Född att dö

Så braaaa ♥

Nawwwww ♥33
T A C K

Tack så jättemycket :3

Tänk ju cuuling
May I be your P L Å S T E R *schlurp*

Vad kul att du gillar det^^
Omtumlande *känner mig cool*

Awwie :* Tack!!

Tack sweetie ♥

Alltså jag blir så HIMLA GLAD av era kommentarer!! :' )

Jättebra!!
Jag shippar Drelline..
Alla shippningar med Draco är bra shippningar.
Förutom Drarry...
Men nu ska vi inte prata om mig..
Jättebra kapitel och jag vill ha mer och jag älskar den här storyn och och och..

Sååååååå bra!!!

FÖRLÅT så himla mycket för dålig uppdatering, men det är mycket i skolan och dessutom har jag börjat med ett nytt och lite seriösare skrivprojekt med Cyan<---(heeej ), därför har jag inte haft tid att skriva. Men jag ska bättra mig och tänkte skriva nästa kapitel snart^^
Än en gång förlåt för dålig uppdatering D:

Du är förlåten c; den som väntar på nåt gott väntar aldrig förlänge ^^

Först och främst vill jag bara ursäkta för att jag inte skrivit på länge; det är så att jag börjat med ett tredje skrivprojekt(ugh....jag har asmånga skrivprojekt, fem stycken! Suck!) och det mesta min tid har gått åt det projektet.
Men aja; här kommer lite. Det kommer vara lite svårt att läsa i slutet, ni fattar varför sen, men jag hoppas att det inte är allt för förvirrande...

Fortsättning på kapitel 3

Celine grät tysta tårar den kvällen. Fred och George hade suttit resten av dagen hos henne i sjukflygeln. Hon grät hela tiden. Harry kunde inte komma, sa Hermione de korta sekunder hon var där, han var hos Cho och gjorde något som Celine antagligen inte ville veta vad det var. Hon grät mer.
Fred torkade bort tårarna med jämna mellanrum, medan George pratade om några karameller som han och Fred uppfunnit. Celine lyssnade frånvarande på honom. Hans röst lugnade ner henne lite, men inte tillräckligt för att hon skulle kunna sova. Än kunde hon känna den smärta som Draco utsatt henne för. Crucio. Bara hon fick lära sig hur skulle hon ge tillbaka hans Crucio. Hemska människa.... Men om han nu var så hemsk, varför hade han då grinat, Draco? Celine förstod inte. Men hon var så arg och förkrossad över honom att hon inte tänkte mer på det. För han hade ju ändå gjort som han gjorde. Hemska människa.
Hon hatade honom, på riktigt. Hemska människa. Men hon drogs ändå till honom, på något underligt sätt. Hela hon pirrade bara av tanken på hans läppar.
Hemska människa.



