World War II

Då de slutade var det sedan ordentligt mörkt och Anne tog till orda.
"Jag har aldrig sett den blomman, men skulle vilja se den i den klara soluppgången bland bergen. Jag må vara från ett annat land men våra hjärtan slår samman, för ett fritt land, för en fri värld. Om än vi bara kämpar för en liten blomma är det alltid något." sa hon med låg stämma och höll om Isabell.

Isabell slutade sjunga och fler tårar rann nerför hennes kinder. Hon försökte torka dem och lugna sig. Hon hade bara gråtit första natten och sedan lärt sig att inte göra det, men ibland gick det bara inte. Hon kände sig så liten och ynklig, så försvarslös.
"Det var vackra ord" mumlade hon till Anne och de andra kvinnorna började gå till sina bäddar.

Anne log snett och kramade om vännen.
"En dag ska vi se de blommorna, i en fri värld." sa hon trosvist och drog försiktigt bort hennes tårar från kinden.
"För att vara ärlig så har jag talat till folkmassor förr, men jag menar vart ord. Vi får inte sluta tro på det som är rätt och riktigt." log hon mjukt.

Isabell log svagt. "Jag kan ta dig till en vacker dal i Tyskland...Nära mitt gamla hem". De hade bott i utkanten av staden i ett fint, stort hus med stor trädgård.
"Jag vet, men ibland är det svårt" mumlade hon sedan och tog sig upp från bädden för att låta dess riktiga ägare få den. Hon la sig på höet på golvet och kröp ihop.

"Det låter underbart." sa Anne mjukt och la sig vid henne. Hon sa inget om att det troligen var sönderbombat vid det laget, om de ens kom ut.
"Behöver fröken lite värme?" log n istället och kramade om henne. Anne hade än lite feber och var varm, men det mesta hade gått över.

Isabell nickade sakta. "Ja, det är riktigt vackert, jag brukade jämt vara där med mina kusiner när vi var mindre". Hon slöt ögonen och kröp ihop vid Anne och nickade. "Gärna". Hon slappnade av och sov snart tungt och drömlöst.

Anne somnade hon med och drömde att hon sprang runt på ett öppet landskap med berg om. Himmelen var blå och på ängen växte vita blommor. Plötsligt blir himmelen grå och hon ser flygplan, de bombar, allt blir svart och Anne skriker. Vad hon inte vet är att hon har kastat sig av och an och skrek nu i sömnen.

Isabell vaknade av Annes skrik, blandat med en annan kvinnas. Hon for upp och försökte lugna Anne. "Vakna! Det är bara en dröm!" sa hon och såg sedan mot den andra kvinnan. Hon var vaken, men satt i ett hörn och snyftade. "Jag klarar inte mer, inget mer" snyftade kvinnan och Isabell visste inte vad hon skulle göra.

Anne vaknade med ett ryck, himmelen var borta och hon var åter i baracken men hon såg Isabells trygga ansikte över sig. Anne tystnade med ens och andades tungt, hon hörde den andra kvinnan, vad handlade det om?

Isabell tog sig fram till den andra kvinnan då Anne vaknat och hon försökte lugna henne. "Såja såja, lugna dig" sa hon mjukt och försökte hjälpa henne upp men kvinnan bara skrek och grät. Då stormade några soldater in som såg trötta och arga ut. "Vad är det för jävla väsen?!". Kvinnan slutade skrika och stirrade på dem och tog sig långsamt upp. Hon hade en galen blick.
"Nej, gör det inte!" sa Isabell som förstod vad hon ville men det var försent. Kvinnan sprang mot soldaterna och lyckades komma förbi dem men hann inte långt innan de sköt henne.