Cirkeln rollspel

"Vad snällt att hon tackade oss för hjälpen", säger Oskar ironiskt till Celeste.
"Vi får hålla lite koll på henne ifall hon blir sämre", fortsätter han.
"Nu måste vi i alla fall se till att Alex mår bra"

Alex slår försiktigt upp ögonen för att precis hinna se trähäxan går iväg. Han inser att han inte kan följa efter henne. Hur skulle det se ut om han kom in i gymnasieflickornas sovsal.
Han ställer sig upp och tittar på Celeste och Oskar.

- Vi kan inte bara låta henne vara såhär! Tänk om något händer igen!

Alex känner att det bultar lite i huvudet. Men det är uthärdligt.

- Kan inte inte du försöka följa efter henne? frågar han Celeste. Du är ju faktiskt också flicka.

Sedan vänder han sig till Oskar.

- Vad är ditt element? Vad kan du göra?

"Mitt element är vatten och jag kan läsa och kommunicera med tankar. Jag kan även frysa vatten och övar på att värma upp det också", svarar Oskar.
"Men jag tycker inte jag ska snoka i hennes tankar, hon upptäckte mig förra gången"

"Om du vill kan du ju hålla ett öga på henne i er sovsal", säger han sedan till Celeste.

"Och Alex, du måste nog snart tillbaka till din skolbyggnad, men du måste säga till om du känner att hon försämras" "Jag låter min familaris vara vid din byggnad. Är det nåt kan du försöka hitta den"

Alex håller kvar blicken på Oskar.

- Kan du inte försöka treva lite i dem andra i sovsalens tankar? Men visst, du har rätt, jag måste gå. Var hittar jag din familaris?

"Min familaris kommer att finnas utanför din byggnad. Mestadels över eftersom det är en hök", svarar Oskar.

"Kom, jag följer dig tillbaka så inget händer", fortsätter han och vinkar till sig Alex.

Alex nickar mot Oskar och vinkar hejdå till Celeste.

- Men ni måste säga till mig om ni märker något också! säger han.

Han gör sig redo att gå och tittar på Oskar.

- Kommer du?

Oskar följer Alex ut i korridoren och vidare ut mot högstadiebyggnaden. De kommer fram till ingången och Oskar vänder för att gå tillbaka samtidigt som han lämnar sin familaris att vaka över byggnaden.
"Hejdå Alex", vi ses", säger Oskar och börjar gå.

Embla ser när alla går iväg och tar sig sedan iväg. Nu orkar hon inte mer och tar sig till sovsalen. Embla går första året på gymnasiet man har ännu inte fyllt år. Hon fyller år jättesent och tar sig in i sovsalen. Där finner hon sin bok som hon lite trevligt börjar läsa utan att lägga någon notis till någon annan i rummet. Ärligt talat har hon inte jättekoll på vilka som faktiskt går i hennes årskurs eftersom att hon inte har brytt sig om att lära sig det. Till lektioner tar hon sig själv och andra tillfällen går hon helt ensam tillsammans med en bok.

Ze stönade ljudligt då hon sjönk ner i sin säng, med ansiktet mot huvud dynan. Inom kort tid sov hon alldeles förträffligt bra, och djupt. Men även i drömmarna hemsökte rösten henne, nu som hennes mor. Egentligen hade Ze aldrig sett sin mor, hon dog i barnkammaren vid Zes födsel, men med sitt något ovanliga hår kunde Ze misstänka hur modern såg ut. Och i hennes dröm stod hon där, glad och frisk.
"Vad stor du har blivit gumman. Sist vi sågs var du en knapp halvmeter, och du grät och tjöt!" skrattade Beatrice, som modern hette. Ze log mot sin mor och de omfamnade varandra. Men snart blev moderns stora leende en bister min. "Vet du vems fel det är att jag dog älskling? Rektorns. Det var hon som tog livet av mig precis när du fötts, när alla var borta ur rummet. Ze, vi kan inte tillåta detta. Hon måste bort, och det kan endast du göra lilla gumman. Hon är ett hot mot din sort, vill du att din mors mördare ska gå fri?"
Ze kokade upp inombords. Rektorn hade alltid vart en sådan trevlig kvinna.... Men nej, påminnde sig Ze nu, Rektorn var en mördare, ett monster. "Jag ska hämnas dig mor." lovade hon. Kvinnan log mjukt och placerade en kyss på hennes panna. En varm känsla strömmade in i Ze. "Detta ska skydda dig." mumlade modern,,"Gör mig stolt." sade hon innan hon försvann.
Ze vaknade, timmar senare. Konstigt nog kände hon sig inte rädd för rektorn. Hon kände endast en enorm kärlek för sin moder. Hon reste sig upp ur sängen och gick tyst ut med ett leende på läpparna, och fortfarande med känslan av moderns kyss på pannan.

Celeste hade gått tillbaka till flickornas sovsal, men kunde inte sova. Tankarna snurrade runt i huvudet som mitt i en storm. Hon var irriterad på den otacksamma trähäxan, nej hon var nog faktiskt riktigt förbannad, när hon tänkte efter.
Ljud av steg hördes och Celeste satte sig upp. En mörk gestalt lämnade saken. Celeste, som dels hade gett upp försöken till sömn och dels var så trött att hennes hjärna inte riktigt fungerade normalt, klev upp och följde utan tanke efter.