Skinny Love [SV]

Gaaaahhhhhhh, meeeeeer!!!!!!!

Okej, jag tittade egentligen bara in här i fanfiction-forumet för att få lite inspiration och idéer till min egen fic, och på något mirakulöst sätt lyckades jag klicka på just denna fic, och OMG JAG FÖRVÄNTADE MIG VERKLIGEN INTE DET HÄR, DU SKRIVER SÅ BRA ATT JAG INTE ENS HAR ORD ATT BESKRIVA DET MED! Jag har suttit och sträckläst alla kapitel nu, och usch, jag är så avundsjuk på din skrivförmåga! Hur sjutton kan du skriva så vackert? I don't understand!

Och för att göra det hela ännu mera komiskt, så kan jag ju tillägga att jag inte ens shippar Drarry... Men, idk, du kan ha fått mig att ändra uppfattning, för omg, du skriver bara så bra, och jag absolut älskar hur du skriver Draco, jag menar, asdfghjkl! Han är bara så "in character" och låter så... Draco. Det är perfekt och du är amazing ♥ Give me moooooore!

Jag älskar det. Jag älskar det.

För att typ berätta om min dag: xD
Har tyvärr inte gjort så mycket, har åkt bli från 10:30-20:00.
Men sen har jag ju träffat min kompis jag inte har sätt på 5 dagar så det var ju trevligt.

Åhhh. Det finns inga ord, men jag sitter här och är sååå lycklig just nu!

jag älskar neville, neville är mitt sunshine och jag ger aldrig honom en tillräckligt stor plats i mina fanfictions

och när vi ändå pratar om mina fanfictions så kan man ju undra varför alla idéer är mycket finare innan jag har skrivit ner dem ugh

Kapitel XIII.
”Skinny Love is when two people really love/like each other and both of them know it, but don't have a serious relationship. This is generally because they are too shy to talk about it to each other.”

Veckorna gick och det började gå mot jullov, och vad det än var som hände mellan Draco och Harry fortsatte. Olika anledningar till att träffas. Draco sa att han skulle gå och prata med någon lärare, eller att han var tvungen att gå till biblioteket. Harrys största ursäkt var att han behövde koppa bort allting och gå och spela quidditch en stund, och varken Ron eller Hermione ifrågasatte det. Men egentligen så träffades de båda pojkarna i hemlighet, även om det inte gick längre än de kyssar de delade. De pratade heller aldrig om det. Det bara blev, utan att någon vågade ta reda på vad som höll på att hända. Man tycker ju att någon borde ha sett dem, att något spöke eller husalf eller någon av deras vänner hade hittat dem tillsammans. Men det hände inte. Och tur var väl det. Istället hånglade de som galningar i olåsta klassrum, och jag önskar så att jag kunde beskriva det på något finare och mer romantiskt sätt, men det var det som hände.

Klockan började närma sig tre på morgonen några veckor senare när Harry satt på fönsterbrädan i sovsalen. De andra sov djupt i sina sängar, men Harry hade många anledningar till att inte sova. Dels så var mardrömmarna fortfarande ett problem för honom, och han började undra om han skulle behöva dras med dem livet ut. Hermione hade föreslagit psykolog, något som var väldigt vanligt i mugglarvärlden. Men Harry hade aldrig hört om någon i den magiska världen som gick till en psykolog, och någonting sa honom att det var väldigt olikt den psykologi som mugglarna använde sig av.
Han var också vaken dels för att en viss slytherinare med blont hår och grå ögon tog upp hans tankar. Harry hade bara för några timmar sedan stått pressad mellan en vägg och en kropp, och haft hungriga läppar mot hans nacke. Harry ville knappt tänka på det, för även om han fortfarande kände värmen från Draco så kändes det aldrig bra såhär efter de hemliga mötena. Men han fortsatte ändå att träffa Slytherinaren, han fortsatte ändå att kyssa honom. För när det väl bara var dem två, så kändes det bra. Det kändes för bra. Det var alldeles för bra att känna Dracos varma kropp och mjuka läppar. Harry var rädd, han var rädd att han hade börjat falla, falla ner i stupet som kallades kärlek. Och han ville inte dit, han ville inte känna alla de där sakerna han kände. Men på samma gång kunde han inte förneka att det var den bästa känslan i världen att ha Dracos läppar mot sina egna.
”Harry?” Gryffindoraren, som hade varit djupt försjunken i tankar, rycktes med ens tillbaka till verkligenheten och vände blicken.
”Åh, hej Neville”, sa Harry och försökte pressa fram ett leende. Neville drog en hand genom det sömnrufsiga håret och satte sig upp i sängen.
”Är det mardrömmarna som stör dig igen?” frågade han mitt i en gäspning, och innan Harry hade hunnit säga någonting så hade Neville masat sig upp ur sängen och satt sig bredvid Harry på fönsterbrädan, som om det var den mest narturliga saken i världen att gå upp ur sängen klockan tre på morgonen när någon annan var vaken.
”Delvis.”
”Jag hade dem också”, sa Neville, precis som om det är sådant man pratar om varenda dag. Harry bet sig i läppen och tittade ner i knät medan Neville fortsatte, ”Men duvet, jag pratade om det - med farmor mest - men även Dean och Luna. Det hjälper, även om man först inte tror det”, Harry fick med ens impulsen att sträcka sig fram och ge Neville en kram, men han ångrade sig nästan direkt.
”Tack, Neville”, sa han istället, och han menade det. Det betydde mycket att någon förstod, istället för att komma med de usla tipsen, ”drick ett glas mjölk” eller ”gå till en psykolog”. Neville ryckte på axlarna, och Harry önskade med ens att han hade lagt ner mer tid på att prata med honom, det var i alla fall Neville som hade dödat Nagini, och därmed var han en av anledningarna till att de faktiskt satt här på fönsterkarmen tillsammans.
”Hur mår du?” frågade Harry, han ville inte att de skulle snöa in på enbart honom. Neville log mot honom.
”Förvånansvärt bra faktiskt”, sa han och tittade ut i natten, ”Jag menar, jag tror aldrig att man kommer att bli riktigt hel, efter vad som hände. Men jag vill tro att allting sakta men säkert kommer att bli normalt igen, och att alla kommer att skratta igen. Man kommer kanske inte glömma, men man kommer någon gång att acceptera det som hände. Förstår du hur jag menar?”
Ja, Harry förstod. Han förstod nog nästan bättre än Neville själv. En halvtimme senare var de båda Gryffindorarna tillbaka i sina sängar. Och för första gången på flera veckor tog inte Draco Malfoy upp hans sista tankar innan han lät sig själv somna.

