Revelations (prs)

Kiera log roat åt Yuu när han svarade henne på samma sätt och hon hade kunnat hålla på med den charaden hela natten om Yuu inte satt av i galopp. Kiera hade sett på Dragor innan hon lutat sig fram och gett honom fria tyglar och hon var snart ikapp och förbi Yuu när ett mörkt moln omringade dem. Dragor försökte stanna men förgäves. En obehaglig känsla kom över henne, ett tryck över bröstet innan det släppte och hon såg på Yuu som var bredvid henne. Han fick en gren i ansiktet och hade hon inte undrat vad som precis hänt hade hon lett över situationen. Hon kände hur kylan slog mot henne, något som förvånade henne då det nyss hade varit varmt. Hon tittade upp och såg på snön som föll mot marken och hon såg sig omkring och log sedan, det här var en skog hon kände till mer än väl. Hon såg på Yuu och förstod att han skulle frysa. Hon öppnade sin sadelväska och räckte över sin mantel innan hon satte av och tog fram sina vanliga kläder och bytte om till dem. Dragor stod bredvid henne och puffade på henne.
"Det verkar som vi har kommit hem igen" sa hon och såg sedan på Yuu. "Välkommen till Erija"

Kiera tittade på Yuu när han försökte finna en väg att ta sig tillbaka. Hon hade blivit uppriktigt förvånad om han hade funnit en väg då hon själv inte kunnat göra det, men hon väntade tålmodigt på att han skulle söka igenom platsen innan hon svarade honom.
"Ja det var det, ena stunden var jag i min värld och i nästa stund var jag i din värld." sa hon enkelt. "Jag var däremot längre söder ut när jag hamnade hos er, nu är jag nästan tillbaka där jag började min resa för flera veckor sedan."
Kiera var nära sitt gamla hem, sin fars herrgård, den herrgård som gått i arv i familjen Snow i flera generationer. Kiera tittade upp på himlen, två timmar till skymning, här uppe i norr försvann solen fort och de skulle behöva färdas fort för att inte behöva sova utomhus. Kiera och Dragor skulle klara det utan problem, hon var mer orolig för Yuu och hans häst. Kiera satte upp på Dragor och såg på Yuu.
"Vi måste ge oss av om vi skall hinna få skydd över natten. Jag tror inte ni kommer klara en natt ute i kylan" sa hon och såg på Yuu och hans häst. "Dessutom kan din häst knappast färdas i mörkret i den här terrängen."
Kiera ville inte bossa runt Yuu men hon var tvungen att få honom att röra sig om han inte ville frysa ihjäl. Hon såg på Yuu och skänklade upp Dragor i trav. Det var ingen snabb trav, men tillräcklig för att Yuus häst skulle klara av det och de skulle hinna fram innan mörkret föll om inget hände dem.

Kiera kände hur blåsten tilltog när de närmade sig kusten. Snön yrde runt dem och hon såg leende på Dragor, hon visste att hästen gärna ville röra sig fortare fram men om hon skänklade på honom skulle Yuus häst inte hänga med. Det var tuff terräng och de hästar som fanns här uppe i norr var speciellt framavlade för det.
Kiera såg konturerna av herrgården längre fram, eller hon såg den för att hon visste att den låg där, eller det som fanns kvar av den. Hon suckade när hon visste vilket skick den var i, hennes mor hade fått det höga tornet att rasa och taken runt tornet hade förstörts av stenar. Det låg döda människor överallt och blodet färgade väggarna, men det var tack över huvudet och hon behövde förse Yuu med ordentliga kläder och skydd för vädret.

