Ett mörkare Alice i Underlandet (ORS)

Alice log lite smått. Även om hon inte direkt var så jätteglad över att landet hon skapat var i fara och redan börjat förvärras.

Flotten flöt mycket fort och Alice kämpade för att hålla sig kvar. Det kunde vara farligt men hon försäkrade sig om att hon var på rätt spår.

Efter en stund såg hon några myror som sprang förbi på sidan av sjön. De var riktigt stora och bar på gevär. De skrattade åt henne och katten och började skjuta mot deras håll.
Alice hoppade undan hela tiden tills hon insåg att de inte siktade på henne.
De siktade på bladet för att få det att ta in vatten.

En stund senare nådde de vattenfallet och Alice hoppade mot sidan där det inte var lika brant. Hon lutade sig mot ett grässtrå som stod där, som var som ett litet träd.

"Hur gick det"? Frågade Alice katten.

"Ingen fara med mig. Hur är det med dig?" frågar katten och synar henne för att hitta några skador.

"Jag mår bra... eller... jag är inte skadad, menar jag. Man mår inte precis bra mentalt av att ens egna fantasi förvandlats till en farlig plats", sa Alice.
Alice klättrade sedan långsamt nerför kullen.

Så småningom kom hon ner på fast mark. Därnere hittade Alice några tärningar med dödskallar som prickar. Hon fann dem tillsammans med ett litet söndrigt papper med kursiv stil där det stod:

Demonernas tärningar

Kasta dem inte när du är ensam. När de väl är kastade finns ingen återvändo. Tärningarna kommer öppna portalen till dödsriket för att släppa ut demoner, de kan hjälpa dig mot dina fiender under en kort stund men stå inte i dess väg för då kan de missta dig för att vara fienden.

"Vore det helt idiotiskt att bära med sig de här"? Frågade Alice osäkert och kollade noga på dem.

"Dom kanske skulle vara till hjälp. Men är det så smart tror du?" frågar katten och ser på tärningarna. Alla han vet som använt tärningarna har gått mot ett öde värre en döden.

"Hm... det vore bra med ett nytt vapen, så... jag antar att det skulle vara bra", sa Alice tvekande. Sedan lade hon ner tärningarna i den ena förklädsfickan med ett alkemiskt tecken som föreställde symbolen Eris.

"Kom, vi fortsätter efter floden", sa Alice som nu började följa floden igen. Efter en stund nådde hon fram till ett mycket stort träd. Trädet var högt som en skyskrapa.

"Jag undrar om jag någonsin kommer att bli stor igen... skogen är riktigt farlig", tänkte Alice när hon efter en stund kunde se en gräshoppa som dödade en måltid. Den var mycket större och hade större vapen än henne och hade säkert kunnat döda henne om den fått syn på henne.

Alice följde efter floden tills den mynnade ut i en liten sjö. Det hade tagit lång tid. Hon satte sig ner och kollade ner mot det speglande vattnet.
Efter att ha vilat en stund reste hon sig upp och hoppade över till andra sidan floden med hjälp av näckrosblad.

Efter en stund kom de fram till ett hus. Då ett i hennes storlek.


Ingen var hemma, huset var i bra skick men alldeles knäppt tyst. Alice smög in genom dörren för att se om det fanns något nödvändigt därinne.

Katten har tyst följt efter henne och står nu på tröskeln in i huset.
"Det känns inte rätt här" muttrar han men följer ändå efter Alice in i huset.

Alice hade redan hunnit komma in i ett stort rum när hon hörde det. Det fanns en brasa i rummet och man kunde höra skrik eka genom väggarna därinne.

"Jag vet", började Alice sedan säga. "Vi går härifrån", sa Alice och skulle precis vände sig mot utgången igen.

Plötsligt kunde hon se en mycket kraftig kvinna med grisliknande ansikte och vita konstiga kläder komma ut ur en dörr med en pepparkvarn i ena handen.

Det var Hertiginnan, en kvinna som var fiende med Hjärter Dam, men trots det inte stod på Alices sida heller utan var emot dem båda. Hon hade en speciell kärlek för peppar och skällde på sitt gamla barn för att han hostade av det.


"Vad gör du här"? Sa Hertiginnan argt. "Väntar du på att tillagas eller"?
Alice insåg då att Hertiginnan måste ha tagit över stället efter att kaninen lämnat det för huset påminde starkt om hans förutom att det hade ändrats en hel del.

"För det första, vad gör du själv här, i kaninens hus? Och för det andra, sen när började du äta människor"? Sa Alice lugnt.

"Det är mitt hus! Vem bryr sig om vem som bodde här förut, den som lämnar får vara beredd på att det är någon annan som tar över, detta är mitt revir, stick ut nu! Ditt kött räcker absolut inte till en full måltid men åtminstone som en liten efterrätt"! Sa Hertiginnan.

Alice gick mot utgången. Det här var bara idiotiskt!

Då smälldes dörrarna hårt igen. Hertiginnan sprang efter henne och jagade henne genom rummet för att försöka krydda ner henne innan hon dödade henne.


"Skulle jag kunna få hjälp här"? Ropade Alice.

"Ja, stanna så får du lite peppar", sa Hertiginnan galet.

"Inte av dig din idiot, katten", mumlade Alice.

[Jag känner mig så dålig som skriver så lite...]

"Hallå där, galning" ropar katten och försöker på bort Hertiginnan rån Alice medan dom försöker komma på en plan. Hertiginnan vänder sig mot honom och försöker peppra ner honom istället.

(Nejdå, bättre lite än inget! ^^)

Alice kastade kniven mot Hertiginnans håll. Hon var fullkomligt galen som försökte döda Alice och katten.

Hertiginnan fick kniven rakt i magen. Istället för att skrika av smärta så drog hon bara ut den utan att visa någon känsla och kastade den sedan rakt på golvet som att hon inte känt någonting.

"Du din råtta"! Sa Hertiginnan surt och sköt peppar mot henne. Alice började hosta och fick riktigt ont i ögonen. Det sved så torr luften hade blivit.

Det blev svårare att andas. Det var dags att använda tärningarna, tänkte hon.

Katten kastar sig mot hertiginnan men blir nerpepprad. Nu då? tänker han och börjar nysa.

[Kan du fortsätta i det andra rollet?]