(ORP) Demonernas krig

(A )

Jem fortsatte vandra, uppför branten.....

(Okej, tack så mycket för infon! Jag bestämmer att änglar föds som människor höh :'3)

Tawny:
Tunga droppar faller ner från den gråa himlen. Jag sträcker ut handen, fångar ett par droppar i min hand. Jag vrider upp ansiktet mot himlen, ett par regndroppar träffar mitt ansikte och jag suckar djupt.
Plötsligt hur jag ett gällt skrik, nej, ett vrål, av ren och skär smärta. Jag fylls av medlidande, håller igen för öronen för att stänga ute det. Jag sluter ögonen, drar ett par djupa andetag för att lugna ner pulsen om går i högvarv. Hemska, hemska minnen far förbi näthinnan och jag måste bita mig hårt i underläppen för att inte ge ifrån mig ett skrik. En lugn bris viner förbi, får några lockar av mitt hår att lyftas. Jag öppnade ögonen, drar ner mina händer och ser mig omkring. Jag försöker placera vart skriket kommer ifrån, och styr sedan stegen ditåt. Jag börjar springa allt jag kan, innan jag kommer på att tänka på mina stora, vita vingar. Jag tar ett språng upp i luften, och med ett par vift så kommer jag högre upp i skyn, ovanför trädens toppar.
Jag ser en flicka (Kia) ligga ner på marken, och börjar sakta, sakta komma närmare marken. När jag ser att det inte är många centimeter till att mina fötter träffar marken, låter jag de vecklas in intill ryggen. Jag sjunker ner på knä bredvid flickan, försöker hitta skador genom att bara studera hennes kropp. "Är du okej?" frågar jag med en tyst röst.

(Och aah, kanske inte har hundra procent koll på läget men har en seg dator och är lite ringrostig inom rollandet.. höh.)

Alice

Jag betraktar Alex i solljuset. Då flämtar jag till. En skarp smärta kommer från min brutna vinge och jag faller sakta till marken och svimmar.

Kia

Jag kan få fram endas ett ord. Det är svagt och jag vet inte vem jag säger det till men jag hoppas det är någon snäll, det vill säga någon som inte tänker döda mig.
"N-n-ej..."

Annie:
Muttrar ett "rätt åt henne".
Och ska precis testa att flyga igen då jag hör ett "Det där kommer inte att gå". Jag vinglar till och ramlar nästan. Jag ger killen en irriterad blick. Han bär upp demonen.
"Vad klumpiga och sårbara ni är", skrockar han förtjust.
Jag morrar och klättrar ner från trädet för att ge honom en örfil. Men jag kommer på en mer roande idé.
Örfila dig själv
Beordrar jag och koncentrerar mig djupt. Efter en liten plågsam tystnad så örfilar han tillslut sig själv och jag brister ut i gapskratt men slutar tvärt när han slänger en kotte i ansiktet på mig.
"Du ska till bergen va?", frågar han mig och jag kan tydligt se att han tvingar tillbaka ett leende.
"Det angår inte dig!", fräser jag och börjar gå men han stoppar mig.
"Jag räddade ditt liv"
Jag suckade.
"Vad vill du?"
"Är du ond eller god?", frågar han istället.
"Neutral", svarar jag kort.
"Vad bra, då kan vi tre så följe till bergen?"
Jag bestämde mig för att jag kunde behöva lite hjälp men så fort som möjligt skulle jag överge dem.
"Okej", svarar jag kort och vi tre, eller vi två med demon tjejen i ängelns famn, börjar vi gå.

Alice

"Slå följe till bergen?" hör jag någon säga.
Nej. Nej. Inte med dem.
Jag slår försiktigt upp ögonen och det första jag ser är killens ansikte. Jag vrider mig ur hans/deras grepp och ställer mig upp.

Alex:
"Ah, sömntutan har vaknat!", skrattar jag.
"Förresten, får man fråga om damernas namn?"
--
Annie:
"...."

Alice

"Alice", säger jag.
"Du då?"

Alex:
"Alex", ler jag.
"Annie", svarar den andra tjejen med en gnutta kyla och förakt i rösten.
"Får jag titta på din vinge?", säger jag och vänder mig mot Alice. Jag böjer mig fram utan att vänta på svar och känner på vingen.
"Ah, såna hade jag också en gång i tiden...", säger jag och kollar upp mot Alice.
"Vet du varför jag inte har några?"

Tawny:

Jag sväljer hårt när jag hör henne säga nej, stryker bort slingor av hennes hår som fallit ner i ansiktet. "Du är trygg nu." viskar jag, lägger min hand på hennes panna och sluter ögonen. Jag försöker finna balans, ro, i mitt inre och snart finner jag den. Min helande kraft sprider sig ut i kroppen, och jag känner hur den sakta rinner ut ur min kropp. När jag tar sedan bort min hand är jag trött, men rädslan tvingar mig att hålla mig vaken.