Varelser vs Människor

"Jo jag har vingar, de är dolda bakom mina kläder de ligger tätt intill min kropp." svarade han. Han ryckte till då flickan verkade granska honom, eller titta på honom från topp till tå. Det var inte något som brukade hända, han brukade alltid smälta in i folkmassan. Det var ingen som riktigt tittade på honom. Jo hans vän tittade på honom, hans orangea lilla vän brukade sitta och glo på honom. Sen hade han ju Tim och Jo. Egentligen hette Jo Johanna men hon blev bara sur om man kallade henne för det. Och hon får ju heta vad hon vill.

Lucy ~
"Vad heter du?", frågar jag istället för att svara.
Det var länge sedan jag pratade med någon... På de här viset, har oftast bara utbytt artighets fraser.

"Pip." svarade han kort. Vissa tyckte kanske det lät som ett flicknamn men det var det inte, och dessutom så borde en pojke kunna heta Sandra, tänkte Pip.
"Vad heter du?" frågade han.

Jag tittade mig oroligt omkring på torget. Jag kastade oroliga blickar och sen såg jag dem. De stod och pratade och jag slängde av mig min kappa. Jag bryr mig inte om en människa ser mina vingar, tänkte jag och flög högt upp i luften. Jag landade mjukt på marken och utan att fälla in mina vingar gick jag fram till dem.
"Pip, Lucy" började jag "har ni sett till den svarta mannen?"
(Den svarta mannen var någon som fångade vingklädda varelser och skar av deras vingar)

(känner vi varandra från början? c: btw, bra idé med den svarta mannen. )

Faith hans fjärde vän flög ner bredvid dem, hon kände tydligen flickan som hette Lucy. Lucy hade inte ens hunnit presentera sig innan han hade fått reda på vad hon hette. Den svarta mannen... Han var känd för att fånga bevingade varelser och sedan skära av deras vingar. Pips vingar var som en del av honom, det skulle vara som att förlora en vän eller kanske förlora sig själv. Han rös till.
"Nej det har jag inte. Men Faith du kan ju inte visa upp dina vingar sådär! Göm dem, vem vet, han kanske är här någonstans." sa han oroligt.

(Ja det gör vi xD hon känner typ alla)
Jag tittade mig omkring, fällde ihop mina vingar och drog på mig en kappa.
"Jag fick det här och jag tror att det är från honom" sa jag och gav Pip brevet jag fått tidigare.

(Är Natasha Faiths syster or what? )
Om du vill se Natasha igen, kom till det stora trädet vid midnatt och ta inte med dig någon.
"Du får inte gå ensam!" sa Pip bestämt, "Någon måste följa med dig." Pip tvekade. Han visste vad han skulle kunna göra, han skulle kunna förvandla sig till liten och sitta i hennes ficka. Ifall något farligt skulle hända så skulle han vara där och försöka rädda henne. Men skulle han riskera sitt liv bara för det där? Var han tillräckligt modig? Han bestämde sig. Han skulle göra det.
"Jag skulle kunna förvandla mi..." han avbröt sig själv mitt i en mening. Han hade plötsligt börjat tänka på sina vingar. Tänk om något skulle hända? Tänk om han skulle förlora sina vingar? Nej, han skulle inte riskera det. Han vägrade.
"J-jag tror jag borde gå hem nu." sa han nervöst. Kanske var han en dålig kompis men allt kan man ju inte göra, han måste fortsätta leva. Att leva är hans straff, hans straff för det han gjort mot sin far och sin mor. Han skulle leva sitt straff så länge som han behövdes straffa.

"Natasha är Faiths husdjur"
"Vänta Pip" sa jag och hejdade honom "jag tänker inte be dig om något." Jag sa detta i en lägre ton "Natasha är hos mig, han luras bara" jag suckade "jag ville bara säga att ni inte ska tro och möta någon ni inte träffat förut"

Lucy~
Faith flyger ner och de två börjar prata.
".. Aha, okej.. Så den Svarte mannen är på gång nu igen?", säger jag nästan mest för mig själv än till de andra.
Sedan skakar jag på huvudet och tar upp mitt äpple, tar en tugga.
"Är du säker på att Natasha är okej då?"

"Min igelkott är okej" sa jag med ett varmt leende "hon har gått i ide, och jag gissar att svarte mannen sett mig utan henne och trott att hon sprungit iväg.