Ytterligare en timme senare stod de utanför herrgården, Kiera såg upp på den och puttade sedan upp grindarna, hon reagerade inte över skeletten som låg på marken, första gången hade hon reagerat över att de människor hon vuxit upp med hade dött, men att sörja dem skulle inte få tillbaka dem.
Kiera satte av Dragor framför stallet och gjorde i ordning honom för natten, hon ställde in hästen i en box men lämnade dörren öppen ifall han ville gå ut. Kiera såg på Yuu när han gjort i ordning hans häst och gick sedan mot herrgården, hon puttade upp dörren och väggarna som färgats röda av allt blod. Hon gick bara förbi väggarna över skeletten upp mot sitt rum. Hon såg inte ifall Yuu var med eller inte, om han fann något annat rum att sova i spelade inte så stor roll.
Hon gick in i sitt rum och tog av sig handskarna och skorna innan hon hängde vapen bredvid sin säng. Hon såg på Yuu som stod i dörr öppningen.
"Du kan sova här inne med mig om du vill eller finna ett annat rum i herrgården, jag kan dock inte svara på ifall de är i respektabelt skick" sa hon och vände sig bort ifrån Yuu. "Du kan dock inte tända en eld, herrgården är under bevakning och röken skulle avslöja oss"
Kiera släppte ut sitt hår innan hon la sig i sängen och stirrade in i väggen.

Kiera rörde den välbekanta väggen, hon följde mönstret som hon så många gånger hade gjort innan när hon bott här. Hon vände sig sedan om och såg på Yuu.
"Det här är ingen övergiven herrgård som jag bara fann av en slump. Det är svårt att ta sig hit om man inte vet vart den ligger. Jag bodde här när jag var liten som du kanske förstått. Jag bodde här med båda mina föräldrar, min far älskade mig men min mor har alltid velat döda mig, hon försökte döda mig första gången när jag fyllde fem. Detta pågick under hela min uppväxt tills min far insåg att jag var tvungen att fly. Jag flydde på Dragor med soldaterna efter mig, men jag kom undan. För drygt två månader sedan återvände jag hit för att finna den så här, alla jag kände var döda, alla utom min far och mor. Min mor dödade alla som fanns i herrgården förutom min far som hon fängslade. Hon tog makten i landet och hon letar fortfarande efter mig." Kiera gjorde en paus för att se om Yuu hängde med. "Jag och mina vänner befriade min far ifrån fängelset för någon månad sedan. Han var i bedrövligt skick men vid liv. Min mor fick reda på det och satte åter ut soldater att leta efter mig, det är hon som håller herrgården under bevakningen, eller rättare sagt hennes soldater. Varför hon jagar mig vet jag inte"
Kiera såg på Yuu och tittade sedan upp i taket, hon hade under så många år försökt komma fram tills varför hennes mor hatade henne men hon visste inte, det var det enda hon inte hade kunnat lista ut. Kiera såg sedan på Yuu och log svagt.

Kiera satte sig upp på sängen med korsade ben och såg på Yuu.
"Hon heter Cassandra Snow, född Windler. Hon och min far var förlovade sedan födseln, det skulle gagna båda familjerna. När hon fyllde fjorton flyttade hon hit ifrån söder och de gifte sig. Hon har hatat det här stället sedan dag ett, precis som hon har hatat min far och mig. Varför hon aldrig kunde uppskatta min far förstår jag inte, allt jag vet är att han gav upp i tidiga år att försöka göra henne lycklig och komma henne nära, de levde helt enkelt under samma tak men så långt bort ifrån varandra som de kunde. Varför hon valde att föda barn vet jag inte, kanske för att det var hennes enda plikt som kvinna" sa Kiera och ryckte på axlarna. Hon såg det inte som kvinnans enda plikt men Windler var en familj med gamla traditioner som ansåg det, hon hade aldrig uppskattat sina morföräldrar, de var för fina i kanten för henne. Hon såg sedan på Yuu och fortsatte. "För tjugotre år sedan var det en revolution eller snarare ett försök till statskupp, den lyckades nästan, kungaparet dödades och prinsessan återfanns aldrig, man misstänkte att hon dog även hon. Allt som var känt var att någon i rådet hade startat kuppen. I rådet sitter landets tretton adelsfamiljer, min familj inkluderas där, precis som mina morföräldrar. När kungaparet var döda tog rådet över ihop om att prinsessan skall återvända och de tänkte inte ge tronen till någon annan. Men för två år sedan, ett år efter att jag hade flytt skedde en ny statskupp. Legoknektar vandrade in i staden vars portar var öppna. De familjer i rådet som inte stod på Cassandras sida dödades och hon tog enkelt makten. De bland folket som försökte göra uppror dödades. Hon fängslade min far i Nazaria och krönte sig själv till drottning. Folket lever i skräck och de människor som har sagt sig upp mot min mor och överlevt har flytt land och rike runt. Jag har börjat samla ihop dem för att kunna störta min egen mor. Många tror jag gör det för landets bästa, för att jag tillhör familjen Snow och vi har alltid varit lojala mot kungafamiljen, men om jag skall vara ärlig så gör jag det endast för hämnd, inte bara för att hon försöker döda mig utan också för det hon gjort mot min far" Kiera såg på Yuu innan hon skrattade roat åt tanken att få döda sin mor, att hämnas allt som hänt henne. I vanliga fall var hon inte hämndlysten men när det gällde hennes mor var hon det. Hon såg sedan på Yuu.
"Men jag tror det du undrar mest är varför hon vill döda mig?" sa Kiera och tittade sedan ner i sina händer. "Och jag skall säga dig att jag faktiskt inte vet, jag vet inte vad jag har gjort den kvinna, allt jag vet är att hon vill döda mig"
Kiera slutade prata och såg ner på sina händer, att åter sitta i sin egna säng gav henne blandade känslor av både trygghet och rädsla. Men hon kände nog mer rädsla än trygghet, en del av tryggheten hade försvunnit då hennes far inte längre fanns i huset för att försvara henne. Allt som hänt i herrgården gav henne kalla kårar och hon trängde undan de tankarna för att inte tappa behärskningen.

