PRS(Aia)

Helene försökte hänga med. Det Cole sa var en del nytt för henne, annat visste hon redan men ännu kunde hon inte låta bli att förundras över all ny information. Hon la allt på minnet och klev in i vagnen och satte sig längst in då de kom fram.
"Om du skulle behöva lite magi någon gång så kan du fråga mig" sa hon sedan och log lite. Hon ville inte att han skulle råka illa ut, för det skulle påverka henne med då. "Jag kanske inte kan göra allt, men jag lär mig för varje dag som går". Hon är inte så stark som hon skulle kunna vara. Utan mentor hade hon behövt upptäcka mycket själv.
Helene placerade den döda fågeln i sitt knä och satt än och strök den över fjädrarna.

Cole hoppade in efter henne och kände hur droskan gungade till något utav hans tyngd. Vid hans ord kände han sig en aning besviken.
”Så du har bestämt dig för att lämna mig?” frågade han och kom sedan med ännu en fråga, ”vart vill du åka?”
Cole såg hur hon vårdade den döda fågeln. Själv hade han kastat iväg den i skogen.

Helene var inte riktigt säker på hans fråga, hon hade bara antagit att hon skulle sticka tillbaka till gatan, men att ha någonstans att sova eller i alla fall vara för tillfället var nog inte så dumt. "Nej...Men jag antog bara...". Hon tystnade och slutade stryka fågeln över fjädrarna. "Jag ska bara ta hand om honom här, och hämta några saker där jag bor...Sedan så stannar jag gärna något natt hos dig om det går bra".

[Okej, usel början. ]


Cara stod framför Richard med sin blick sänkt. Hon hade svikit honom och det hade nästan lett till Kahlans död, till de allas död men framförallt Richards död. Det som skulle komma var något hon förtjänade.
”Det enda jag ber dig om är att bära mitt Agiel. Låt mig få en Mord-Siths död.”
Hennes ord var som vanligt starka med sin svaga brytning. I hennes hand hade hon sitt Agiel och höll det emot honom men Richard bara stirrade på henne. Hon kunde se hur han höll tillbaka ilskan och hon såg besvikelsen i hans ögon.
Så började allt omkring henne skaka. Det var som om något drog i henne och ett sug uppstod i hennes mage, precis nedanför hennes navel.
”Richard”, sade hon oroligt, vad det här hans görande?
Sedan tystnade hon. Om det här var hans sätt att bestraffa henne så förtjänade hon det och tänkte ta emot det med stil.
Hennes syn blev suddig för att sedan börja klarna igen. Ett ljud hon aldrig hört förut nådde henne och en stor best rusade emot henne. Två starka ljus kastade den på henne men hon tog bara ett litet steg bakåt och den missade henne med några millimeter.

(Nej den var bra Och bara ifall du inte vet; Hattmakarens riktiga namn är Tarrant HighTopp, och jag kanske använder det ibland^^)

Tarrant var mitt i stridens hetta. Han kämpade mot sin hatade fiende, en av sin familjs mördare och den röda drottningens högra hand. Den svarta knekten Stayne. Och för tillfället såg det mörkt ut för honom själv. Knekten hade sitt svärd mot hans strupe, och ingen kunde för tillfället hjälpa Tarrant, alla var upptagna att försvara sig själva. Alice slogs med Jabberwockyn, vita soldater mot röda. Men plötsligt kände han ett sug i sin mage, som om hans egna kropp drogs in i sig själv. Hade han dött? Hade Stayne tillslut dödat den sista hattmakaren?
Tarrant såg suddigt ett tag då plötsligt höga ljud nådde hans öron, tutande och annat. Han slog upp ögonen och stirrade framför sig. Han var mitt bland människor, och några konstiga varelser susade förbi framför honom. Var det här himmelriket eller helvetet?

