The Vampire's revenge(Dragon Fantasy)

"Nej!" sa hon och släppte hans hand och backade från honom.
"Håll dig undan från mig, håll dig i säkerhet." sa hon, hennes ögon blev alltmer röda. Hon skulle ta och gömma sig någonstans, kanske i någon öde grotta, hon kunde ju tyvärr inte dö så lätt.

David såg på henne lite sorgset men log svagt. "Jag kommer nog inte vara i säkerhet....Tänk om Edward bestämmer sig för att såra dig genom att döda mig? Eller om du söker upp mig igen?".

"Jag vet." sa Solena och satte sig och kröp ihop i soffan. Hon fick inte längre fly från sina problem, eller snarare stänga in dem.
"Men jag vill inte döda, vara så....." hon kunde inte avsluta meningen och hon ville ha Edward ur sitt liv.
"Jag är trolovad med Edward, våra föräldrar bestämde det. Det var han som gjorde mig till vampyr." sa hon.

David sjönk ner vid henne. "Jag vet...Men du behöver inte vara hemsk eller ett monster, du får försvara dig själv...". Han la armarna om henne och kysste hennes panna igen. Han var glad att hon var lugn för tillfället.

Sakta la hon armarna om honom även om hon darrade av att inte göra honom illa, att hålla kontrollen.
"Jag kan inte, jag kan inte försvara mig mot honom, han är min skapare." sa hon och lät tårarna falla vilket gjorde henne mindre skrämmande.

David torkade hennes tårar med handen. "Men jag kan slåss mot honom, jag är kanske svag men jag gör allt för dig Solena" sa han allvarligt och kysste henne sedan mjukt.

Solena skrattade plötsligt, ett av de skratt som brukade komma lätt ur henne förr.
"Kan du inte vinna över mig kan du inte vinna över honom. Jag förbjuder dig att ens försöka, man vet ändå inte hur länge det dröjer tills han kommer nästa gång." sa hon, det kunde ta århundranden.

David suckade men höll än om henne. "Har du inga vänner då som är starka? Vampyrvänner?" frågade han och fick plötsligt en annan ide. "Eller så gör du mig till vampyr...Om vi kämpar mot honom tillsammans kan vi klara det".

Solena stirrade på honom.
"Vill du verkligen leva i århundranden utan att dö? Att vara ett monster? Du vet inte vad du säger." sa hon bara och skakade på huvudet. Att någon ville det var absurt för henne, hon ville inte det, hon hatade det.

David log lite. "Om jag får leva med dig i de århundradena" sa han och kysste henne igen. "Älskar du mig Solena?".