The choosen one(PRS Dragon Fantasy)

(Aha okej xD)

Lias leende var som helt bortblåst nu och hon gick med dem in i staden och mot rummet hon hade. Hon öppnade själv upp dörren till rummet och gick in.

Mark stängde hennes fönster och en annan vakt hade sats nedanför att vakta. Sedan gick de åt och låste dörren. Tungt slog sig Mark ner och efter några minuter somnade han medans Johannes vaktade dem båda.

Lia kröp ihop på sin säng igen och fingrade lätt på sitt bandage. Om hon mindes fick hon tacka Mark och Johannes för det sen. Tillslut somnade hon till, men oroligt, hon mumlade saker om sina föräldrar och offer. Plötsligt satte hon sig rakt upp och skrek. "Mor! Nej!". Hon insåg då vart hon var igen och sjönk återigen ner med tårar på kinderna.

Mark hade vaknat och kom tyst in, Johannes vaktade utanför.
"Hur är det?" sa han lågt, nästan mjukt. Natten, mörkret gjorde en del, han behövde inte dölja allt.

Lia andades häftigt och försökte lugna sig själv. "Jag drömde bara" mumlade hon och såg på Mark. Det hade varit en mardröm lika hemsk som verkligheten. Hon torkade sakta sina kinder och drog täcket om sig.

Mark nickade, "Var några du kände med?" frågade Mark och stirrar på henne oviss om vad han skulle göra, tårar var längesedan han hade haft.

Lia nickade sakta. "Ja, mina föräldrar, jag såg hur de dog igen" mumlade hon sorgset. Hon skulle aldrig få träffa dem igen, de var borta, för evigt. Hon drog häftigt efter andan för att inte börja gråta igen, hon ville inte verka vara svagare än hon redan var.

"Det blir lättare med tiden." sa Mark och kunde förbanna sig själv, som att kvinnan ja Lia här hade någon tid på sig.
"Jag gissar på att du kommer få nya vakter imorgon." säger sedan Mark innan han ska gå och nickar ut mot fönstret.
"Du kommer se oss där och försök inte med att rymma." sa han men stannade sedan upp.
"Eller gör det." sa han lågt och nickade mot fönstret.
"Gör det imorgon, de kommer vara fokuserade på oss, fönstervägen." sa han och såg på henne.

Lia såg förvirrat på honom. "Vad menar du? Varför kommer inte du vara kvar?" undrade hon innan hon blev ännu mer ställd. SKulle hon rymma igen?
Hon nickade snabbt och lite darrigt. "Jag ska". Och denna gång skulle hon inte bli skjuten.

Mark stirrade på henne liksom Johannes över hennes axel som att hon var dum eller något. De var uppväxta med detta och fann detta helt normalt.
"Vi ska straffas för att vi lät dig fly, vad trodde du?" sa Johannes och pekade mot ett par pålar som stod mitt på torget.
"Piskas, hudflagas, vad du nu vill kalla det." sa Mark och nickade.