Jullovet kom, och när McGonagall gick runt med listan över vilka som ville stanna under lovet så var Harry en av de första att skriva upp sig. Han hade inte pratat med Draco om det, men han var ganska säker på att Slytherinaren också skulle stanna. Något jobbigare var det att förklara för Ron att han skulle vara tvungen att berätta för Mrs. Weasley att Harry inte skulle fira jul med dem i år. Men han ville stanna, han ville fira sin sista jul på Hogwarts, och han ville fira den tillsammans med Draco.

Det jullovet blev Harrys och Dracos. De var tillsammans hela tiden, eftersom skolan var mer eller mindre tom på elever så kunde ingen se dem mitt i en korridor eller lätt gömda bakom en staty. Harry fick med sig otroligt många minnen från det lovet, minnen som speglade känslor och platser och beröringar som han aldrig skulle kunna glömma hur mycket han än försökte. De båda pojkarna kände så mycket, nästan så att de höll på att spricka. De kysstes och var nära och skrattade och pratade och bara var med varandra. Jag tror att ni skulle förstå om ni själva hade varit där, och ni hade förstått hur mycket det betydde för dem båda.
De kunde till och med sitta framför en brasa tillsammans och bara prata om allt och ingenting, precis som de hade gjort i Snigelhorns förråd någon månad tidigare. Någonting dem inte pratade om dessvärre, som de verkligen borde ha pratat om, var vad som hände mellan dem. Vad som hade hänt. Vad de båda kände. Och var allt det placerade dem.
Men det gjorde dem inte. Det var någonting de båda tryckte åt sidan, inte tänkte på. Ingen ville ta upp ämnet, ingen ville att det som hände skulle avslutas. Men det hindrade inte den gnagande känslan i Harrys mage att äta upp honom inifrån, han visste inte varken vad han kände eller hade känt eller skulle känna. Det enda han visste var att han ville vara med Draco.

Det var nyårsafton, när Harry låg i sin säng i den tomma sovsalen och stirrade upp i taket. Hermione, Ron, Ginny och de andra skulle komma tillbaka om några dagar, och Harry undrade vad som skulle hända mellan honom och Draco när skolan började med alla lektionerna igen. Harry skulle aldrig kunna berätta om sin ”relation” med Draco för någon av sina vänner. Aldrig någonsin. Men han visste inte om han skulle orka gömma det mer, för det kändes som om det var det enda han hade gjort den senaste månaden. Låtsas att han var någon annan än sig själv, att han fortfarande hatade Slytherinaren och de hade båda ignorerat varandra på varenda lektion. Men så fort sista lektionen hade slutat och skoldagen var över så kysstes de igen, och Harry kände hur alla hans problem sköljdes bort och ingenting spelade längre någon roll när han hade Dracos armar runt sig. Han ville inte ha det så. Han ville inte. Men han kunde inte både ha Draco och fortfarande vara ärlig mot sina vänner. Det hade nog vara den svåraste biten, ljuga. Lögn på lögn hade han sagt till Ron och Hermione. Och han hade aldrig känt sig sämre än när han ljög för dem.
Harry avbröts från sina tankar av ett knackade ljud på fönstret. Förvånad tittade han upp och såg sin uggla Alastor sitta på fönsterkarmen med en liten pergamentbit i näbben. Harry masade sig upp ur sängen och gick fram till fönstret.
”Hej, Alastor, vad kommer du med?” Alastor var en fin tornuggla, ingen som någonsin skulle kunna ersätta Hedwig, men Harry tyckte om honom väldigt mycket. Alastor släppte ner pergamentbiten i Harrys hand och Pojken-Som-Överlevde visste vad som skulle stå på den redan innan han hade läst orden.

Astronomitornet, 23:00 .


---

jag känner som att jag inte säger tack för era kommentarer tillräckligt ofta alls. men ni har ingen aning om hur glad jag blir över dem, och hur mycket det betyder för mig att ni faktiskt läser någonting som jag skrivit ihop. ni är bäst. hoppas ni har en bra dag.

Asså gud Erica. Ibland orkar jag inte logga in på mugglis, men jag gör det ändå, för bara tanken på att du kan ha satt ett upp ett nytt kapitel får mig att skina. Tack Erica, för den här underbara och fantastiska fanfiction. :3 ♥

Love it, du skriver som en ängel ♥
Längtar efter mer Drarry 8}

Du är bäst!
Jag älskar denna fanficen.

Du och ditt fanfiction är allmänt bäst.