Kriget om Akilia

Hon klär på sig sina kläder, hon har en identisk klänning till den förra bara det att denna är hel och har en kjoldel som är lite längre och är täckt av ett flytande chiffong tyg i vitt som fladdrar och böljar vackert när hon rör sig. Hon borstar sitt gröna hår och låter det hänga fritt i långa lockar som studsar vackert när hon rör sig. Hon ger månkaninen mat och vatten innan hon går ut ur rummet.

Hon vandrar ner för trapporna till hallen där Erak står och väntar på henne, de har kommit varandra ganska nära de senaste dagarna och han är alltid vid hennes sida. Men, Mikel är den hon tänker på och är orolig för. Hon vet fortfarande inte vart han är, vad som hänt med honom och det gör ont i henne. Aragon har inte kommit ut ur sitt rum sen han blev förgiftade och han vill inte träffa någon. S hon har inte kunnat fråga honom om vart Mikel är.

- Selene, vilken underbar klänning. Säger Erak med ett brett och varmt leende, igår så ändrades hans beteende mot henne, något i hans blick ändrades och Selene kan inte sätta fingret på vad det är.
- Tack Erak, va snällt av dig att säga så. JAg tänkte vi kunde vandra ut i skogen en runda? Jag behöver få vara nära alla djur och växter ett tag. Säger hon och ler mot Erak som hon nu står bara två steg ifrån.

Mikel kom upp till första våningen och tänkte att han borde leta reda på Selene och be om ursäkt för sitt beteende när han blivit sådär, konstig. Han undrade hur det gick med hennes månkanin och om hon släppt ut den i det fria än. Hade det hänt något under den tiden han varit där nere? Hade hon fått reda på vart han var än? Han kom på sig själv med att tänka på henne alldeles för mycket och ruskade av sig det där. Selene kunde klara sig i några minuter till, han behövde komma in i ett badrum och tvätta av sig.

Erak komplimenterade henne idag igen. Hon såg verkligen fantastisk ut. När hon kom med förslaget om skogen så sprack hans ansikte upp i ett ännu större leende.
- Det låter som en bra idé. Jag har något jag skulle vilja berätta för dig också. Så det passar bra. Sa han och följde henne ut ur slottet. Selene var perfekt, han hade knappt känt henne länge men han ville att hon skulle bli hans.

Selene ler mot Erak och vandrar sedan ut ur slottet med Erak bredvid sig. Hon vandrar ner för den steniga gången och ut genom stadsmursportarna och vidare mot skogen.
- Det är så vackert när man ser skogen komma närmre och solen som skiner ner på de gröna löven. Mumlar hon tyst för sig själv. Hon vandrar med sin blick uppe på himlen och ibland rakt fram mot skogen.

Efter ett par minuter r de inne i skogen och hon tar på träden och löven, hon böjer sig ner och tar av sig sina skor för att kunna känna det mjuka gräset under sina fötter.
- Erak, du borde också ta av dig dina skor, det är en underbar känsla. Säger hon, men innan hon fått något svar släpper hon sina skor på marken och springe riväg. hon vet att det finns en sjö bara några hundra meter framför dem och hon vill känna det svala vattnet mot sina fötter.

Hon kommer fram till sjön,
- Erak, kom nu! skrattar hon ljudligt fram och hennes ögon tindrar, inte på samma sätt som när hon ser på Mikel men de tindrar som de brukar göra.
- Erak! Skynda dig nu! Skrattar hon fram och hon tar tag i sin klänning och lyfter upp den till sina knän och går ner i vattnet. Det smeker mjukt hennes varma fötter. Hon njuter av den varma solen i sitt ansikte som får hennes hår att glänsa och det svala vattnet som smeker hennes fötter lent.

Erak följde med vid hennes sida och log när han såg hur lycklig hon blev av att vara i skogen. Hon skulle gilla hans hus eftersom det låg i skogen. Han blev bara säkrare och säkrare på sin sak, de var perfekta för varandra. Hon hade tagit av sig skorna och känt på marken för att sen fortsätta framåt.
- Erak, du borde också ta av dig dina skor, det är en underbar känsla. Hörde han henne säga.
Men innan han hade hunnit svara så hade hon släppt sina skor på marken och sprungit iväg. Erak skyndade sig att kasta av sig sina skor också innan han skrattande skyndade efter henne

Han stannade efter en stund när han såg henne stanna upp vid en sjö som glimmade nästan lika vackert som hennes ögon.
- Erak, kom nu! Skrattade hon och gick ner i sjön.
Han följde efter henne och drog upp byxbenen för att sedan följa med henne ner i vattnet. Vattnet var skönt och virvlade runt hans fötter.
- Det är svalt och skönt. Mumlade han och tog av sig sin tröja också. Det var en bra dag för att bada.

