Duddley, kär i en… häxa?

Omigosh DET är vad jag kallar creepy... 0.0
Vad handlade det där om?!?! MER

Awsome!

Okej hörni, ni vet hur jag sa (tja, skrev tekniskt sett) att det skulle komma upp ett till kapitel i helgen. Jag har en dålig nyhet och två bra,
Dålig-nyhet, jag har inte haft tid att skriva ett till..

Bra-nyhet, ni kommer inte dö av det
Bra-nyhet-två, jag har planerat lite så jag kommer inte bli försenad igen, jag (typ) lovar.

Hur vet du att vi inte dör av det??!!!??!

å nej, jag dog just av det.

Bevakarr!
Läste precis och den här ff;n är sååå braaa!
Meeer.. Nuuuu?

Jag vet jag vet, äntligen ett till kapitel.
Hoppas att ni blir nöjda, jag känner att det här inte är en utav mina bästa kapitel, men jajaj.

"Cho."
Mitt huvud snurrade och min blick var suddig. Efter några sekunder började jag få tillbaka min fokus och så kunde jag se Cho stå en bit bort och titta på mig. Jag andades häftigt och var svettig. Drömmen som jag hade haft var inte som de andra jag haft, den här hade gått alldeles för långt.
"Vad gör du här?" sa hon avvaktande. Som att hon inte litade på att jag faktiskt var där.
"Cho, du.. j-jag, eller alltså vi-" började jag.
Vad smart att du har tänkt ut vad du ska säga Duds. Stå här och se ut som en idiot du., sa den arroganta delen av mig själv.
"Vet du vad, jag vill inte höra det, jag bryr mig inte. Jag vill bara att du går härifrån." fräste hon till helt plötsligt. Jag blev så chockad att jag inte kunde säga något. Snälla, kloka Cho, hade precis sagt till någon.
"Öh.." var allt jag kunde få fram.
Cho stod framför mig med händerna på sina höfter. "Nå? Vad väntar du på?" sa hon irriterat.
"Du måste lyssna på mig-" började jag samtidigt som jag började återfå talförmågan.
"Lyssna på dig?!" skrek hon argt. "Skulle jag lyssna på dig! Det har jag redan gjort! Jag hörde klart och tydligt när du berättade för mig hur du kände!"
"Nej men Cho, alltså-"
"Får se nu, vad var det? Ja justdetja! Jag var konstig och jag pratade som att jag bodde i en annan värld! Något som du kanske vill tillägga?" skrek hon samtidigt som hennes ögon blev mer och mer blanka.
"Jag bara-"
"Jag kanske är för konstig för dig, va!"
"Cho du är-"
"Åååh, jag är kanske för annorlunda! Jag är inte som alla andra idiotiska tonåringar!"
Jag sa inget, jag kollade bara på henne med smärta.
Tänk att allt det här är pågrund av mig.
Hennes bröstkorg åkte snabbt upp och ner och om blickar kunde döda, skulle jag vara damm just nu.
Jag reste mig upp och började gå emot henne.
"Cho allt jag ville säga var-" började jag, men blev inte avbruten som jag hade dom tidigare gångerna. Istället för att avbryta mig genom att skrika så flög hennes hand snabbt och kraftigt över min kind. Jag var så chockad att jag stannade med kinden mot Cho där avtrycket av hennes hand började visa sig. Sakta började det sticka som små nålar där hennes hade varit samtidigt som jag sakta vred på huvudet.
"Vad..." jag tappade talförmågan.. igen
"Jag vill att du lämnar mig ifred, okej? Vet du hur förjävlig hela min uppväxt har varit. Alla måste hålla sig undan för 'Märkliga Cho', den lilla ungen som inte var som alla andra. Ingen får vara nära henne, annars man kanske blir som henne." sa hon ni en mycket mer kontrollerad röst. Hon pekade med sitt pekfinger på mitt bröst anklagande och började gå framåt. Automatiskt så började jag backa.
"Sådärför har du bara visat mig att du är precis som alla andra idiot mugg-" hon avbröt sig snabbt, "Människor, menar jag. Så därför vill jag att du lämnar mig ifred, så jag kan få vara som jag vill."
Jag hade allvarligt aldrig varit så skrämd i hela mitt liv. "Okej" svarade jag sakta.
"Va?" sa hon med ett chockat ansiktsuttryck. Som att hon inte hade trott att jag faktiskt skulle ge mig.
"Eh, jag lämnar dig ifred. Nu." svarade jag och började gå därifrån.

Efter att jag gått omkring i cirklar i en halvtimme gav jag upp och satte mig ner med ryggen lutandes mot ett träd. Jag suckade högt och började tänka. Även fast jag försökte undvika det så kom tankarna om drömmen tillbaka. Varför kunde jag känna när hon rörde mig? Och de där orden som jag kunde lika bra som Blinka Lilla Stjärna.

En kraft att förgöra
En kraft att förstöra
Ett sista andetag de skall ta
Som de offrade för liv och dag
Några tar, några ger
Några hör, några ser
Men skall det hålla
För att de sina liv få behålla

Låter som något från någon dålig fantasibok, en sån bok som alla nördar skulle avguda. Typ skriva fanfictions om och börja shippa folk med varann.
Men ändå så kunde jag inte sluta tänka på det.
En gren bröts bakom mig och jag slutade andas.
"Dudley? Vad gör du här?" sa en alltför bekant röst.
"Jag hittade inte vägen hem." sa jag med ett ursäktande leende.
Allt hon gjorde var att sucka och tänkte i ett par sekunder. Jag kollade på henne och satte mina händer ihop som att jag bad.
"Prata inte med mig, och håll upp takten." sa hon och började gå. Jag ställde mig snabbt upp och började att följa efter henne.

ÄÄNNTTLLIIGGEENN!!

Guud vilket bra kapitel ♥

Han,en nay amen va??