biblioteket, den var den mest intressanta.
"Ja man kan inte göra så mycket mer i en värld som har gått åt helvete" sa Cara och skrattade, hennes fars värld var som den var.
"Ja vi har väl det" sa hon och ryckte på axlarna, att människor hade bekymmer var inget nytt.
"Draco hamnar alltid i trubbel och jag bekymrar mig alltid för honom, det är inget nytt" sa hon och ryckte på axlarna, hon tänkte genast på förra året, hon hade varit jätte bekymrad för hans liv.

Laura nickade lätt.
"Fast den förbjudna avdelningen kan väl inte vara förbjuden längre? Jag menar det innehåller svartkonst och det skall vi ju studera nu." sa Laura och höjde förvånat ett ögonbryn.
"Så du tycker att världen går åt helvette?" sa Laura förvånat, inte ens hon tyckte det, vissa saker var faktiskt bra, men det var väl för att hon var inom kategorin renblodiga med.
Laura mumlade något och skrev innan hon svarade henne.
"Din far gillar inte honom heller?" frågar hon med rynkad panna, hon ansträngde sig för att inte sätta in fördommar i sitt tänkande eller tyckande.

"Den är fortfarande förbjuden, min far vill inte att folk skall kunna lära sig vad som helst" sa hon och ryckte på axlarna, hon förstod hennes far, hade hon varit han så skulle hon inte heller ha velat det.
"Ja den är inte direkt normal, allt är kaos och jag tycker inte den direkt går mot ett himmelrike" sa hon enkelt. Hon kände att hennes fars värld ibland hade lite för mycket regler och dumma idéer för henne.
"Min far gillar inte direkt någon, därför jag inte har ett förhållande och ja för att det retar gallfebern på honom när jag ligger runt" sa hon endast och log roat. "Så varför sover du inte?" frågade hon och såg på Laura.

"Det är klokt, men han lär ut förbjudna trollformler i skolan? Det är väl inget vidare? Fast jag gissar att de flesta är för renhåriga att använda dem, du skulle se Nevilles utbrott på lektionen idag." sa Laura flinandes då det faktiskt varit ganska roande att se.
"Kanske inte, men den är inte så dum heller. Vi slipper ett korkat ministerium." sa Laura och fortsatte att bläddra, gav upp boken och fortsatte på nästa.
"Men han borde gilla någon, hellre än att du ligger runt? Om du tog något inom en viss ram." sa hon och insåg att det faktiskt var Voldemort de pratade om, han lät som en vanlig far. Men hon tystnade då hon frågade om sömnen.
"Vet inte, det är väl allt......Dels att min far är försvunnen, dels......" men Lauras röst darrade nu och hon kunde inte hålla den stadig så hon slutade att säga något.

"Han fruktar dem inte, vad skall de göra med dem? Han är inte något barn, inte som Potter som spelar hjälte" sa Cara med avsky i rösten, Potter, han var bara barnet, han visste inget om livet och han skulle försöka rädda alla, patetiskt.
"Ja vi slipper ministeriet, men vi får andra dumma regler. Jag menar han tvingar alla myndiga att bli dödsätare, vad skall det tjäna till? Hälften av dem är odugliga om inte mer än hälften" fnös hon och skrattade sedan.
"Knappast, han menar säkert väl och vill mitt bästa, men även om han skulle bli nöjd tänker jag inte dra hem någon till honom som riskerar att bli dödad, han har inte det bästa temperamentet" sa hon och ryckte på axlarna. "Jag vet inte vilket han ogillar mest, antagligen att jag ligger runt, det är hälften av anledningen till att jag gör det, endast för att reta honom."
Cara var antagligen den enda som kunde leka med elden utan att brinna upp, den bara brände henne.
"Har din far försvunnit, när?" frågade hon undrande, Cara hade ingen aning om vem hennes far var men han kunde väl knappast bara försvinna, antingen hade han gått under jorden och då var det dumt att inte säga något till sin dotter eller så var han död och då borde det finnas bevis för det också.

"Potter ja, det var faktiskt därifrån jag hörde om ditt efternamn, även om de inte verkade koppla det. Jag var nog på fel plats vid fel tillfälle om vi kan säga så." sa Laura endast mån om att vara ärlig med det mesta, det hon ville avslöja.
Då hon hörde om dödsätarna kunde inte Laura hindra ett kvidande, hon hade glömt det, ännu ett bekymmer att lägga till skaran. Hon var myndig och skulle väl troligen bli uttagen, hon ville inte men hon ville inte jobba för Potter heller. Hon orkade bara inte engagera sig i något.
För att tänka på annat lyssnade hon på Caras bekymmer om förhållanden istället vilket fick henne att tänka på Blaise. Det hela blev bara än värre, hon visste inte vad han ville och hon orkade inte engagera sig, sedan ville han säkert bara håna henne i slutändan.
Att höra att Voldemort hade ett hett temperament var nästan skrattretande, de flesta skulle nog beskriva det annorlunda.
"Jag förstår, hoppas det löser sig." sa Laura uppriktigt och la en hand på Caras som stöd eller något.
Då de åter började tala om fadern blev Laura knapp i rösten och det hördes att hon höll tillbaka en flod med tårar och känslor.
"Innan sommarlovet, han jobbade på ministeriet utrikesdepartementet. Han kom inte hem, det gick dagar och fick reda på att han inte kunde finnas. Han har bara gått upp i rök och ärligt önskar jag hellre att han var död och jag fick veta det." fick on kvävt ur sig innan hon gömde ansiktet mot bordet med armen om, kvävda återhållna snyftningar hördes.

Cara höjde ett ögonbryn och undrade varför hon lyssnat på Potters gäng, var hon vänner med dem? Men hon tvivlade på det då hon aldrig sätt dem ihop, hon hade antagligen bara hört dem prata då Potter och hans vänner inte var särskilt diskreta med vad de pratade om eller vart de pratade heller.
"Ja de verkar inte ha kopplat det, eller så har någon hindrat dem ifrån att göra något, jag skulle misstänka att var Dumbledore" sa hon och ryckte på axlarna, rektorn var inte jätte förtjust i henne men han hade aldrig straffat henne för vad hennes far gjort.
Cara tittade ner på handen när Laura rörde henne och drog undan den, hon förstod att Laura menade väl men hon litade inte tillräckligt mycket på henne, det fanns gifter som kunde upptas via huden och hon ville inte bli förgiftad, dessutom var hon ovan vid närhet, särskilt när hon själv inte valt det, eller när de kom ifrån de få människorna och litade på.
Cara nickade förstående.
"Jag vet hur det är, att veta att de är döda är bättre än att inte veta något alls!" sa hon tröstande och gav Laura ett svagt leende.