Ghost Hour [Rollspel]

[I kinda died there XD, Tom Felton ^^ Min stackars brorsa trodde jag skrattade åt honom, haha OMG X'D]

"Du är med I Ghost Hour. Välkommen till helvetet, love."
Ghost Hour...
Och då rasar hela Elizabeths värld. På något sätt lyckas hennes ben ge vika under henne, och hon faller ner mot golvet. Svarta fläckar börjar dansa på hennes synfält, och trots att halsen värker från hans attack mot henne, känner hon det inte.

Åh, vad hon önskar att hon var kidnappad.

"Jag litar inte på dem här." Säger Aden och suckar ljudligt. Birdie vänder sig mot honom, han står snett bakom henne så det är inget större problem.
"Varför inte?" Frågar Birdie smått oroat.
"Men hon hör röster, han har armen ur led och de beter sig konstigt." Svarar Aden och lägger armarna i kors. Birdie rycker på axlarna.
"Vi går nu, ses." Säger hon och Aden vinkar åt dem båda innan han följer efter Birdie som redan gått.

Men om någon annan såg det skulle man nog bli förvånad över att se att hon talat med inget annat än luft.

Motvilligt fångar Joseph upp henne innan hon hinner falla till golvet, inte direkt stark var hon heller. Kanske var det en chans att inte han skulle dö först i alla fall.
Då han sett till att hon satt stadigt på golvet backade han genast undan och ställde sig lutandes mot väggen med armarna i kors över bröstet. Han hade ju talat sanning, huset var ett rent helvete. Bara han skulle slippa ut därifrån till gården skulle det redan hjälpa en aning.
"Jag heter Joseph förresten", sa han efter ett tag. "Ta det inte så hårt, om du dör kommer du förmodligen inte till helvetet då du redan är där."
Jim skulle ha skrattat åt hans kommentar, han kunde nästan höra sin bästa väns gapflabb som ringde i öronen på honom och med ens spred sig ett roat leende över Josephs läppar.

Elizabeth känner hur någon fångar upp henne och försiktigt placerar henne på golvet, där hon slår armarna om sig själv. Tysta tårar börjar trilla ner för hennes kinder, och det enda hon kan tänka på är hur fort hon kommer dö, och att hon aldrig kommer träffa sin pappa igen, aldrig någonsin.
"Jag heter Joseph förresten." Elizabeth tittar upp och ser den stackars killen hon örfilade. Hans kind är helt röd, och det ger henne nog lite dåligt samvete ändå. Eller inte, för han säger:
"Ta det inte så hårt, om du dör kommer du förmodligen inte till helvetet då du redan är där."
Hon får lust att slå honom en gång till. Istället känner hon motvilligt hur mungiporna försiktigt vänds uppåt.
Det är allt som krävs för att hon ska bryta ut i hysteriskt skratt.
"Jag heter Elizabeth."

[Omg, varför blir allt jag skriver så cheesy ]

(Jag vill gärna att min karaktär träffar någon men jag undrar om det är någon som är i korridoren.)

Hm... så vattnet i kranarna och maten från köken var förgiftat... Erin fick nästan lust att leta reda på någon deltagare och varna denne. Men sen började hon tänka att det kanske inte skulle löna sig att lita på någon.

Sedan funderade hon om hon borde äta maten eller struntat i den. Ifall de ansvariga för Ghost Hour bara ljög och det skulle ta livet av henne.

Tills vidare.. så lämnade hon maten i skåpet och låste det, det fick stå tills det verkligen skulle bli nödvändigt att äta något. För då skulle det bara ta slut på hennes lidande oavsett vad.

Sedan gick hon ut ur dörren och fortsatte längs en korridor. Fortfarande inget spår av en annan deltagare, förutom den hon låste in.
Det var ganska skönt.