Kiera granskade Yuu där han stod i fönstret och höjde sedan ett ögonbryn när han svarade att han förstod, hon ville först fnysa men motstod impulsen. Han kunde förstå vad som hänt rent faktamässigt men inte annars. Han kunde inte förstå hur det kändes att vara hatad av sin mor, jagad ut ur landet, jagad när man kom tillbaka, tvingas fly jämt, se sitt land slås i spillror och rädslan för att någon hon bryr sig om skulle dö. Sedan skakade hon på huvudet åt sig själv, hon kunde egentligen inte säga att Yuu inte förstod då hon inte visste något om honom. Han hade aldrig berättat sin historia, han hade inte varit med om samma sak men kanske något liknande, kanske han visste hur det var att vara jagad, eller så kanske han kände någon som hade det jobbigt och han var tvungen att försöka hjälpa den personen. Kiera undrade vem som hade det jobbigast hon eller hennes far, men hon kom fram till att det var hennes far som egentligen inte kunde göra något för att skydda henne och om hon skulle dö så skulle allt vara över för henne medan han var tvungen att stå ut med sorgen och allt.
Kiera såg på Yuu och log roat.
"Det behövs ingen vakt. Om de kommer tillräckligt nära kommer Dragor varna mig då stallet ligger precis nedanför fönstret, sedan är det omöjligt att ta sig hit utan att kliva på fel plankor, vilket innebär att de knarrar högljutt och kliver man på de som är riktigt fel så avlöses en bom och de dör" sa hon och ryckte på axlarna. "Men om det får dig att känna dig tryggare kan du få hålla vakt, men oroa dig inte för mig, jag har klarat mig på lite sömn förr och jag kommer inte svimma. Komihåg att jag känner det här landet och vet vad som krävs av en för att ta sig igenom det" sa hon och la sig sedan ner under täcket.
"Godnatt Yuu" sa hon och slöt ögonen.

Kiera visste inte när hon hade somnat men det hade gått fort, det var sällan hon låg vaken och funderade när hon väl bestämt sig för att sova, att ligga vaken och fundera över saker som hon inte kunde kontrollera eller göra något åt tjänade inget till.
Men hon vaknade dock när Yuu la sig ner i sängen och hon log svagt över att han tillslut hade gett upp att försöka vara vaken hela natten. Kiera flyttade sig närmare väggen så han skulle få plats. Inte för att det var en direkt liten säng, men hon fann ingen mening med att ligga nära inpå Yuu. Kiera sa inget utan somnade snart om.

