Den tredje världen

Darren nickade åt den första kvinnan, men då ännu en kvinna närmade sig hästen och klappade den kunde han erkänna att han var förvånad. Han hade träffat på en annan rymling senast två månader tidigare och nu hade han god orsak att tro att han var omgiven av tre stycken.
"Går alla med på att inte attackera varann så man inte behöver vara på helspänn hela tiden?" sade han tillräckligt högt för att de alla skulle höra honom tydligt. Darren var utmattad, men man kunde inte ens lita på andra rymlingar. Det hände ofta att de berättade om varann åt myndigheterna för att köpa sig själv tid att komma iväg.

Då den sista kvinnan kom rynkade Atala på pannan, denna kvinna de två gånger hon träffat henne hade betett sig idiotiskt, att hon överlevde var ett under.
Hon såg på mannen och tog bort handen från kniven vid sin sida och tog ut klubban ur munnen. "Dödar ingen mig dödar jag inte den." svarade hon innan hon stoppade åter in klubban och tog fram sin vattenflaska. Hon tog sig fram till bäcken, med ögonen på de andra och fyllde på den. Hon vätte sitt ansikte och kom åter på fötter, mörkret föll över dem nu ett läger vore att tänka på.

" Jag har slagits så det räcker idag!" Flinar Shea lungt och tar av sig ryggsäcken. Hon stönar.
"Fy helvete för tung packning, jag är helt utmattad!!" Muttrar hon småsurt.
" Vilka är ni?" Undrar hon sedan. Egentligen är det dumt att fråga, men det skiter Shea i.

(kort inlägg, sorry men har hemspråk....wä ;_; )

Zet funderade på vad how menade med "inväntar mörkret". Kanske var det bara så enkelt, att hon väntade på natten, eller så var det en metafor för att hon väntade på domedagen då allt ljus och hopp försvinner från jordens yta, och då alla, absolut ALLA var hjärndöda Zombies. Än var det inte riktigt så. Det fanns fortfarande människor med förhoppningar om en bättre framtid i frihet.
Denna funderingen fick honom att lägga märke till skymningen som sakta letade sig ned till dem. Han kollade ner på grenen under sig för att avgöra avståndet nu när han ändå kunde se så pass mycket, men såg att han lika gärna kunde hoppa ner till marken direkt. Ett avstånd på cirka fem meter såg han som två, dåraktig som han var, så givetvis makade han sig närmre kanten på grenen så att hoppet ner skulle bli enklare. Han stannade sig själv när hon frågade honom om han hade förföljt henne hit.
"Nej, inte egentligen. Jag har inte sett dig sedan jeepen körde förbi, och jag bara chansade på att du var här. Ville söka upp jeeparna egentligen" svarade han och log brett. Han tänkte över om det var klokt att ge ut sitt namn till en främling, men han bestämde sig för att det inte skulle göra nögon skada.
"Jag är Zet förresten" och med de orden hoppade han ner från grenen pladask på marken nedanför. Självklart utsträckt på mage så att hans bröstkorg fick stryk igen.

Ronnie gav honom en något skeptisk blick, försökte se ifall han talade sanning eller inte men hon kände honom inte tillräckligt väl för att kunna avgöra även om något inom henne sade att hon kunde lita på det han sade. En låg flämtning undan slapp henne då han kastade sig emot marken och för en stund stannade hennes hjärta.
”Du är inte klok”, utbrast hon men samlade sig sedan. ”Du kan kalla mig Ronnie.”
Ronnie kände hur hennes kinder hettade till något. Det var inte var dag hon träffade på någon och särskilt inte med så blå genomträngande ögon.
”Så Zet, har du någon kunskap om odling?”
Ronnie kastade åter igen en blick över marken omkring dem. Inte för att hon litade på den unga mannen men ifall han kunde gynna henne på något sätt tänkte hon utnyttja det till fullo.

Lotus tittade på dem allihop och nickade.
"Jag har inga planer på att starta ett bråk, särskilt inte ett där jag kan bli skadad" sa hon allvarligt, Lotus var fortfarande inte säker på om några av dem var allierade med varandra.
"Vilka vi är?" sa hon och tittade på kvinnan som frågat. "Jag är Lotus och detta är Fedra" sa hon och klappade hästen på halsen. Lotus var fortfarande på sin vakt, hon litade inte på främlingar, hon ville inte förlora livet för att hon sänkt sin gard. Hon undrade var de var för människor, vem de flydde, var det någon mer än soldaterna? Vart var de ifrån, och vad de var kapabla till.

