Jessica Tonks kommer hitta hit då jag taggar henne

Fred hade fått håll halvvägs genom skogen och stötte sig nu mot ett av träden medan han hämtade efter andan. Catalina hade försvunnit upp i en väl gömd stuga och han tänkte inte följa efter - vilket han inte ångrade då hon var på väg ner igen.
"Okej... Nu... nu tar vi det lite lugnt, va?" sa han och flåsade mellan orden.
Han såg på henne och lade en hand över bröstkorgen. Det smärtade i bröstet och rev i lungorna.

Catalina såg på mannen. Hon stannade genast upp och log lätt, han var yngre än henne, han verkade oerfaren. "Okej...Vad är ditt namn? Och varför hjälpte du mig?" frågade hon och såg sig samtidigt om, på jakt efter Edward. HOn vågade inte ropa, det skulle vara för riskabelt.
"Det är inte möjligtvis så att du på vägen hit såg någon som inte var en i besättningen på båten?" sa hon lågt.

"Fred.. är mitt namn", sa han, sträckte på sig och drog in ett sista djupt andetag innan han andades någorlunda normalt igen. "Jag hjälpte dig för att en man tvingade mig till det, han verkade känna dig. Och han är inte med i besättningen, nej. Han var klädd i grön rock och hade ett svärd fäst ganska lågt i sin klädnad."
Han tog av sig sin hatt, drog handen genom sitt fuktiga hår och satte pirathatten på plats på det blonda huvudet igen.
"Jag tror att han kan vara ganska nära skeppet, det var där jag senast såg honom i alla fall...", sa han och muttrade nästa mening: "När han anföll mig och rånade mig på mina vapen."

"Catalina, som du redan visste" sa Catalina och vred ur sitt hår. Hon tittade dock ivrigt upp. "Det måste vara Edward!". Han hade faktiskt försökt hjälpa henne...Och lyckats! Hon log för sig själv och nickade sedan, hon var tvungen att hitta honom, men hon höll nog sig till lite högre marker så de inte skulle få fatt på henne så lätt.
"Men ni rånade mig på mina vapen också" påpepade hon sedan, även om hon hade mer. "Och ni hugger ner träden!" sa hon sedan med upprörd röst. "Vet ni inte hur värdefulla de är? Det är alvisk skrift på dem! Bland det sista sm finns kvar av mina förfäder!". Hon drog ett djupt andetag för att lugna sig innan hon tog tag i en gren och hävde sig upp.
Hon klättrade upp en bit innan hon började ta sig mellan träden, Fred fick följa med om han ville, för tillfället brydde hon sig inte, hon ville vara hitta Edward. "Edward?" sa hon tillslut ganska lågt då hon börjat komma nära piraterna igen. Var han här?

Fred såg hur Catalina försvann igen men hängde inte på den här gången - han skulle dö om han försökte.

Edward tänkte precis klättra ned när han plötsligt hörde sitt namn och han såg sig omkring.
"Catalina!" väste han när han fått syn på henne, två träd ifrån honom, och han kände sig lättat, "Vart kom du ifrån?" skrattade han och gled ner till grenen under sig för att sedan ta sig till trädet hon satt i.
"Har allt gått bra? Var är pojken?"

Catalina log lättat mot Edward. "Jag har försökt hitta dig, pojken sa att du var nära piraterna" sa hon och lutade sig mot stammen på träden. Hon nickade sedan. "Han hjälpte mig ut, ingen märkte mig nog, men till kvällen kommer de nog märka att jag är borta...". Kaptenen hade ju sagt att hon skulle ut till dem vid middagen.
"Och pojken är vid min stuga om han inte har gått, jag tror inte han orkade så mycket mer". Hon såg sedan åt det håll piraterna var. "De pratade om att sälja mig...som slav" sa hon lågt. "De låste in mig och tog ifrån mig mina vapen, och tvingade på mig den mest oanständiga klänningen jag någonsin sätt". Hennes röst darrade lätt av upprördhet, mest för hennes vapen.

[Whöps, sorreh. Fastnade i mobilen och glömde bort att svara cx]

"Jag vet, pirater är inte att leka med. Vi ska få tillbaka dina vapen och vi ska få bort piraterna från ön. Men vi är undermannade så det kanske kan ta ett tag, jag vet inte. Vi måste vara smarta nu."
Edward såg ner och märkte att piraterna började dra sig tillbaka till skeppet. Solen stod lågt på himelen och kastade ett rosa ljus över världen. Den skulle snart sjunka ned vid horisonten och natten skulle dra över dem som ett täcke.
"Vi borde gå tillbaka till pojken för att se till att han inte gör något dumt", föreslog Edward och såg på Catalina. Han var så glad över att se henne igen.

(Gör inget xD Har själv dammsugit och städat smått under tiden xD)

"Vi måste få bort dem! De hugger ner träden!". Hon lät upprörd igen och nickade sakta, de fick tänka och planera noga. "Träden...Inristningar på dem berättar hur man hittar Observatoriet, till och med utan dem kan det vara svårt för mig att hitta det" berättade hon sedan. Ännu mer anledning att bevara träden.
Hon nickade sedan och började ta sig tillbaka. "Vi kan vara i min stuga, sova där, de har inte hittat den".

[Åh, så bra :3 Duktig du är! ^-^]

Edward studerade henne noga och kände sig själv förtvivlad när han såg att hon var det.
"Med pojkens hjälp kanske det går lättare. Vi borde prata med honom...", mumlade han och hoppade mellan grenarna. Tillsist var de tillbaka och Edward blev förvånad över att se pojken på marken. Men det byggde upp hans tillit, han kanske kunde anförtro mer åt den här killen...
Han släppte taget om grenen han höll i och for mot marken, men landade smidigt i en dov duns. Pojken ryckte till och kom snabbt upp på benen med ett skrämt utryck i ansiktet.
Edward flinade lätt och räckte över pojkens kniv.
"Tänk om vargarna hade kommit och tagit dig? Du behöver nog den här", sa han medan pojken tog emot sin kniv.
"Vad heter du?"
"Fred."
"Edward", sa han och skakade Freds hand.

(Haha tack xD Vad gör man inte för att vara snäll?)

"Kanske det...Men de har redan börjat hugga ner träd...Och nu borde de märka att jag är borta". Och mycket riktigt, bara en liten stund senare hördes ett argt rop. Hon hoppade vigt mellan grenarna och hoppade den sista biten till marken och landade relativt tyst.
Hon såg på Fred och sedan på Edward. "De kommer nog inte leta ikväll efter mig, så vi kan nog passa på att få sömn". Hon började klättra upp till sin stuga. Hon hade mat där, lite fler knivar och annat, men det var ett bra skydd och stugan syntes inte alltför lätt.
Hon kom upp och drog av sig bågen och såg sig om i stugan, hon stelnade till då hon såg på en av hyllorna, där hennes fars kniv brukade ligga. Den var hos piraterna nu...Hon var tvungen att få tillbaka dem!