BARA för att ni är allmänt
swag och
awesome var jag ändå tvungen att lägga upp det här kapitlet idag i alla fall
fast jag hade bestämt mig för att göra det imorgon, så här har ni varsågoda och njut medan jag går och lägger mig med ett
STORT leende på läpparna för era underbara ord och positiva respons! ♥
Tom Felton säger
godnatt och
puss & kram ♥ ;'
Kapitel 6 - ”Landet ingenstans”
She’s talking to angels, she’s counting the stars
Making a wish on a passing car
She’s dancing with strangers, she’s falling apart
Waiting for Superman to pick her up in his arms
Koffertens lock gick igen med en hård smäll som ekade genom hela rummet. Jag låste den noga efter mig innan jag drog den närmare dörren och lämnade den där för att lätt kunna ta den nerför trapporna morgonen därpå. Det var helt obeskrivligt hur mycket jag längtade till Hogwarts för tillfället, nervositeten hade kommit över mig på morgonen då Cameron rusat in i mitt rum för att skrika ut sin glädje över att vi skulle åka i morgon.
Yrvaken som jag hade varit hade jag klumpigt fallit ur sängen och slagit huvudet i nattduksbordet med en smäll. Stjärnorna som glittrat framför ögonen på mig hade varat ända tills middagen nere i puben som jag ätit tillsammans med Harry, Ron och Hermione. Det hade slutat med att Ron och Hermione börjat käbbla med varandra över något obetydligt igen och Ron spillt hela tallriken med morotssoppa över sina kläder som i sin tur hade lett till att Ron rusat upp till sitt rum med en väldig fart.
”Du måste skämta med mig!”Hermione skakade misstroget på huvudet med en häpen blick. Hon drog handen genom sitt bruna, lockiga hår och skakade åter igen på huvudet. ”Idioterna på ministeriet blir bara värre och värre, men det här var nog droppen!”
”Vad är det nu som de har lyckats med?” Harry suckade från fåtöljen i hörnet som för endast några timmar tidigare hade sett ut som ett berg av kläder. ”Har de börjat gallra ut mugglarfödda?”
”Nej, det här är nästan
värre”, fortsatte Hermione förargat innan hon böjde sig över den vidöppna upplagan av den nyaste The Daily Prophet. Hon låg utspridd på min bäddade säng med fötterna upp i luften och tidningen framför sig. Själv hade jag satt mig ner på kofferten ifall nyheten skulle ha någon form av effekt på mig. ”
Sent igår kväll blev det klart att den välkända miljonären Lucius Malfoy är oskyldig på alla punkter som han fällts för. Under allvarligt omtalade omständigheter har den nyinsatte trolldomsministern Rufus Scrimgerous gett ett uttalande om mr Malfoys oskuld.
”Det har uppkommit bevis för att mr Malfoy inte är skyldig till att vara en av han-som-inte-får-nämnas-vid-namns anhängare, mr Malfoy har blivit frikänd från alla anklagelser efter att ha ställts på förhör inför hela wizengamot.”
Bevisen som har ställts fram har fortfarande inte kommit blivit publicerade, men Scrimgerous utlovade ett mer grundligt uttalande då hela processen har utretts.” Hermione tittade upp från tidningen och mötte Harrys besvärade min. ”Det står inte mycket mer, bara att han kommer att fortsätta med sin ställning inom ministeriet och att Lucius familj var med på förhöret.
”Jag kan inte tro att det är sant!”Harry hade ställt sig upp i rent raseri, hans öron hade intagit en skär nyans som tydde på att han ytterst förbannad. ”Det fanns flera vittnen som såg att han var en av dödsätarna på ministeriet den kvällen! Det här är ofattbart, den nya trolldomsminisern måste vara under någon form av hot!”
”Men det är ändå lite mystiskt, Lucius misslyckades ju med du-vet-vems uppgift, varför skulle han vilja få ut honom från Azkaban för sitt felade försök?” Hermione höjde ögonbrynen i en menande gest, själv satt jag tyst och studerade mina skosnören som var mer intressanta än vad de varit tidigare om dagarna.
”Hermione har rätt, det verkar lite långsökt”, sa Ron som dykt upp i dörröppningen och stod nu lutad mot dörrkarmen med ett malligt uttryck i ansiktet. ”Det måste ligga någon annan bakom det här.”
