Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

Omg mer nu :O

Så bra, mera!

Tack Tack för alla kommentarer! Ja, jag vet att jag är enformig men jag blir glad! Sen undrar jag bara: hur många läser min ff? Tacksam för svar, ska skriva mer ikväll

Jag läser.
Om du skriver något som jag läsa.

Jag läser! ^^

Haha, awie, sött.
Har sträckläst, ååh, vilken underbar ff.

Tack, vad glad jag blir! Hoppas du vill läsa vidare när jag skriver mer! Förhoppningsvis skriver jag mer ikväll, skrev inte igår eftersom jag skriver efter boken och jag hade den inte då men ikväll kanske

*kommentar*

Har hunnit läsa ikapp äntligen! ;D
Keep writing!

Har äntligen boken så jag hoppas att det blir bra nu!
Fortsättning:
Äntligen fredag! Dubbeltimmen i trolldryckskonst var sista lektionen. Jag längtade!
Under frukosten kunde jag inte sitta still. Jag hade planerat allt i minsta detalj.
1. Innan lektionen skulle jag be honom (lite tyst så ingen hörde) att stanna kvar efter lektionen.
2. Under lektionen skulle jag ge honom vänliga leenden så att han kände sig bekväm. Typ.
3. Efter lektionen skulle vi prata ensamma, jag skulle kunna förklara allt om det där med "korkade blodsförädare" och han skulle bli min vän.
Men när jag gick igenom min "plan" vid frukosten kändes det patetiskt. Den var inte i minsta detalj! Den var fånig och skulle antagligen inte funka, tänkte jag surt. Men om jag inte försökte skulle han hata mig för all framtid, med tanke på att jag skulle klanta mig mer och förolämpa honom. Efter lektionen, fortsatte jag. Skulle jag nog bli tvungen att berätta allt om Blaise och pappa och varför jag betedde mig som en skitstövel första gången vi träffades. Då skulle han säkert bli min vän eftersom att jag berättade allt och... Litade på honom. Litade jag verkligen på honom då? Nej. Han skulle säkert berätta allt för Weasley men han skulle nog inte skratta åt mig och att berätta allt var min enda chans så vad hade jag för val?
"Sluta skruva på dig", sa Blaise irriterat."Vad tror du du håller på med?".
Jag suckade mumlade förlåt då, och såg sedan bort mot Harry. Han pratade med Ron Weasley som lade socker på gröten. Just då kom posten. Jag fick som vanligt något gott hemifrån som pappa antagligen hade tvingat Dobby att göra så att det såg ut som om jag var älskad där hemma. Jag struntade att packa upp det pch vred mig istället bort mot Gryffindor- bordet. Harry hade fått ett brev. Jag önskade att det var mig han läste upp det för istället för Ron.
Harry läste ivrigt och glatt. Hans första ugglepost. Jag blev alldeles varm och kunde inte låta bli att le när jag såg honom ivrigt krafsa ner svaret på andra sidan av pappret och sedan skicka iväg det med hans uggla. Han fortsatte glatt äta och jag vände mig tillbaka mot min frukost, fortfarande leende. Blaise stirrade på mig.
Under resten av dagen gick jag igenom min så kallade plan och försökte skaka av mig känslan av att Blaise visste. Efter hundrade gången av genomgång av plan kunde jag inte koncentrera mig. Blaise kastade hela tiden misstänksamma blickar på mig. Han visste, tänkte jag skräckslaget. Han visste han visste. Men hur kunde han veta det egentligen? Jag hade bara tittat lite på Harry Potter. Bara sneglat några gånger. Okej, knappast sneglat men jag hade bara kollat på honom... Tre, fyra gånger?
Det var fullkomligt omöjligt att lura mig själv. Han visste.