Tiden passerade som ingenting efter det, timmar blev till dagar, som blev till veckor, som blev ett lidande för Celine. Varje dag gick hon upp, åt frukost och följde Harry och hans vänner på lektionerna, åt lunch och gick på fler lektioner. Hon snappade upp allt som kunde tänkas vara hemligt vilket hon förde vidare till Draco som ibland belönade henne med en kyss och ibland med en ilsken blick. På nätterna letade Celine efter sätt att ta sig ut från skolan. Hon övade med sina vapen i korridorerna och målade nya kraftrunor på sina armar. Det var i princip det ända som höll henne från att falla ihop.
Hon log mycket, skrattade mycket men kände sig inte alls så glad inombords.
Men så en dag så hände något. Detta något gick vid namn Umbridge.
Kvällen till mötes satt Celine och läste en bok i en av de många trapporna i slottet. Sida 7, som hon läst om ingen vet hur många gånger, gick inte att ta in. Hon hade för mycket annat i huvudet. Fast - hur kunde det komma sig? Hon var ju helt tom, hon kände det ju själv! Hur kunde hon då vara full av tankar? Det fanns såklart svar på frågan, men Celine tyckte ändå det borde vara omöjligt.
Celine suckade. "Omöjligt är en perfekt beskrivning på mitt liv."
Steg hördes i närheten. Snabba steg. Celine stelnade till, lyssnade uppmärksamt till stegen som närmade sig. Hon stängde boken och lade den på trappsteget hon satt på, tyst som en mus.
"Celine?" Celine såg uppåt i trappan. Där stod Harry. Innan han kvickt drog ner sin ena ärm hann Celine se en massa öppna sår på innersidan av hans arm. Hon såg misstänksamt på honom. Ställde sig upp. Harry ryckte på axlarna och frågade med osäker ton: "Vad gör du här?"
Celine sket i frågan, gick upp de få stegen fram till honom. Mitt i trappan stod de och stirrade på varann.
"Visa mig din arm!" sa Celine lågt. Harry skakade på huvudet, "Det är inget Celine."
Celine tog tag i Harrys arm och drog upp tyget som skylde vad det nu var som Celine skymtat. Han drog efter andan samtidigt som hon. Det såg ut som om någon tryckt ner sin penna långt in i armen på honom och liksom format bokstäver i hans arm. Celine stirrade på märket med avsky i blicken. Greppet om Harrys arm hårdnade och blod började sippra ut där Celines naglar mötte hans hud. Vem kunde ha gjort något sådant? Cho? Isåfall var hon en lika hemsk person som Celine alltid tänkt sig henne.
Det hade varit en lättnad om det faktiskt var Cho, för då skulle Celine inte behöva känna sig så dum över svartsjukan som bubblade som kokande olja i henne.
"Celine, jag kan förklara..."
Celine såg upp och fastande med blicken mot hans. De gröna ögonen såg ut att vara fyllda av smärta. "Celine, du får inte säga till någon!" sa han tyst och torkade hennes tårar som hon inte ens märkt börjat rinna för fullt.
"Men varför? Vem?" mumlade hon förvirrat och lutade huvudet mot Harrys axel.
Han omfamnade henne mjukt. Hon fick gåshud då hon kände hans stilla andetag mot sin hals och nacke.
"Umbridge!" viskade han tyst. Celine kände hur ilskan växte inom henne igen. "Jag ska döda kärringen!" väste, halvt hulkade hon fram. Hon höll Harry hårt mot sig. Gömde ansiktet mot hans kläder.
Så insåg hon vad det verkligen handlade om....
Draco skrattade kallt.
"Umbridge kommer från ministeriet. Hon kommer hit i sinom tid för att få Dumbledore ur vägen. Harry kommer inte vara nånting utan sin stora kärlek!"
Draco. Hon måste få tag på Draco! Han var den enda chans Celine hade att få bort det vidriga såret från Harrys arm, alla Celines instinkter sade åt henne att springa ner till Draco i fängelsehålorna på direkten. Men... Harrys famn var så mjuk och skön och varm och...
"...och inte alls min..." Jävla Cho.
"Va?" frågade Harry. Celine rodnade kraftigt ända upp till hårfästet. Hade hon precis sagt det där?
"Inget!" pep Celine. Det lät ungefär tre oktaver högre än det brukade låta, inte ens Harry som vanligtvis alltid trodde allt man sa var så lättlurad.
"Jag hörde ju att du sa något! Celine? Celine!"
Tyvärr Harry, jag tänker inte stanna kvar här och känna mig dum!, tänkte Celine när hon rusade uppför de många trapporna som gick till Gryffindors sällskapsrum. Hon kände sig trött och svag och inte alls som när hennes uppdrag börjat. En eller två runor var precis vad hon kunde behöva!
Hon kom fram till tavlan där hålet fanns som ledde till sällskapsrummet. Hon funderade länge, vad var lösenordet nu igen?
Just ja. "Öronvaxchocklad!"
Tavlan svängde upp. Celine rusade in med tjocka damens sura muttranden efter sig.
Hon tog trappan i tre steg och nästa trappa i ytterligare fyra. I sovsalen var det relativt tomt, men för att riskera så lite som möjligt tog Celine med sig sin väska och styrde stegen mot flicktoaletterna. Där låste hon in sig i ett bås och öppnade sin väska. Hon tog upp den vagt lysande, smala saken som kallades stele. Celine drog upp en ärm och pekade stelen mot den ljusa huden i armvecket. Det brände till lite, men var inte så farligt.
Så började hon måla den första runan. Styrka. Två små krussiduller som skruvade sig i kanterna och bildade ett simpelt men vackert märke. Klart. Strykan vällde upp i henne, Celine kände sig genast lättare. Den småröda sveddan runt de svarta linjerna försvann snart. Märket sken klart i det dunkla. Celine stoppade undan stelen och plockade upp hårborsten ur väskan. Hon drog den genom sitt svarta hår. Det började bli smått irriterande att inte kunna borsta hela håret i ett drag. Håret nådde henne till strax under rumpan.
Celine tvekade bara ett par få sekunder, sedan drog hon upp sin dolk ur ena kängan. Dags att klippa håret. Hon gick ut ur båset med väskan hängandes över ena axeln. Hon klev långsamt fram mot handfaten som stod i en ring vid utgången av salen. Stegen ekade obehagligt mot de alltför smutsiga kakelväggarna.
I spegeln ovanför det närmaste handfatet kunde Celine se hur bilden på sig själv växte sig större för varje steg hon närmade sig. Tillslut stod hon rakt framför spegeln. De iskallt blå ögonen borrade sig in i hennes. Celine ryste - var det där verkligen hon? Hon såg ut som ett monster. Helt...ovårdad. När var ens sista gången hon duschat? Panikslagna tankar for igång, de sprangrunt i Celines huvud och retade och lipade åt hennes självförtroende som knappt fanns längre. Plötsligt kändes det som om styrkerunan inte värkte. Hade Harry tyckt att hon luktade äckligt tidigare? Hade hon märkt ringarna under hennes ögon? Hur kom det sig att han ens stod ut med henne?
"Satmara!" sa Celine ilsket åt sin spegelbild. Celine som var i spegeln skrattade elakt och lipade, precis som tankarna i riktiga Celines medvetande. Men vänta....Skrattade hon? Celine såg ner på sig själv. Hon skrattade ju inte!? Inte borde väl hennes spegelbild skratta om inte hon gjorde det? Hon kanske var Celines spegelbild, hon kanske varit det hela tiden? Tanken på att hon kanske bara var en reflektion i glaset framför henne skrämde henne enormt.
"Nej...Jag bara inbillar mig!" sa hon högt och lutade sig fram mot spegeln. Den andra Celine skrattade igen och skakade på huvudet. Spegelbilden lät förstås inte, men Celine kunde ändå höra det kalla hånfulla lätet som spelade över läpparna på hennes reflektion.
"Vad menar du? Eller nej! Jag vägrar prata med min egen spegelbild, det är ju patetiskt! Eller?"
Den andra Celine nickade och log snett.
Celine ryste. Backade lite från spegeln. "Det kan inte...vad är det här?"
Celine vände sig om och sprang så fort hon kunde ut ur flicktoaletten.

Jättebra!

Jättebra!