”Nej men titta vem som bestämde sig för att visa sitt tryne här i alla fall”, muttrade Hermione och slog argt igen tidningen framför sig.
”Äsch.” Ron kliade sig i nacken innan han steg in i rummet och drog igen dörren efter sig. ”Hur som helst kan jag nästan slå vad om att det är Narcissa som har bett någon av de andra dödsätarna om hjälp, ni-vet-vem skulle aldrig gå med på saken om han inte hade någon baktanke med det.”
”Men hur vet vi att han inte har någon baktanke då? Kanske han inte tyckte att straffet att skicka Lucius till Azkaban var tillräckligt och ville ta hand om saken i egna händer?”föreslog Harry.
”Som hur då?”envisades Hermione.
”Inte vet jag”, muttrade Harry. ”Jag är väl inte synsk heller! Men jag gissar att han kommer att göra det framför näsan på Lucius så att han plågas tills han ber Voldemort att döda honom.”
Jag försökte att inte se alldeles för besvärad ut över deras hetsiga samtalsämne men de skulle nog ha genomskådat mig direkt om de inte varit alldeles för upptagna med sig själva. Det var som om jag inte existerade för tillfället, de var så inne i sin egen diskussion att de glömde bort att det fanns en annan människa i rummet.
Inte för att det egentligen gjorde mig något, de fick babbla på bäst de ville, jag hade ändå ingenting med det samtalsämnet att göra. Men
om det verkligen var så att han-som-inte-får-nämnas-vid-namn hade något med Lucius flykt att göra och planerade att ta över ministeriet, vad nog min bedömning om Voldemorts fara ett stort misstag. Voldemort var en mycket farlig trollkarl, hade jag kommit fram till nu först, och kunde helt klart förändra världen till en plats som ingen ville vistas. Jag kände mig korkat trögfattad, om jag bara hade varit blondin hade jag haft nåt att skylla på men så var det förstås inte.
”Men tänk om han faktiskt
är oskyldig?”frågade jag osäkert. ”Ifall någon hade tagit polyjuice elixiret och låtsas vara honom eller lagt en imperiusförbannelse över honom?”
Tre par ögon vändes mot mig och tre par ögon såg på mig som om jag var en idiot. Jag kände hur jag krympte ihop på kofferten och ville bara sjunka ner genom golvet och vidare ner i jorden. Än en gång blinkade en bild av mig själv med blont hår förbi ögonen på mig.
”Omöjligt”, sa Ron bistert. ”Malfoys har alltid varit anhängare till ni-vet-vem och kommer nog alltid att vara det.”
Jag suckade tungt, var det verkligen så viktigt ifall Draco var en dödsätare för dem eller inte? Vad hade de med hans liv att göra? Nog för att Voldemort hade dödat Harrys föräldrar och massor av andra trollkarlar, mugglare och häxor, men Draco hade inte dödat någon vad jag visste om.
”Nog pratat om det nu”, sa Hermione hurtigt då en spänd stämning hade spritt sig i rummet. Hon slog till med sin trollstav på tidningen som snabbt vek ihop sig och lade sig prydligt ner på mitt nattduksbord. ”Vi går till cafét i Diagongränden, jag vill ha något sött att dricka.”
Vi alla fyra vandrade ner till puben och ut genom öppningen i tegelväggen. Det var inte lika mycket folk som det hade varit de tidigare dagarna som vi varit där, endast några riktigt stressade trollkarlar och häxor som sprang från affär till affär för att inhandla de saker som behövdes till deras barns år på Hogwarts.
Jag fick en snabb skymt av Cameron som sprang från apoteket med en hög av lådor (förmodligen fyllda med varor till nya uppfinningar åt tvillingarna) mot Weasleys Vassa Varor som om en drake hade sprutat eld i baken åt honom. Högen med lådor vajade farligt högst upp i toppen då han gick upp för trappan till tvillingarnas affär och var bara millimeter ifrån att ta i toppen av dörrkarmen.
”Fyra honungsöl”, sa Harry och plockade fram några knutingar från sin ficka som han räckte till servitrisen. Hon nickade stumt, tog pengarna och försvann bakom disken. ”I morgon bär det av då.”
”Jag undrar vem som blev första prefekter från Gryffindor”, mumlade Hermione.
”Jag vet i alla fall vem som kommer få den platsen nästa år.” Ron höjde menande sina röda ögonbryn mot Hermione för att alla säkert skulle fatta vinken.
