Zombieroll

År vet jag ej xD
Sen har allt varit nerlagt i två år så lite borde ju kanske funka på vissa ställen ;P

Coolt, säg till om jag skriver nåt helt konstigt sen så ska jag försöka bättra mig

Namn: Trip (blev bara kallad det eftersom han blev lämnad i ett barnhem direkt efter födseln utan några instruktioner eller namn)
Kön: Manligt
Utseende: kolla min signatur för mer
Ålder: 21
Vapen: Kastknivar
Läger: För tillfället rör hans sig på egen fot efter att hans bästa kompis Gregory dog efter att han blivit biten av en zombie.
Övrigt: Ena armen tatuerad och bär omkring på en mycket sliten skateboard
Rollare: Tom Felton


----------------------------------------------------

Den unkna lukten från tät skog fyllde hans näsborrar då han sprang genom skogen med andan i halsen. Bilderna från sin bästa väns plågade ansikte var fastklistrat i huvudet och hans skrik ekade i öronen.
Trip hoppade över ett fallet träd och fortsatte sin rutt genom skogen. Han hade tappat bort både tid och rum efter det som hade hänt. Han var ganska säker på att ingen följde efter honom, men var för skräckslagen för att benen skulle sluta springa fast det värkte obehagligt i dem.
"Ouaaaah!" Han tappade precis balansen då han kommit fram till en lutande sluttning. Marken under honom var ostabil och tvingade honom att klumpigt rulla ner för sluttningen i sådan fart att han var säker på att han skulle dö.
Ryggsäcken som han hade på ryggen slets ifrån honom och landade några meter ifrån honom tillsammans med hans kära skateboard. Han gav ifrån sig ett smärtsamt stön och rullade över på rygg. Hans ben stretade emot då han mödosamt satte sig upp för att kontrollera att han fortfarande var hel innan han tittade sig omkring. Han hade tydligen hamnat tillbaka i staden som han och Gregory hade lämnat för några veckor sedan.
Försiktigt ställde han sig upp igen och rättade till sina slitna jeans som hade fått sig ännu en repa och plockade sedan upp sin packning igen. Med Gregory borta var han medveten om att han inte skulle klara sig på egen hand, han var tvungen att hitta någon som han kunde följa med och förhoppningsvis hålla honom vid liv.

[Y'know what I'm just gonna make a comeback... xD If that's OK?]

Rhiannon har varit gömd den senaste tiden, hon hade genom ren tur klarat sig ur den prekära situation hon lyckats sätta sig själv i, jäkla värld. Hon hade tappat sin packning och dragit på sig något som skulle kunna vara en lätt hjärnskakning när hon i panik flydde från platsen. Hon är bara glad över att det enda bett hon fick var i den planka hon smällde upp i käften på en av de odöda hon hamnat öga mot öga med. Fast dess ögon hade ruttnat bort eller liknande då det bara var helt tomt där de borde ha suttit. Rhiannon hoppas vid vilken högre makt som troligen inte finns att hon inte kommer dö. I sådana fall måste hon se till att komma tillbaka till sitt lager först. Om hon ska dö ska hon inte ge de resterande överlevarna lyckan att hitta det hon samlat på sig. Rhiannon rycker till och kastar sig bakom en vägg när hon hör ett stön, hon kan inte placera om det var en döing eller någon som faktiskt lever som är källan till det, men när hon i sakta mak tittar fram för att se efter så antar hon att någon med skateboard troligen inte är en av de levande döda. Kanske snart kommer bli, men inte än. Så naturligtvis så skulle Rhiannon rätat på sig och gett ett intryck av att veta vad i helvete hon håller på med om det inte varit för att hela världen börjar snurra och hon tvingas luta sig mot väggen vars hörn hon just gått runt.
"Snälla säg att det kommer gå över." Mumlar hon för sig själv och sparkar omedvetet till en tom läskburk som flyger iväg max en meter. Fast Rhiannon blir genast på sin vakt då den är liten men gjorde lite för mycket ljud för hennes smak.

Trip ryckte förvånat till då en läskburk kom krot flygande mot honom och stannade några meter ifrån honom. Hans blick sökte sig uppåt mot något som såg ut som en halvt mörbultad kvinna. Hon stod lutad mot den närmaste husväggen och såg inte det minsta ut att må bra.
"Är du okej?" frågade han och tog ett prövande steg framåt. Han ville inte komma alldeles för nära henne, zombierna kanske hade bitit henne och hon kanske var i övergångsskede för tillfället. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen på honom att det kändes som om det skulle hoppa ut.
"Behöver du hjälp?" fortsatte han och hävde upp sin ryggsäck på ryggen. Skateboarden hade han i säkert förvar fast i ryggsäcken för att han inte skulle behöva bära den i handen. "Du har väl inte blivit biten va?"
Han försökte desperat hålla rösten stadig, men efter de hetsiga senaste timmarna kunde han varken hålla sig lugn eller andas normalt. Det skulle vara ett under om han överlevde det här, han ville bara därifrån och att zombierna skulle försvinna.

