Divergent

Sol kom och satte sig vid honom i soffan, drog en filt om sig och huttrade till lätt. Det var så mycket hon ville fråga så många olösta svar om Kai. Hon hade ett svagt leende på läpparna det var så skönt att slippa pressen att jämt vara glad. Hon gillade Kai att ha någon att kräfta emot viket hon inte kunde hemma där alla höll med varann.
"Kai, varför bytte du? Du verkar ju klippt och skuren för de tappra." sa hon frågandes och sneglade på honom.

Kais leende försvann. "Jag var osäker. Jag känner mig inte som en tapper. Och när du skulle välja lovade jag mig själv att välja samma som du. Du valde detta."

Sol nickade och var tyst en stund för att inte säga något taktlöst.
"Men du beter dig som en." mumlade hon och höjde förvånat ett ögonbryn.
"Så det var därför du var sur på mig? Vilket idiotiskt val då komdu ju till världens tråkigaste falang." sa Sol och gjorde en gest med armen och suckade djupt.
"Jag känner mig inte tillhöra något." mumlade hon fram.

Kai nickade kort. Han betedde sig sannerligen som en tapper. Det skulle ta lång tid att vänja sig. Om han inte gick till flickan vill säga... Hon kanske kunde hjälpa honom.
"Tack för att du påminner mig om hur idiotisk jag är!" muttrade han tyst och drog filten tätare runt sin kropp.
"Du tillhör de ärliga skulle jag vilja säga.." sa han sedan. "Fast med dina hemligheter förvarade i dig såklart."

"Jo men det var idiotiskt och korkat." flinade hon till med okunniga ögon och lyssnade på vad han sa.
"Kanske, fast jag har inga problem att ljuga då det behövs. 100% ärlighet är bara knäppt." sa hon med allvar.
"Egentligen att dela upp allt känns fel." mumlade hon tyst mest till sig själv och såg över utsikten.
"Inte de fridfulla eller de osjälviska iallafall." mumlade hon vidare med dyster blick.

Kai såg ner på marken med mörk blick. Han ogillade att bli påmind om sina misstag, och av någon anledning blev det värre av att höra Sol säga det.
Han svarade inte på hennes kommande kommentarer, stirrade bara ner på marken. Allt kändes hopplöst. Han var fast med de osjälviska, med sig själv, med Sol.
Kai mindes sin syster, allt de gått igenom tillsammans och nu ville Kai bara lägga sig ner på golvet och gråta. Faktum var att tårarna faktiskt börjat rinna, utan att Kai själv märkt det. Han knep ihop munnen, följde tårarna med luggen och att se bort.

Sol såg förskräckt på honom, tårar var hon inte van vid. De existerade knappast hemma hos henne.
"Du förlåt......jag menade inte." sa hon ångerfullt och la försiktigt sin hand på hans axel.
"Kom igen, man får göra det bästa av situationen. Hittar du hit, hittar du till de tappra, du kan hälsa på dem." sa hon då hon gissade på att det var hemlängtan av något slag.

Kai himlade md ögonen. "Håll tyst, du gör bara saken värre!" muttrade han ochtorkade tårarna ilsket med armen.
"Du är verkligen dum, eller hur? Jag kan inte bara "hälsa på" som jag vill! Det vi gör just nu, att vi är i en annan falang, det är olagligt! Om nån ser oss kan du vara säker på att du aldrig mer kommer kunna tillhöra en falang. Borde väl du veta vid det här laget tycker jag, men det verkar du inte göra... Hälsa på??? HUR TÄNKER DU?"
Kai tystnade efter en stund och insåg att Sol nyss försökt trösta honom. Ojdå..

Sols ögon glödde och hon såg hatiskt på honom. Utan ett ord kastade hon av sig filten och tog sig till luckan på taket. Ilskan sjöd inom henne, detta var tacken för att man försökte trösta. Sedan lämnade hon honom på taket och började ta sig ner för de många trapporna, fan ta Kai.

Kai såg efter Sol, både argt och ångerfyllt.
Där försvann hans enda chans till sällskap. Kai suckade frustrerat och gned sig med handen på pannan. Borde han springa efter eller inte? Efter några minuters tvekan ställde Kai sig upp med en suck. Han vek filten och sprang efter. Bara Sol inte sprungit fel och blivit upptäckt nu!
Kai skyndade på stegen och praktiskt taget hoppade ner för alla trappor.