När hon vaknade på morgonen log hon, hon vaknade i sin egen värld, inte i Yuus värld, sen såg hon på mannen som låg bredvid henne, kanske saknade han sin värld lika mycket som hon saknat sin. Hon reste sig tyst och smidigt upp ur sängen. Hon misstänkte att Yuu skulle märka det men om någon annan befann sig i huset skulle de inte höra henne. Kiera reste sig upp och bestämde sig för att söka igenom sin fars rum en gång till. Förra gången hon varit där hade hon varit för överväldigad av allting att hon kunde ha missat något. Kiera såg på Yuu och undrade om hon skulle väcka honom ifall han inte vaknat men bestämde sig för att inte göra det. Hon tog på sig sina vapen och lämnade sedan rummet. Hon undvek plankorna som skulle avslöja eller döda henne och styrde stegen mot hennes fars rum. Precis som förra gången var rummet dränkt i blod och ett kvinnoskelett låg på golvet. Hon klev över det och började åter söka igenom sin fars skrivbord efter fortsättningen på pappren hon funnit sist men hon kunde inte hitta dem och hon suckade. Hon såg på garderoben som fanns i rummet och öppnade den sedan, kläderna skulle vara för stora för Yuu, men det var antingen det eller att han skulle frysa ihjäl, när de lämnade herrgården skulle det inte finnas något direkt skydd för vädret på några dagar. Hon tog med en varm mantel av björnpäls, vantar, bättre skor och en jacka. Hon fann inga direkt bra byxor så Yuu skulle vara tvungen att klara sig. Kiera bestämde sig för att återvända till rummet. Hon vandrade tillbaka den korta biten och öppnade sedan dörren och såg på Yuu som nu var vaken, iallafall vaken så det märktes då han hade öppna ögon.
Kiera log svagt åt den andra mannen.
"De här är för stora då de är min fars men du kommer behöva dem om du inte skall frysa ihjäl. Det är inget annat än vida slätter av snö som väntar de kommande dagarna, och du behöver bättre kläder" sa Kiera och öppnade sin egen garderob. Kiera visste att de kläder hon hade på sig nu var för kalla för att bära här uppe i norr. Hon drog fram den varma vita manteln, tunikan, handskarna och stövlarna. Hon bytte om och väntade sedan på att Yuu skulle bli klar för att ge sig av.

(Här är kläderna)

Kiera vände sig om och höjde ett ögonbryn när hon såg på Yuu, även om hon ville skratta gjorde hon inte det. Hennes ansikte avspeglade inga känslor alls. Hon förstod att Yuu inte skulle uppskatta om hon skrattade åt honom och det fanns ingen mening med att göra det heller. Kiera drog på sig handskarna och nu var hon i sitt rätta element. Hennes mor hade sagt att hon såg ut som en vilde, men hennes vänner hade sagt att hon såg ut som en drottning. Kiera hade aldrig känt sig som en drottning men hon kände sig ett med snön när hon bar sina vinterkläder. Kiera såg sig runt i rummet och suckade tungt innan hon knät nävarna och nickade åt Yuu.
"Jag är klar, det finns inget kvar här, inget annat än minnen och de kommer inte hjälpa mig vinna kriget" sa hon och hängde väskan över ryggen. Hon öppnade dörren och lämnade rummet. Hon gick utan att tänka på vart hon kunde trampa eller inte, det var naturligt för henne men hon pekade ut bomberna för Yuu då hon inte ville se honom död. Han trampade några gånger på de knarrande plankorna och hon log svagt. De kom ner till första våningen och hon öppnade den stora dörren och snön slog genast mot hennes ansikte och hon fällde upp huvan och gick med bestämda steg ut till stallet. Dragor såg nyfiket på henne när hon kom in och han hälsade med en mjuk gnäggning och hon strök honom över mulen innan hon gjorde honom redo för avfärd. Hon tittade på Yuus häst och suckade, det var en fin häst bara fel häst för det här klimatet. Kiera gick bort till förrådet och öppnade, hon tog fram snöboots och ett täcke, de hade dem till sina gäster, deras hästar var aldrig utrustade för att klara vintern här. Hon gick fram till hingsten, hälsade på den och satte sedan på bootsen, något hästen inte verkade uppskatta men Dragor gnäggade åt hästen och den verkade lugna sig. Kiera var säker på att hästar pratade med varandra precis som människor gjorde. Hon såg sedan på Yuu och nickade innan hon slängde på hästen täcket och gick sedan fram till Dragor och ledde ut honom ur stallet när de var klara. Hon satte upp på hästen och red sedan bort ifrån gården. Kiera höll in Dragor så Yuus häst hade en chans att komma ikapp, Kiera visste att det här skulle ta mycket längre tid än det normalt gjorde när hon red över slätterna. Kiera undrade hur Yuu skulle klara av det hela.
"Om det blir för mycket för dig så får du säga till. Försök inte pressa dig själv för det här är inte rätt plats att fara illa på något sätt" sa hon allvarligt och såg in i Yuus ögon.