[Får mig att tänka på Doctor Who! x)
Bara så du vet så har en Mord-Sith the ability till att fånga andras magi och använda den emot dem och endel andra användbara abilitys. Kommer verkligen inte på det svenska ordet. ]

Cara greppade tag om sitt Agiel, smärtan hade kommit att bli en vana och inget av den märktes på henne, en smärta som fick andra att skrika, falla ihop och om hon ville det dö.
Runt omkring henne befann sig människor. Några stirrade på henne där hon stod i sitt röda läder. Richard hade ogillat deras röda läder och hon bar det endast för att hon skulle gå sin död till mötes men ödet ville annorlunda, Richard ville annorlunda. Var det Kahlan som fått honom att förflytta henne till den märkliga platsen istället för död? Nej, Richards skulle inte låta sig övertalas i det här.

(Okej )

Tarrant såg sig omkring lite vaksamt. Det här himmelriket var ett verkligt konstigt ställe, han hade trott att det skulle vara tyst och lugnt, där man själv kunde göra det man önskade. Men han hade haft fel. Plötsligt fick han syn på en kvinna som många verkade stirra på, kanske hon visste ifall det här var himmelriket? Han tog sig fram till henne och då han kom fram tog han av sig hatten så det röda håret spretade åt alla håll och bugade lätt. "Ursäkta mig frun, vet ni möjligtvis var det här är för ett ställe? Är det himmelriket?" frågade han och ställde sig sedan upp.

Caras ögon vilade på den märkliga mannen. Hon hade sett många män genom åren men ingen som honom.
”Tycker du att jag liknar en ängel?” frågade hon med en sarkastisk ton.
Om Richard försökte straffa henne gjorde han ett bra jobb, det hade varit mycket enklare ifall han gjort det, det var vad som hade varit rätt men en svag misstanke smög sig in i hennes huvud. Hon kunde se Richards förvånade ansiktsuttryck framför sig igen och så visste hon att det här inte var Richards påhitt. Det kunde vara
ett försök på hans liv, de förde bort henne med någon magi, kanske ifrån the wizard´s keep. De hade varit där, inte för så länge sedan och The Sliph hade kanske fört någon in eller …
Hon stannade upp och tittade åter igen på mannen framför henne. Agielet låg fortfarande i hennes hand.
”Förde du mig hit?” Hennes röst var hotfull, låg och brytningen i den hördes tydligt. ”Om du inte berättar sanningen kommer det stå dig dyrt.”

"Jag skulle inte förlorat emot en knekt jag skulle gjort honom till mitt djur och tränat honom", sade Cara med självsäkerhet.
Hon var tvungen att komma tillbaka till Richard, allt det här kunde vara ett trick och då var han i fara. Det spelade ingen roll vad hon hade gjort, det spelade ingen roll så länge hon befann sig på det här stället.
Cara lät sitt Agiel glid ner i dess fäste runt hennes lår. Hon var glad över att hon bar sitt röda läder och inte det vita. Åter igen försvann hennes tankar emot Richard som inte gillade deras röda läder och vad det stod för. Dana hade tränat honom, visat honom deras sätt men trotts det förstod han inte njutningen med det röda.
"Samma sak hände mig. Jag måste hem igen, vet du hur?"

(Skumt, det har hänt förut att mina inlägg bara försvinner <.< )

"Tränat honom? Jag skulle döda honom!" sa Hattmakaren nu ännu mörkare. Han skulle hämnas allt knekten gjort, alla han dödat och skadat. Han tog ett djupt andetag och lugnade ner sig själv innan han lät blicken glida ner till sitt bälte, svärdet satt där i sin skida.
"Nej jag vet inte hur. Men jag måste tillbaka till Underlandet! Jag måste se hur det gick för Alice!" sa han och såg plötsligt orolig ut. Tänk om Alice inte klarat det? Om Jabberwockyn dödat henne? "Jag måste hem...". Han började se sig om, som om han förväntade sig att se en dörr någonstans.