PRS(fashion7)

(åh, okej...)

Nash gick snart och lade sig.

Aiden log vänligt mot Mina, "Du är trött M'lady. Kom, så följer jag dig till ditt rum." sade han snällt och räckte Mina sin arm.

Mina log svagt och tog hans hand och började gå. "Kalla mig Mina bara" bad hon och de kom ut ur salen. Det var tyst och deras steg ekade mot golvet. Hon kände sitt hjärta slå hårt och då de kom fram till hennes rum släppte hon honom och öppnade dörren. "Tack för ditt sällskap" log hon.

Aiden log snett och bugade djupt. "Godnatt då Mina." sade han lågt och vände sig om för att gå. Nu, tänkte han, nu skulle hon dra in honom i sitt rum! Om nu det gått enligt planerna.

Mina såg på honom, han hade inte gjort något och hennes hjärta sjönk som en sten i någon sekund innan hon tog mod till sig. Hon gick intill honom och pressade läpparna mot hans och la armarna om hans nacke. Hon väntade intensivt på att han skulle besvara, annars skulle hon aldrig kunna prata med honom igen.

Aiden log triumferande inombords och lät sina händer glida om Minas midja då han besvarade hennes kyss. Långsamt backade de in i hennes rum och följande timmar efterliknade en dröm.

Medans alla gäster sov gick Nash runt i slottet iklädd bara sina byxor, som en rolig vålnad. Han kunde inte sova, kände på sig att något var fel...

Mina hade aldrig förut känt sådan lycka och glädje som med Aiden. Efteråt så sov hon tungt vid honom med håret utslaget och med ett svagt leende på läpparna. Hon sov så tills morgonen då hon sakta satte sig upp och gnuggade sömnen ur ögonen och kände efter Aiden.

(Nu rollar jag inte Aiden mer :p)

Nash hade inte fått en blund på hela natten, utan däckade vid morgonens första ljus. Han sov tungt oh tyst, som alltid liggande på mage nuförtiden, det var skönast för ryggen där det fortfarande ömmare lte efter knivhugget från Joakim.

(Okej xD Gör ett pyttehopp så Mina hinner inse att han struntar i henne xD)

Mina hade försökt prata med Aiden som förut, vara trevlig som hon brukade men han svarade henne bara kort och brukade försöka ta sig iväg. Hon förstod inte varför, han hade ju verkat tycka om henne, varför hade han annars besvarat hennes kyss?
Tillslut insåg hon att hon bara hade varit underhållning, någon som räckte en natt och som man sedan slängde bort. Det krossade hennes hjärta.
Det var tidig morgon och utan att ens sätta upp håret rusade hon ut och till bågskyttebanan. Med tårarna rinnandes längs med kinderna så sköt hon darrigt iväg pil efter pil, varje träffade.

Nash hade knappt märkt av Minas beteende och hummör, heller inte att Aiden återgått till att vara med varenda kvinna i hela slottet. Han var för upptagen med att sitt hos Valeria, då han fått knivskadan i ryggen infekterat. Dag ut och dag in låg han och stönade och jämrade sig över smärtan, medan Valeria gjorde allt hon kunde för att lindra smärtan och läka såret. Det skulle gån men det var svårt och det skulle ta tid.

Mina kört iväg ännu fler pilar innan hon tillslut slängde ifrån sig pilarna och bågen. Hur kunde hon ha varit så dum att hon trott att någon tyckt om henne? Hon var bara en vanlig kvinna, ingen kunde väl intressera sig för henne.
HOn var ute en bra stund och höll sig undan från folk, tills kvällen då hon gick in med kinder som var fulla av torkade tårar. Hon ville bara krypa ner i sin säng och läsa en av böckerna hon fått utav Nash. Hon gick in i sitt rum då hon insåg att hon hade glömt boken i sjukhussalen då hon hälsat på Nash en kort stund en dag och gick dit för att hämta den. Hon sa inget utan bara gick tys.