"Jag går i förväg!", ropade jag upphetsat till Blaise, Crabbe och Goyle."Ni kan komma efter så snart ni kan". Vi befann oss i våran sovsal för att slappna av lite innan Trolldryckslektionen skulle börja. Eller rättare sagt, de andra slappnade av. Jag rusade ner till sällskapsrummet och sedan ut och bort mot fängelsehålorna. Jag hörde Blaise´s röst på avstånd:
"Men hallå! Vart ska du, vänta!". Jag sprang med väskan flaxandes mot låret. Äntligen! Jag skulle äntligen få prata med Harry. Det pirrade i magen när jag tänkte på hur vi satt brevid varandra under en Quidditch- match och hejade. Vi skulle äntligen bli vänner och jag skulle äntligen slippa vara med den där Blaise.
Jag kände glädjeruset inom mig, det skulle bli som jag planerat och Harry skulle bli min vän. Jag gjorde några glädjeskutt men behärskade mig när jag började närma mig klassrummet. En bit kvar nu, jag saktade ner och började gå istället. Jag rättade till frisyren. Det var kallare nere i fängelsehålorna än uppe i själva slottet. Rodnaden efter allt mitt springande började avta.
Jag svängde runt sista hörnet och fick se... Pansy. Ensam stå lutad mot väggen. Mitt hjärta sjönk snabbt i bröstet. Toppen. En Slytherin var precis vad jag behövde. Hon sken upp när hon fick se mig.
"Hej Draco!", sa hon glatt.
"Hej", svarade jag. Matt och sorgsen. Hennes glada ansikte byttes snabbt ut mot ett oroligt ansiktsuttryck.
"Har det hänt något, Draco?". Jag störde mig på att hon hela tiden sa mitt namn men skärpte mig snabbt och sa släpigt:
"Nej då, väntar bara på Blaise, Crabbe och Goyle". Jag himlade med mina grå ögon och fortsatte:
"De är så långsamma, tur att du är här så jag slipper vara ensam". Hon strålade mot mig och jag ångrade genast det jag sagt. Jag lutade mig mot väggen och hon ställde sig närmare mig mig. Jag kände mig obekväm men småpratade ändå oberört med Pansy Parkison.
Det tog inte lång tid innan Blaise dök upp med Crabbe och Goyle i släptåg. Han mumlade något surt till mig men jag ignorerade det och föll in i någon sorts dvala. Lättad att inte behöva prata med någon av dom.
Korridoren fylldes snabbt med elever från både Slytherin och Gryffindor. Jag spanade efter Harry.
"Vem kollar du efter?", undrade Blaise. Uppenbart sur, han väntade inte på mitt svar utan fortsatte:
"Jag har sätt att du kollar bort mot ett speciellt bord, mot en speciell person". Jag försökte vika undan med blicken men Blaise tittade stadigt på mig. Pansy, Crabbe och Goyle verkade också titta upp intresserat. Alla muskler spändes nervöst och jag vart stel som en pinne.
"Vem... Vem skulle det vara då?". Jag försökte låta avspänd och vinnande med stammade förskräckligt och pep mest. Svara inte, svara inte, tänkte jag förskräckt. Blaise tog ett steg emot mig och jag kände hur närvarande Pansys blick blev.
"Jag har sett att du kollar bort mot en speciell Harry Potter", sa han snabbt."Du stammar, du ler fånigt, rodnar och gör bort dig varje gång vi äter. Och hela tiden kollar du bort mot Gryffindor- bordet". Jag kände mig bortgjord. Avslöjad, så sjukt Pinsam med stort P. Jag rodnade såklart.
"Alltså... Jag... ", stammade jag."Varför tror du att jag ler mot honom då?". Mina ben skakade förskräckligt och jag ville bara sjunka genom marken.
"Jamen då så", sa Blaise."Varför ler du mot Potter, Malfoy? Jag trodde du tyckte han var en uppblåst, självgod liten skitunge som utnyttjar att vara berömd? Eller var det inte så du sa?". Jag letade förbrilt efter en lögn i hjärnan.
"Jodå, det var det jag sa". Jag sträckte på mig."Harry Potter är en liten uppblåst unge som skryter om sitt förbannade ärr och utnyttjar alla att buga för honom. Du vet, om man ler och visar vänlighet litar folk på en. Han kommer lita på mig och snart skulle jag om jag så vill, kunna berätta för hela jäkla skolan vilken liten uppblåst unge han är. Har jag rätt?". Jag pratade kanske lite för fort men stammade inte en enda gång. Jag var faktiskt ganska nöjd med min lögn. Den var inte speciellt bra men övertygande.
Zabini såg nöjd ut och sa något mer men jag hörde inte vad. För att just då gick en person med extremt rufsigt svart hår förbi. Det knöt sig i magen på mig. Harry gick snabbt och beslutsamt förbi mig, han mötte inte min blick men jag såg att hans gröna ögon var lätt blanka av tårar. Jag stirrade på honom och kände hur hjärtat förvandlades till en stor klump som bara växte och växte och röjde allt i sin väg. Mina inälvor blev till mos och jag fick svårt att andas. Jag skippade efter luft och blev yr i huvudet, klumpen trängde sig upp och jag stapplade in i klassrummet.
"Hur är det, Draco?", sa Pansy oroligt och tog tag i min arm. Jag skakade bara på huvudet och hon drog bort mig mot en ledig bänk. Vi satte oss ner. Jag tvingade lungorna att andas normalt medans resten av klassen strömmade in. In och ut, in och ut. Rummet slutade sakta gunga. Pansy såg oroligt in i mina ögon.
"Känns det bättre, Draco?". Jag nickade sakta och sneglade bort mot Harry. Jag ville att han skulle titta oroligt bort mot mig. Titta på mig med sina fina gröna ögon och le. Han satt stelt vid sin bänk och stirrade framåt. Mina ögon fylldes sakta med tårar. Hur kom det sig att inget blev som jag planerade, jag hade klantat till det igen och nu hatade han mig ännu mer. Jag såg hur sårad han var. Jag som förut varit nöjd med min lögn, nu ville jag bara spola tillbaka tiden och säga till Zabini att han var en skitstövel och att ja, jag log mot Harry för att jag hellre ville vara hans vän. Men inget blev ju som jag planerar.
Jag blinkade ilsket bort tårarna och försökte verka oberörd samtidigt som det ingick ett krig inom mig. Jag ville så gärna gå bort och sätta mig brevid honom men då skulle han antingen bara putta bort mig och skrika åt mig. Och alla skulle skratta åt mig och det skulle sluta med att jag blev en liten sorglig person som alla sparkade på och skrattade åt. Inte särskilt lockande.
Eller så skulle jag sätta mig hos honom och viskande förklara och trösta honom. Säga förlåt tusen gånger, att jag inte menade det jag sa. Jag skulle titta in i Zabinis förvånade blick och...

Kriget inom mig fortsatte. Jag hatade Zabini och jag hatade Pansy och jag hatade Crabbe och Golye och jag hatade Ron Weasley och jag hatade hatade hatade mig själv. För att jag var så dum i huvudet och det enda jag var bra på var att såra andra.