Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

Stora salen såg annorlunda ut än vad den hade gjort förut. Den var gyllengul, inte grå som vanligt.
"Ursäkta professorn" sa jag till McGonagall. "Vad är det för speciellt idag?"
"Vet du inte det?" skrattade McGonagall. "Dumbledore fyller år!"
Jaså? Jag tittade oförstående på Liv, och vi nickade.

Dumbledore fyllde år? Fyllde år. De orden kunde inte riktigt fastna.
Jag hade aldrig tänkt att Dumbledore skulle ha någon födelsedag alls, men det var ju såklart att han hade. Annars skulle han ju inte finnas. Egentligen.

"Tack då!" sa jag till McGonagall och Liv och jag satte oss vid bordet.
Alla elever åt glatt och pratade med varandra. Det var absolut något magiskt med den här dagen. Jag kände en stor längtan efter att få prata med någon. Vilket jag aldrik känt i hela mitt liv.
"Hej!" sa jag oväntat till Parvati Patil.
"Örm... hej!" svarade hon.

Jenny hade sagt hej till Parvati Patil, då skulle jag också våga det!
Jag pickade Lavender Brown på axeln och hon vände sig ytterst förvånat om.
Jag svalde om och om igen.
"Alltså, det här går inte!" utropade jag plötsligt. "Jag är för blyg!"
Jaha, nu hade jag gjort bort mig totalt, men jag hade vågat prata. Väldigt konstigt.

Jag hörde Livs misslyckade försök med att prata med Lavender, och log mot henne.
"Det gör inget" sa jag. "Jag förstår."
"Tack" sa Liv, och tittade ursäktande på Lavender.
Frukosten var dukad med ovanliga saker. Pannkakor, chokladmuffins (hehe, flummig igen) och pizza var några av de. Jag åt och åt tills Dumbledore reste sig upp.

"Godmorgon allihopa!" ropade Dumbledore ut i Stora salen och alla elever tystnade tvärt. "Som nästan hela slottet vet nu, skulle jag tro, är det min födelsedag idag! Därför är det lite extra fint pynt och storartad mat idag."
Lite. Väldigt mycket skulle jag säga.
"Jag tackar alla som gratulerat den här gamle gubben idag! Det ligger mig varmt om hjärtat att jag är en omtyckt rektor!"
"Låt oss nu sjunga för vår enastående rektor!" ropade professor McGonagall, som såg onaturligt snäll för att vara henne.

Alla beredde sig på att sjunga "Ja må han leva" men det blev istället "Den blomstertid nu kommer". Har han blivit helt galen, tänkte jag medans sången fyllde den vackra salen.
Sen tog rektorn fram skolsången. Alla fick sjunga i vilken melodi de ville. Jag sjöng glatt med, och kände värmen, gemenskapen och det underbara med livet.

Dumbledore var knäpp, men knäpp får man vara. Alla verkade iallafall ha ytterst trevligt, och fastän jag skämdes över mitt misslyckade lilla försök till samtal kände jag ändå för att prata med någon. Men vem?
Jag frågade Jenny vad hon tyckte.

"Fråga..." började jag, men tystnade sedan.
Ja visste att hon var lika blyg som jag, så jag förstod om det var svårt. Men det var något magiskt här. Eller, allt var ju magickt, men något speciellt. Jag tittade bort mot Dumbledore, och han nickade. Jag vände mig mot Liv igen.
"Ta... Hermione till exempel" sa jag och ryckte på axlarna. "Hon brukar vara trevlig."

"Verkligen?" frågade jag och tvekade, "vågar jag det tror du?"
Jag kände mig otroligt dragen till att prata med någon, men ändå inte. Det skulle bara bli som med Lavender. Med andra ord, ett totalt fiasko. Men å andra sidan hade kanske Jenny rätt. Hermione verkade ju trevlig. Frågan var ju om hon var det.