Kiera nickade mot Yuu, glad för att han förstod allvaret, hon hade ridit den här vägen med många människor som inte gjort det. Många underskattade klimatet och överskattade sin egen förmåga, en dålig kombination och det var många gånger hon hade fått stanna för att få liv i den andra personen som nästintill var död. Hon visste att Yuu antagligen inte var en av de människorna som skulle underskatta klimatet, men hon tänkte inte ta några risker, hon ville vara säker på att han inte skulle dö.
Kiera såg sig vant runt i omgivningen, det snöklädda landskapet gav henne ett inre lugn, de höga bergen runt omkring dem sträckte sig högt upp och de skulle få rida igenom passet. Det fanns en enklare väg men den skulle med allra största säkerhet vara bevakad och hon hade inga planer på att åka fast.
Kiera såg på Dragor som utan problem tog sig fram, hon visste att hästen inte skulle ha några problem med att färdas fortare än vad de gjorde, men Yuus häst skulle gå under. Hon såg bak på hingsten och stannade, den såg ut att behöva kämpa sig fram genom snön och Kiera förstod att de skulle få varva mellan att rida och att gå.
"Låt oss gå i tjugo minuter så hästarna får vila lite" sa hon och Dragor såg på henne men sa inget och hon låtsades inte om det. Hon undrade hur det skulle gå för Yuu att gå i de kläderna. Hon stannade så att Yuu kunde komma upp jämsides med henne och hon såg på honom.
"Jag ber om ursäkt över att du blev indragen i det här" sa hon uppriktigt. Hon hade hjälpt dem men hon hade kunnat stanna i säkerhet i staden om hon velat, Yuu kunde inte stanna kvar vart han ville utan fara för sitt liv, han var helt beroende av henne för tillfället för att finna vägen ut ur snö savannen. Sedan visste hon inte vad hon skulle göra med honom, hon ville inte direkt tvinga honom utkämpa ett krig som inte var hans.

Kiera tittade på sin nya vän och log sedan vänligt mot honom.
"Din värld hade en trygg säker plats, det har inte den här världen, inte i närheten av mig iallafall. Om du vill kan jag ta dig till gränsen till Forgo, där bör du vara säkrare. Om inte lovar jag att se till att du är säker i den mån jag kan." sa hon vänligt, att bege sig ner till Forgo skulle försena hennes planer och det var en omväg men om Yuu inte ville riskera sitt liv tänkte hon hjälpa honom att komma undan. Hon undrade vad de andra skulle säga om Yuu ifall han bestämde sig för att stanna, hur skulle hon förklara vad som hänt? Hon sköt det problemet framför sig, det fick bli ett senare problem.
"Yuu att dö är sällan något man planerar" sa Kiera och log roat mot honom. Hon visste att Yuu inte tänkte lägga sig ner och spela död, men man kunde aldrig veta vad som skulle hända.
Kiera stannade, framför dem låg en frusen sjö och hon steg ut på den med vaksamma steg. Om ingen saboterat isen skulle den hålla för dem. Kiera såg på Dragor som frustade och gick ut på isen, Kiera granskade honom och när han kommit en bit ut utan att något hänt vände han sig mot henne och gnäggade. Kiera såg på Yuu.
"Isen är säker nog att beträda, det kommer spara oss några timmar att gå över Shogil sjön istället för att gå runt den" förklarade hon och började gå ut mot Dragor.