Sagan (Prs)

Spectra upptäckte att något med Meliot inte stämde, men skakade bara av det.
Hon åt lite gröt, omelett och plockade lite frukt från bordet. Maten var ljuvlig men det var inget speciellt för henne.
”Ät nu, det blir inte mat förns sent.” Sa hon frånvarande.

Meliot som redan åt i en hög hastighet började snabbt proppa i sig maten fortare och i större mängder. Hon åt som om det gällde livet, vilket enligt henne det gjorde. Hon undrade hur mycket mat hon skulle kunna gömma i fickor så hon skulle kunna små äta när hon fick lust. Antagligen inte allt för mycket.
"Hur länge planerar du att vi ska rida idag?" frågade hon, munnen full av mat. Nu skulle hon kunna avgöra om Doyles egentliga plan var att lämna den framtida helt utmattade Meliot i skogen.

Spectra såg på flickan som om hon inte var riktigt klok.
"Vi rider tills skymmning faller ner och då äter vi något oh sover. Vi ger oss sedan av vi gryning." Hon tar den sista frukt biten och ställer sig upp.
"Snälla, bete dig högtidligt, få mig inte att ångra mitt beslut." Säger hon sedan äckliad av Meliots beteende. Hon kunde först¨varför hon åt så, men det gjorde det inte trevligare.
Som barn hade hon alltid lärt sig vett och etikett och hade nu svårt att ta in folk som inte följde de reglerna. Hon var prinsessa trots allt.

Meliot slutade proppa i sig maten och började ät mer ordentligt. Hon hade egentligen ganska bra bordsskick, så länge hon inte åt ensam. Ensam brydde hon sig inte om sådant. Tyvärr glömde hon lätt bort att hon inte var själv, om hon var riktigt koncentrerad på maten. Frukosten var så underbar att hon glömde bort Doyle.
"Förlåt" sa Meliot. Hon ställde sig också upp och tog lite av frukosten och lade det i sina fickor. Förhoppningsvis störde inte det Doyle.

Spectra skakadr på huvudet och log lite skadeglatt.
"Äh, kom nu!" Sa hon och dog tag i Hobbiten vid axeln.
De hade inte brottom men det skulle kännas bättre om de åkte nu.

Meliot följde snällt med. Hon var glad över att Doyle inte kommentera maten. Den skulle inte räcka längre, men det kändes som en slags säkerhetslina. Meliot såg lite fram emot att rida, konstigt nog. Hon var redo för mer äventyr efter att ha sovit och ätit. Minnen om att hon hade varit trött och hungrig på ett obehagligt sätt innan hon träffa Doyle, var svaga och verkade overkliga. Hur illa kunde det vara egentligen?

(Oj, var säker på att jag skrev -.- Förlåt...)

De nådde stallet och Spectra började genast sätta på det sista på de redan utröstade djuren.
Du vill säga, inte mycket.
Hennesväska Lades upp och hongav en vattenflaska till Meliot, men annars var allting redan klart.
Hon klev upp på sin enhörning och uppmanade Hobbiten att göra detsamma med sin ponny.

((Det gör inget, sådant händer ))

Meliot hade helt glömt att vatten var viktigare än mat. Meliot skulle aldrig förstå det. Vatten klarade man sig utan i cirka tre dagar, mat kunde man klara en i vecka eller så, beroende på hur mycket fett man hade. Meliot skulle hellre leva tre dagar med bara mat och sedan dö, än att leva i en vecka med bara vatten!
Meliot gick fram till sin ponny och tittade misstänksamt på den.
"Jag vill bara varna dig att vi kommer spendera mycket tid väldigt nära varandra, så det är bäst för båda två om vi bli vänner och samarbetar. Okej?" Meliot lade handen på hästens lena hals. Den frustade till, Meliot var inte redo och hoppade förskräcklig till. Hon hoppades ingen tittade på henne.
Meliot hoppades att hästen inte hatade henne. Hon lyckades komma upp på sadeln ganska enkelt. Det var mycket bekvämare att sitta på sadeln på ponnyn än på enhörning hon hade ridit på tidigare.

Spectra hoppade enkelt upp på djuret och såg sedan misstänktsamt på Meliot.
"Jag klarar av det." Sa hon utan att tänka vidare på saken.
"Kom nu, vi stannar inte förns vid skymmningen." Sa hon och styrde iväg enhörningen så den började tölta iväg.

Meliot sa inte att hon egentligen hade pratat med hästen. Hon borde jobba på ett inte verka galen. Det var verkligen tur att Doyle inte hade sett henne prata med sängen tidigare. En häst var i alla fall mer försåtligt.
Meliots ponny förstod att den skulle följa Doyles enhörning av sig självt, och gick lite som den själv ville utan att följa Meliots styrning. Som tur var var hästen inte dum, och att Meliot inte riktigt hade koll på den blev inget problem.