Krig mellan 2 riken (ÖPPET ROLLSPEL)

”Gentlemän, vi kan väl lösa det här på ett bättre sätt”, sade Ramuh lätt då han gick mellan de två soldaterna genom gatorna.
Att bli arresterad för att hamnat i ett slagsmål på ett värdshus var något nytt för honom. Vakterna, soldaterna, lagupphållarna i den här staden verkade verkligen ha väldigt lite att göra om så var fallet. Dessutom så hade de inte tagit något av hans vapen vilket var något helt nytt för Ramuh. Vid tidigare tillfällen då han varit i konflikt med lagen så hade de varit något av de första som hade skett.

”Tyst”, spottade den ena fram och gav honom ett hårt ryck i armen han höll Ramuh i.
”Jag har inte gjort något fel, mina Herrar. Ifall någon drar ett svärd emot en har man rätt att försvara sig, eller är det olagligt? Skulle jag endast stått och inväntat att mannen skulle hugga ned mig?”
Ramuhs röst var lätt, obekymrad. Den speglade inte vad han kände inuti men samtidigt så visste han att det var onödigt att oroa sig. Det som skulle ske, skulle ske.
”Inget fel?” muttrade samma soldat igen argt.
Ramuh ryckte endast på axlarna men höll sedan tyst. Folk på gatorna stirrade intresserat på den lilla trion och Ramuh blinkade till en av de vackra unga kvinnorna.

Då de vandrade förbi ett par pojkar som stirrade storögt med ihålliga ögon som lös av hunger lät Ramuh sin börs falla till marken med ett smidigt litet ryck i ett snöre utan att soldaterna märkte något. Det var bättre att mynten hamnade i deras händer än någon rik, girigs händer som egentligen inte behövde dem.
De fortsatte genom slummen och in i de finare kvarteren. Ramuh hade inte befunnit sig i staden innan men han lät sig se det Ohrin såg medan de gick och visste på så sätt vart de skulle. Orhin höll sig utom räckhåll för en båge men tillräckligt nära för att Ramuh skulle se. Nästa gång skulle han få en rejäl mums bit av Ramuh som tack.

De anlände till ett hus och inte förrän då avlägsnade de Ramuhs vapen. De tog hans vackra båge han vunnit i ett vad och pilarna som hörde till. Svärdet vars egg var en aning böjd istället för de flestas raka och med hjaltet som verkade vara som gjutet för Ramuhs hand. Dolken han hade vid ryggslutet. De tog också hans få tillbehörigheter han hade på sig vilket fick Ramuh att känna sig naken. Det var länge sedan han varit helt obeväpnad eller nästintill. Han hade fortfarande sina nävar även om det inte var till mycket hjälp.
Efter det slängde de in honom i en bur, en kal bur med svart galler. De sade inget och Ramuh hade slutat komma med sina grova skämt som naturligt kommit då de visiterat honom. Tänkte de lämna honom där att dö?

Han behövde dock aldrig vänta länge med sina frågor. Ovanför honom öppnades taket och buren lyftes upp genom taket. Först var det så ljust att Ramuh inget såg men så fort hans ögon vant sig kunde han skymta de alla människorna som stirrade upp emot honom med sina vita ansikten och invecklade frisyrer. Synen lockade fram ett skratt ur honom. Det hela var så absurt. För endast några timmar sedan hade han befunnit sig utanför murarna, där endast få, resande män och kvinnor levde. Sedan hade han befunnit sig i slummen och nu var det som han blivit uppgraderad till det fina folket och de uppskattade inte hans råa skratt vilket var tydligt. De måste se honom lika främmande som han såg dem.

Trotts det hämtade han sig relativt snabbt och hans förstånd kom ikapp. Han stängde sin mun, kliade sig över skäggstubben och kollade upp emot de som troligtvis skulle döma honom för något han inte hade gjort. Det var inte första gången och han kände igen strukturen.
”Gentlemän och eh … damer”, sade han så högt han förmådde sig. Hans röst verkade ännu inte ha vant sig vid att tala. ”det hela är ett missförstånd.”

(Nu kan jag inget om straff och inte så mycket om rättegångar men jag gör så gott jag kan, därför förkortade jag också rättegången.

FÖRRESTEN, kan någon tänka sig att ta över kungen från rike 1 då Ithrenniel drog sig ur?)

Rättegången var lång. Ingen trodde Ramuh och precis när domaren var på väg att ge honom straffet att sitta i fängelse i tre år öppnades dörrarna.

Alla blev tysta.

"Jag kommer på ärende från kungen", sa Serena med en mjuk röst.
Hon vecklade ut en pappersrulle hon hade i ena handen, sedan överlämnade hon det till Ramuh. Hon ville försäkra sig att hon inte skulle bli smittad av någon sjukdom då det var ganska smutsigt utanför adelns och kungens stadsdel, så hon hade handskar på sig när hon lämnade över det.
"Om du gör som vi säger så slipper du ditt straff"! Sa hon.

Brevet:


Sedan försvann hon ut ur salen.

Hon gick ut i staden och fram till en tiggare som satt på gatorna.
"Jag är på ärende från kungen.
Leverera de här breven till alla unga män och kvinnor i byn, du får ångra det bittert om du inte gör det", sa hon med en otrevlig röst.

Sedan återvände hon till slottet.

(Jag ska nog inte rolla mer förrän fler hunnit med, och ni andra i mitt rike kan också läsa brevet för det gäller alla).

Soleil satt med kungen och alla andra mäktiga personer i riket vid ett stort, avlångt bord av mahogny. Drottningen lyssnade uttråkat på när folk framförde försiktiga motargument, men både hon och kungen skrattade åt dem och fortsatte planera med de som stod på deras sida. Hon kände sig upprymd över tanken på krig, och hon hoppades att hon skulle kunna se någon strid uppifrån sitt torn.

(Synd att ingen fortsätter...

Okej, nu kanske många är i skolan men jag menar, igår var det inte alls många som skrev.)

Luciana väntade otåligt på att resten av tjänstefolket skulle komma.

Hon drack sitt te och såg sig omkring.

Daniel kom in och satte sig han hade hämtat några han såg på drottningen

" Bra Daniel, sa Luciana


Hon såg sig omkring.

Förlåt, men asså har lov nu och är på landet. skriver mera senare ^^

Okej!

Inte jag, men jag är sjuk och ganska uttråkad så det är därför jag längtar till rollspelet uppdateras.