Joseph visste inte direkt vad han skulle tro om henne, hon verkade ärligt talat helt galen och han ville helst bara därifrån. Hon kunde lika bra sitta där och gråta för sig själv, han visade ändå aldrig någon sympati.
Istället för att säga något mer suckade han tungt och fortsatte sedan uppför trappan, fast hon skulle skrika efter honom den här gången skulle han ge fan i det.
Han visste att det skulle finnas andra i huset, hur många var det ju förstås oklart men han ville ändå hitta dem. Fast han ville helst undvika Erin, om han inte bestämde sig för att ge payback åt henne efter att hon hade stängt in honom, vilket han högst troligen skulle göra. Han älskade att ge igen folk och han vägrade tillåta att någon gjorde nåt åt honom.

[Gör om]

I ena sekunden är Joseph här. I nästa är han spårlöst försvunnen, och Elizabeths skratt dör ut. Först börjar hennes hjärta dunka, men sedan lugnar hon ner sig.
Låt honom gå, tänker hon. Jag skiter i honom.

Hon reser sig upp från golvet, och trots att hennes ben darrar lyckas hon ta sig bort, ut ur entréhallen och sedan in i ett rum där ett piano står och solar sig i det lilla ljus som silar in från lampan Joseph tände.
I skräckfilmer börjar pianon alltid spela av sig själv, och därför känns det rätt olustigt att vara ensam i det här rummet.Elizabeth ryser och ska precis gå ut när ett klick hörs.
Dörren är låst. Hon kan inte komma ut.

"Jävlahelvetesskit", fräser hon och sparkar till den idiotiska saken framför henne. Rädslan börjar komma krypande igen, och en panikattack är inte långt borta.Hon kanske ska skrika... Joseph kan inte ha hunnit så långt, och även om hon vet att han inte kommer komma tillbaka är det värt ett försök. Nej... Jo...
Hon drar ett djupt andetag, ignorerar känslan av att vara iakttagen och tjuter:
"HJÄLP!"

Evelina får inte något svar och hon försvinner bara. Går iväg. Men... hon talade med någon annan och hennes blick var helt normal. Inte galen, inte skräckslagen. Den var bara... lugn. Åh... Gud, jag är i alla fall inte den galna, tänker hon medan hon ser på Birdie.
Evelina får plötsligt dåligt samvete. Om Birdie går sin väg och hennes... vän plötsligt försvinner så kan knappast Birdie bli lugn av det. Men... hennes vän kanske inte försvinner? Hon kanske är så galen att hen är där med Birdie hela tiden?
Så hon öppnar munnen, försöker hindra Birdie från att gå, inte bara för att hon får dåligt samvete utan även för att hon inte ska bli ensam. Owen finns förvisso men hon bestämmer sig för att inte lita på honom så länge hon inte vet vad som har hänt med hans axel.
"Tänk om något skulle hända di... er?" ändrar hon sig. Sedan suckar hon och blir medveten om vad hon gör. "Det var inget. Ta hand om dig. Om något sker så vet du ju vart vi är, eller hur?"
Hon försöker att inte bry sig, att fokusera på det viktiga. Birdie verkar må bra, men Owen mår definitivt inte bra. Men... om man skulle mäta mental hälsa så börjar hon oroa sig för Birdie istället.
"Vi testar andra flygeln", avgör Evelina och ser på Owen. "Glöm det där med rösterna... det var huset bara..." säger hon och hoppas att det är sant, att hon själv inte börjat bli psykisk sjuk med tanke på att ingen annan än de tre finns i den dunkla korridoren och inte ett enda ljud hörs.

[Tror jag får hoppa av. Vill inte egentligen men inser att det var dumt av mig att tro att jag skulle hinna. Usch, det river i mig men orkar helt enkelt inte sätta mig vid datorn varje dag efter jobbet och ja, vill helt enkelt inte "stanna upp" er så länge. Så gissar på att min karaktär få dö en brutaldöd, om någon känner sig manad.

Selma..., I guess you was right. Tack för taggningen. ]

(Synd Aia... då kanske din karaktär kan dö första spöktimmen.)