Om Harry hamnade i Slytherin

Visst

Självklart läser jag fortfarande :d den här äger ju!
Men å vad spännande! Nu får du skynda dig med nästa kapitel:d

Läser såklart fortfarande!

den är bra!

Nämen titta, ett nytt kapitel i tid för engångsskull.

----------------------------------------------
Blodet droppade från varelsens mun. Framför den låg en enhörning, död. Något vackrare men samtidigt så sorligt fanns inte. Vem skulle ha hjärta att göra något sådant? Och varför? Det hördes en viskande röst som verkade komma från varelsen, den bad om mer. Harry kände dennes längtan, längtan efter att känna det ännu ljumna blodet rinna ner i strupen. Känslan var obeskrivlig. Som om varje droppe gjorde en starkare, nu när han var så svag, men han levde.
- Nej, snälla mästare inte mer nu.
Sa ännu en bedjande röst. Men det fanns ju bara en person? Harry kände den som kallades för mästarens vrede. Det kändes som om han skulle sprängas av all denna ilska. Men han kände även dennes iver, ivern efter att kunna klara av något själv utan att tvingas släpa runt på en värdelös person som denne. Det var nästan så att det kliade i fingrarna.

- Säger du emot mörkrets herre?
- Nej, självklart inte herre, ska genast ske, svarade den bedjande rösten.


Harry vaknade med ett ryck, ärret smärtade mer än det någonsin hade gjort. Han befann sig i ett rum som han inte hade någon aning om vad det var. Det såg ut som han var på ett sjukhus. Han hade en obeskrivlig smärta i sitt ärr, drömmen ekade fortfarande i hans tankar. Allt kanske bara varit en lång sjuk dröm, att närsomhelst skulle Dudleys grisliknande ansikte sticka fram och konstatera att Harry hade vakat. Och där var ansiktet, men konstigt nog var det inte Dudleys eller någon annan ur familjen Dursley. Ansiktet var ett nätt litet flickansikte som Harry vagt kände igen, men han kunde inte placera vart han hade sätt det.


- Alltså vid Merlin, det var så sjukt läskigt när jag hittade dig på marken, jag trodde liksom att du var död. Men Madam Ponfrey fixade det, hon fixar allt.
Nu visste Harry vem det var, den där gälla rösten gick det inte att ta miste på. Pansy Parkinson, tjejen som Draco alltid pratade om. Henne skulle det väl vara riskfritt att prata med utan att riskera att få Draco på sig?
- Eh, vem är du? Frågade han för att veta säkert.
- Var inte dum, såklart du vet vem jag är, sa hon och log ett överdrivet stort leende.
- Öh, Pansy?
- Jag visste väl att du kände igen mig, sa tjejen som tydligen var Pansy och slog till honom löst på armen.
- Hur hittade du mig?
- Ja, alltså jag skulle bara gå till prefektbadrummet, för vårt badrum är så litet och Millcent sprutar jämt ner det med någon äcklig tantparfym och då hörde jag någon skrika, du alltså, du kunde ju i alla fall försökt vara lite tystare. Du hade ett sjukt stort sår i huvudet som blödde asmycket. Det var nästan så att jag trodde att mörkrets herre var tillbaka, sa Pansy och fnittrade.
Harry ryckte ofrivilligt till. Om hon bara visste hur rätt hon hade.

- Och Blaise? Vad hände med honom? Frågade Harry och kände skuldkänslorna flamma upp.
- Äh, oroa dig inte sötnos, knäppskallen mår bra han lämnade sjukflygeln redan i morse.
Harry andades ut, men vad hade egentligen hänt med honom själv? Han förde handen upp mot huvudet och upptäckte en gigantisk bula. Han hade knappt känt hur ont den gjorde förrän nu när smärtan i ärret hade avtagit.
- Madame Pomfrey sa att du kunde lämna sjukhusflygeln så fort du hade vaknat så ska vi gå eller?
- Öh, okej visst, svarade Harry och hoppade ner från sängen.
Förvånande nog tog Pansy honom genast i handen och ledde honom mot utgången. Han skulle i vanliga fall ha dragit åt sig sin hand direkt. Han var inte intresserad av Pansy, men hon hade trots allt räddat han från att förblöda så han lät henne hållas. De passerade korridor efter korridor tills de hade kommit till utgången.

- Men, vart ska vi? Frågade Harry.
- Inte till lektionen i alla fall, jag går aldrig tillbaka till den där McGonagall, hon ska alltid hålla på att klaga om precis allt. Det var ju inte liksom mitt fel att min råtta råkade explodera, svarade Pansy och fladdrade med sina långa ögonfransar.
- Men, vart ska vi då?
- Det får du se, sa Pansy och började springa med Harry släpande efter sig.

Skitbra
Jag är död på riktigt

( PS ingetledigt skriv på rollspelet )

Jättebra och awesome!
Älskar den här ficen :d
Har dock börjat sakna Draco lite xd

Super!

Super! Men saknar Draco lite!

Super!