Selene skrattar glatt och ler upp mot solen med sina ögon slutna,
- Visst är det underbart, säger hon och öppnar sina ögon för att se på Erak. "Erak?! Vad gör du?!" tänker hon medan hon stirrar på hans överkropp som är otroligt vältränad och otroligt attraktiv.
- Erak? Vad hå-håller du på med? Frågar hon och ser med stora ögon på honom. Hon kan inte slita sina blick från hans otroligt vackra överkropp. Men, hon önskar att det var Mikel som stod där utan tröja på sig.

Erak vände sig mot henne och skrattade mjukt.
- Jag badar. Sa han lugnt.
Hon var söt när hon stod där, chockad över att han tagit av sig sin tröja. Han märkte hennes blickar och drog vadade mot henne. Han svepte undan håret över huvudet och gav henne ett snett leende.
- Du har väl sett en man med bar överkropp förut, Selene? Frågade han roat.

Mikel hade duschat av sig och slängt sina kläder i vatten innan han klätt på sig och började leta efter Selene. Hon hade inte varit i sitt sovrum, han hade knackat några gånger faktiskt, men det gick bättre när han letade hos Aragon. Han verkade besvärad över sällskapet men gick motvilligt med på att träffa honom, eftersom han låst in honom i tre dagar så kunde han lika gärna göra det undantaget.
- Nej, Selene har gått ut i skogen med Erak, men du behöver inte leta efter henne. Sa han lugnt när Mikel frågade och ville helst att han inte skulle göra det.
- Erak? Frågade han och bet ihop men försökte låta bli.
- Jaa, det är hennes nya livvakt. Så du behöver inte vakta henne längre. Sa han, men den sista meningen mumlade han lågt.
- Okej, jag ska bara berätta för henne vart jag har varit så... Muttrade han och lämnade rummet. Han gick ner för trapporna och gick ut i den starka solen. Det var riktigt varmt idag.

Selene ser på Erak som kommer närmre och närmre henne.
- Jag, öm, jo, men inte så här. JAg har hjälpt några att behandla sår och liknande men inte så här... Mumlar hon generat. "Varför blir ajg generad? Är det för att han står halvt naken framför mig eller är det för att jag nskar att det var Mikel?" tänker ho fundersamt, hon skakar på sitt huvud uppgivet så hennes hår faller från sida till sida och glnser vackert i den starka solen.
- JAg har aldrig badat med någon... Jag... AJg kan inte simma... Säger hon generat och ser ner på sina fötter som är under det klara vattnet. Sedan ser hon upp på Erak med sina tindrande gula ögon och ger honom ett litet leende, ett litet bländande leende.

Han gillade att hon blev generad över att se honom så, det kunde betyda att hon tyckte om honom. Han behövde berätta för henne.
- Jag har aldrig badat med någon... Jag... Jag kan inte simma.
Han blev förvånad över att höra att modiga Selene, inte kunde simma.
- Inte simma? Simma är underbart, jag kan lära dig. Sa han övertygad och fastnade i hennes ögon. Han... Han älskade henne.

Mikel kom till skogens kant och kände sig lite bättre till mods med att gå in i skogen, men rynkade ändå på näsan åt den. Det var nästan som om skogen var gladare eftersom Selene var här och det... Var något han kunde förstå, men ändå inte. Visst, alla tyckte om Selene, men växter? Hur hjälpte det dem att hon kom framskuttande på sitt lite barnliknande sätt?..

Hon ser nervöst på Erak, han ser på henne med, det är något i hans ögon som har ändrats. Sättet han ser på henne.
- Inte simma? Simma är underbart, jag kan lära dig. Säger han, hon ser skrämt på honom och skakar nervöst på huvudet. Hon tar ett steg tillbaka och ett till.
- Jag... jag kan inte, jag vågar inte... Säger hon, hon får hemska minnes bilder från när hon var liten. Hur den lilla flickan som fastnade i strömmens kraft och drunknade. Hon ryser till och kramar sina armar.
- Jag kan inte, jag är rädd... Mumlar hon och ser på Erak med rädda och ledsna ögon. "Jag önskar att Mikel var här, om han hade velat lära mig simma hade jag gjort det... Gud, vad är det med dig Selene?! Mikel känner inte så för dig!" tänker hon och tar ännu ett steg bort från Erak.

- Jag kan inte, jag är rädd.. Mumlade hon och fick en ledsen blick.
Han tyckte inte om att hon såg ledsen ut, det passade henne inte. En sval vind svepte över platsen och han passade på att ta ett litet steg närmre henne igen. Ömt lyfte han upp hennes haka med sitt finger så att hon skulle se honom i ögonen.
- Jag lär dig, jag låter dig inte drunkna, lita på mig. Sa han lågt och log vänligt mot henne.
Han såg på hennes läppar och allt han ville var att kyssa henne just nu. Han behövde berätta, nu, snart. När han torkat bort de där sorgsna uttrycket i hennes ansikte igen.

Mikel spårade noggrant och gick igenom skogen. Efter ett tag stötte han på två par skor och kunde se framför sig hur Selene skrattande tog av sig sina skor. ' Sluta tänka på henne på det viset. ' Tänkte han, sur på sig själv och fortsatte gå efter han plockat upp hennes skor.