"Nah, jag skulle skjutit mig själv om jag blivit biten." Svarar Rhiannon och tvingar sig själv till att stå upprätt. Leendet hon har på läpparna är mest för att bibehålla sitt lugn i situationen. "Men det kanske syns att jag inte mår speciellt bra, men vem gör det i dessa tider?" Fortsätter hon och rycker på axlarna och ser på honom. "Själv då? Inga bett, inga allvarliga skador?" Frågar Rhiannon faktiskt brydd om svaret. Hur i hela fridens namn har den här killen överlevt så länge egentligen? Var har han varit? Själv har hon överlevt på grund av ren envishet och för att hon hittade något att göra. Kanske för att hon gett upp på livet redan sedan innan också, men mestadels för att hon hittade något att fördriva tiden med. Vad lever den här människan för?

Trip sänker händerna djupt ner i sina byxfickor och rycker lätt på axlarna. "Jag är okej, lite skrubbsår bara." Han försökte ge henne ett uppmuntrande leende men det liknade mer på en grimas. Hungern och törsten var nog det värsta de senaste åren, resten kunde han stå ut med. Det hela med att bli jagad och vara tvungen att gömma sig. Han hade aldrig mått speciellt bra ändå eftersom han aldrig haft en familj, Gregory hade varit det närmaste till familj som han någonsin haft. Fast det ändrade inte faktum att han var en ynkrygg.
"Vart är du på väg förresten?" han var tvungen att fråga, vad som helst bara han inte behövde bli lämnad ensam igen. Det gick alltid en krypande isoleringskänsla över honom då.

"Till det närmaste jag varit hem de senaste åren." Svarar Rhiannon och undrar hur lång tid yrseln kommer hålla i sig. Hon tar ett tvekande steg och lyckas till sin lycka stå upprätt och fortsätter gå. "Hurså?" Frågar hon honom ungefär när hon går förbi honom. Ärligt talat så vet hon inte hur långt hon kommer lyckas gå innan yrseln blir alldeles för mycket. Kanske inte speciellt långt. Hon hade huvudvärk förut, det var hanterbart, nu är hon yr. Hon är desorienterad och vet bara var hon ska gå för att hon är i närheten av det. Hon är alldeles i närheten. "Men man skulle kunna kalla det ett lager också i för sig." Fortsätter hon då det är närmare sanningen än ett "hem". Fast de få som har lyckan att ha ett hem är väl ändå mer ett lager det också. Hon sparar saker, det är vad hon gör och hon är bra på det. Hon hinner inte många steg dock innan hon måste stanna igen och tänka efter på vad hon gör. Var hon ska också för den delen. Huset hon ska till är grönt, men det är bara för att det är fullt med graffiti. Egentligen är det vitt, vilket syns närmare taket där färgen fått mer skydd från hårt väder. Det är lätt att hitta, hon vet var det ligger men det är som om hennes huvud vägrar registrera det.

Den smygande känslan att zombierna skulle komma snart gick över honom och han tog impulsivt ett steg närmare henne. Han ville inte visa att han var skitskraj heller, han var väl inte helt och hållet en mes. Eller inte alltid i alla fall, men hans mod hade försvunnit någon gång mellan första och andra veckan att zombierna uppstått.
"Jag tänkte bara hjälpa dig", sa han då ett ljus slog till honom. "Du ser inte ut att kunna gå så långt utan en hjälpande hand menar jag."
Han tog ett prövande steg mot henne för att hjälpa henne, men var noga med att inte göra något förhastat ifall hon skulle bli aggressiv. Han tänkte på henne som om hon var en hund, kanske höll han på att bli paranoid efter dessa två år.
"Jag heter Trip förresten", lade han snabbt till ifall det skulle hjälpa både hans nerver och hennes.

"Trip?" Mumlar Rhiannon och suckar djupt. "Jag antar att jag skulle behöva hjälp." Fortsätter hon och tittar upp, men lika kvickt ned igen då yrseln blev värre. Har hon spytt än? Har hon? Hon minns inte. Sömn och vila brukar hjälpa, men i den här världen finns det knappast någon tid för det. Men den kommer inte vara så ihållande, det är Rhiannon nästan hundra procent säker på. "Men varför skulle du vilja hjälpa en främling." Säger Rhiannon med ett smalt leende. "Vad får du ut av det hela?" Fortsätter hon och ifrågasätter om hon ens borde säga sitt namn. Fast med tanke på att en presentation för en konversation mycket roligare är det kanske nödvändigt. "Mitt namn är Rhiannon. Fast en del kallar mig Rhi." Presenterar hon sig med ett lätt nick mot honom.

En stor sten släpptes från Trips bröst då han insåg att han inte skulle behöva vara ensam på en tid. Istället lade han armen om henne för att stöda henne mot sig och hoppades att det inte var långt dit de skulle.
"Vad jag får ut av det?" sa han och höjde ögonbrynen medan han funderade på något som skulle låta någorlunda normalt. "Att vara sällskap till en vacker kvinna kan väl inte ens jag säga nej till." Det fick duga.
Han må vara patetisk, men efter att zombierna hade tagit över hade han faktiskt inte haft tid med något annat än att överleva. Han hade tidigare haft en seriös flickvän, som han älskade mycket högt, men de hade kommit ifrån varandra då zombierna kommit. Han funderade om hon fortfarande var vid liv, det skar i hjärtat.
"Så, vart ska vi?" frågade han istället för att skingra tankarna.