Tom Dolder och livet innan makten.

Meeeer

Snälla skriv mer.

Vad har hänt du har inte skrivit på jätte länge.

Jag är såå ledsen! Är sjuk nu, så fr inte använda datorn, men har tusen idéer! Räkna med ett kapitel senast nästa vecka!

Jaa (kan vänta) jaaaaaaaa!!!

(Alexandra Hagström, ska du läsa?)

Jag läser!

Jättebra

spännande, spänande och ännu mer spännande

Say hello to a new chapter!

Kapitel 7.
Magin var alltså så stark! Tom var både förvirrad, rädd och imponerad. Han visste att om någon såg honom skulle polisen direkt veta att det var han. Han smög tyst därifrån, och gömde sig bakom en trälåda. Han började fundera på om han kunde göra det där på vem som helst, och han ville testa igen. Han började leta efter någon att göra samma sak med i sina tankar. Det fanns väldigt många. Alla på barnhemmet var ju inga problem. Men dit kunde han inte komma tillbaka.
”Kom igen, Tom” mumlade han för sig själv. ”Du är inte feg, du klarar det!”
Nej, feg var han inte, det visste han. Så vad fanns det att förlora? Han reste sig upp, fullt synlig.
Det var ingen där på det lilla torget. Det var tomt, och tyst som i graven. Tom sprang bort från torget, och tillbaks till barnhemmet.
Fast det kanske var en dum idé, tänkte han, vad är det som är så viktigt med att testa igen?
Svaret på det fick han aldrig. Han var bara så ivrig att få testa!
Men då kom han att tänka på bilförsäljaren igen. Vem var det egentligen? Han var säker på att han hade sett det ansiktet förut. Men det fanns ingen tid att tänka på det nu. Han måste härifrån. Till barnhemmet, för att hämnas.

Midnatt. Både Tom och månen var klarvakna, men månen hängde så milt där på natthimlen. Tom hade onskefulla planer.
Han gick upp på Novas rum. Hon sov som en stock och snarkade gjorde hon med. Den fjanten, tänkte Tom, hon är inget värd!
Han tänkte intensivt på att döda henne, döda, döda, döda… Inget hände. Han suckade och tassade tyst ut. Men Nova vaknade. Hon vände sig om och stirrade häpet på Tom.
”Vad gör du…”
”Håll käften!” vrålade Tom och han fortsatte tänka: Döda, döda, döda…
”Vad i hela friden…” började Nova igen, men den här gången var Tom beredd. Han flög på henne, band henne för munnen och stack därifrån.

”Ingen bra idé”, mumlade Tom tyst för sig själv. ”Det är ingen bra ide!”
Vad var det som var så viktigt med att hämnas? Kunde han inte bara leva livet utan elakheter? Tydligen inte. Han satte sig på en sten vid vägkanten. Han hade fått nog.
”Om du nu finns” mumlade han. ”Snälla Magi, hjälp mig! Magi är mäktigt, snälla Magi, hjälp mig!”
Men Magi ville inte lyssna. Han vägrade att visa sig, och Tom gav upp. Han tog upp stenen han satt på och slängde den i vattnet bredvid. Det plaskade till ordentligt, och han rös.
Då kom det fram något upp ur vattenytan. Något stort, och slemmigt. Tom hajade till, och sprang genast därifrån. Men nyfiken so han var, kunde han inte låta bli att titta på det.
Det var inget vanligt havsdjur, det var något annat. En bläckfick, med tio armar! Vad var det här? Tom var så förvirrad att han ville svimma. Bläckfiskar har åtta armar, punkt slut! Det var något skumt med det här. Mycket skumt…

”Tom! Tom!”
”Vaere?”
”Du måste komma!”
”Varför då?”
”Magin inom dig är så stark! Du måste fly!”
”Men det är ju mitt i natten…”
”Vem bryr sig! Nu!”
Tom drömde en hemsk mardröm. Han drömde att en man som han inte kände tvingade honom att gå iväg, för att hans magi var så stark. Mannen hade vitt skägg, halvmånformade glasögon och blåa ögon. Tom kunde inte komma på vem det var. Han hade aldrig sett den mannen tidigare.
Det var gryning och Tom hade precis vaknat upp från drömmen. Han var kallsvettig och skakade, men vem bryr sig. Han ställde sig upp, tog mod till sig och vrålade:
”Jag är speciell!”
Han rös av lättnad. Det där hade han velat få ur sig länge. Glädjen över att vara speciell, annorlunda, magisk… det fanns massor med exempel.
En man gick runt på gatan. Tom stelnade till. Samma man som i drömmen! Han backade långsamt och hoppade ner i sjön med ett plask.
”Är du rädd, Tom?” hördes mannens röst.