Darren var nöjd med att de alla tycktes vara nöjda med att inte försöka döda varandra, så han lät sig åter slappna av något. Han lät blicken vandra från den nyaste flickan till... Lotus, som höll sig nära sin häst.
"Darren", presenterade han sig och hukade sig sedan åter ner vid vattnet. Han stack in handen i den kalla bäcken och höll den där i hopp om att kylan skulle stoppa blodflödet. Han kastade dock ständigt blickar på de andra för att vara säker att de inte gjorde något oväntat. Darren ville inget mer än få sova, men det skulle vara farligt med så många främmande personer intill. Han var dock rätt säker på att han inte skulle orka ta sig tillräckligt långt bort för att de inte skulle hitta honom. Och kanske det skulle vara till hans nytta att få nya allierade? Om han inte dog den natten skulle han ge tanken en seriös chans.

Zet himlade med ögonen då hon sa att han inte var klok. Det var han visst, men inte på det viset som man tänkte på när man tänker på en vis person. Han var snarare den sortens person som värnade om andras hälsa före sin egen, och det hade han fått mycket beröm för. Han var även klok på andra sätt, fast det visste han inte själv (och ingen annan heller). Men för det behövde han inte falla ner från ett träd och ligga halvt utslagen.
Zet provade att sätta sig upp. Med mycket ansträngning gick det, men stå kunde han nog inte göra på ett tag. Först och främst var han tvungen att känna efter om han var oskadd, så han trevade med sina händer runt sin kropp för att undersöka, men det enda som tycktes göra ont var att andas konstigt nog. DEt kändes alldeles för lite.
"Odlingskunskaper? Det vet jag inte. Jag har överlevt genom att chansa och försöka känna igen-" Zet tar en paus för att slippa prata så ansträngt på grund av lungorna, "växter och bär. Så jag vet ett par stycken." Zet tar av sig sina solglasögon och viker ihop dem. Fantastiskt nog tog de inte skada från något av fallen. Han lägger sedan ner dem i sin väska och biter sig löst i sin nedre läpp. "Hurså? Ska jag hjälpa dig?" frågar han med en ton av förväntan i rösten.

Ronnie betraktade Zet medan han verkade kontrollera ifall han var okej. Hon kunde inte hjälpa att tänka att det vore rätt åt honom ifall han brutit något som troligtvis hade lett till en säker död, särskilt ensam ute i skogen. Hon drog ett djupt andetag innan hon bestämde sig för att berätta. Även om han inget visste, likaså hon då hon endast kände till vilda växter och inte odlade så hade hon inget val. Han befann sig där och skulle se vad hon höll på med om hon så velat det eller ej.
”Man odlade här förr, jag tänkte att det kanske finns något kvar, nere i jorden.”
Hon kände sig som ett fån och åter igen kände hon hur det hettade till i ansiktet. Det fanns oftast ingen i närheten då hon gjorde sig till åtlöje, vilket betydde att ingen skada skulle vara skedd men nu var hon inte ensam.
”Förresten”, sade hon sedan. Hon hade inte besvarat hennes fråga men skulle han besvara hennes? ”vad gör du ensam här ute, egentligen?”
Vanligtvis brydde hon sig inte. Vad spelade det för roll vad som hade fått dem dit de var, det enda som spelade någon roll var väl ändå att de var där? Eller?

Zet rynkade på näsan och såg sig om i dungen. Odlade man här, mitt ute i skogen? Det lät ganska konstigt, men som sagt, förr kunde vara hur lång tid tillbaka som helst. Och varför skulle det annars vara en dunge så här mitt ute i ingenstans?
"Verkligen? Då skulle man ju kunna livnära sig om man klarar av att hantera det" säger han fascinerat och höjer på ögonbrynen. Han ser sig om en gång till innan han fäster blicken på henne igen, då hon frågar honom en annan sak.
"Försöker att överleva och undvika soldater. De kan inte röra sig så fort i sådan här terräng, har jag förstått. Så ajg har övat mig så att JAG kan det, och om de nu kan ta sig fram här så är jag bättre än dem. Förhoppningsvis." svarar Zet lätt och rycker på axlarna. Det var ju sant alltihop han sa. Han var inte rädd för att blotta sig alls. Om han skulle få skit för det senare skulle det inte göra någonting, han hade inget kvar att förlora. "Du då, samma fråga."