”Tyst med dig Ron, det är inte alls säkert att jag skulle bli vald, jag har varit med om så mycket andra
förbjudna saker de senaste åren. Jag undrar nog om Dumbledore skulle utse mig till förste prefekt efter det som hände ifjol”, grubblade Hermione bekymrat. ”Inte för att DA var en dålig idé heller.”
”En hemlig grupp elever som jag lärde försvara sig för att våra lärare i försvar mot svartkonster vägrade låta oss använda magi”, förklarade Harry då han såg min förvirrade min. ”Vi blev upptäckta efter julen och lade ner allting.”
”Nu behövs det förhoppningsvis inte då inte Umbridge är där längre.” Ron fingrade på korken till sin flaska honungsöl. Plötsligt hade korken fått för mycket tryck då han vände och vred på flaskan att den sköts upp med en väldig fart och träffade taket med ett klingande ljud. Hälften av honungsölen hade svämmat över halsen på flaskan och landat i famnen på honom. ”Men för i helvete, det är andra gången idag som jag spiller på mig!”
”Men Ron!”väste Hermione och tittade sig snabbt över axeln. ”Svär inte, tänk om något barn hör dig!”
Ron himlade med ögonen medan han desperat försökte torka upp det som han spillt ut med en servett från bordet. Uttråkat vände jag blicken återigen mot fönstret, Cameron hade försvunnit med alla sina paket istället stod det en man med slitna gamla kläder och stirrade upp mot apotekets förtapetserade fönster.
Min blick vandrade vidare i uppför gatan, där husen blev allt större och mörkare hela tiden. Hur långt man än kunde se fylldes gatorna med skyltar, bilder och affischer på efterlysta mördare och reklamer över hur man kunde skydda sig mot han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.
Mina ögon vidgades genast då jag fick syn på en välkänd, blond kalufs som stod vid hörnet till
Madam Malkins kläder för alla tillfällen. Han stod med ryggen mot cafét där jag satt, hans såg nästan mer bedrövlig ut än vad han hade gjort innan hans far släppts ur Azkaban.
”Jag kommer strax”, mumlade jag åt trion som var mitt uppe i en diskussion om fångarna som fanns i Azkaban. Jag gav ingen notis av de förvirrade blickarna som de gav min rygg då jag rusade ut ur cafét och vidare uppför gatan.
Draco stod tungt lutad mot väggen till klädaffären, han hade en uttråkad min och verkade besvärad över något.
”Draco.” Han ryckte till vid sitt namn och snurrade runt på ställe innan han fick syn på mig. Han såg inte det minsta glad ut över att få se mig, hjärtat sjönk som en sten i bröstet på mig. ”Hur är det? J-jag hörde att din pappa...”
”Inte här!”väste Draco och tog tag i armen på mig då jag var tillräckligt nära honom. Förvirrat drogs jag med honom in i en kort gränd intill Gringotts bank. ”Någon kan ju höra, fattar du väl!”
Jag bemöttes av en panikslagen, vilsen blick då jag såg in i hans gråa ögon. Han var inte alls den killen som jag hade träffat för några dagar sedan, han såg sliten ut och hade mörka ringar under ögonen som om han inte hade sovit på flera dagar.
”Vad är det med dig?”frågade jag och tittade menande på hans utmattade ansikte. Han var iklädd den svarta kostymen med den lilla silverormen på slipsen som tecken på att han var från Slytherins elevhem. ”Har du varit med i ett bråk?” Jag stirrade på de små rivmärken som fanns på hans högra kind, som jag inte skulle ha upptäckt om han inte hade dragit handen över den.
Draco skakade långsamt på huvudet och lutade sig trött bakåt mot väggen mitt emot mig. ”Jag har mycket att tänka på bara.”
”Ännu? Vi åker ju till Hogwarts i morgon, du borde väl ha allting fixat redan och jag tänkte nu då din far har släppts...”
”Det är inte det”, avbröt Draco snabbt och en snabb reflektion av rädsla for genom ögonen på honom.
”Vad är det då?”
”Inget”, muttrade han och stängde ögonen för några sekunder. Då han öppnade dem igen såg han mer avslappnad och lugn ut.
Jag gav ifrån mig en djup suck, han hade höjt de osynliga väggarna igen och det var ingen idé att jag pressade honom. ”Okej.” Var det där verkligen min röst? Den lät svag, hjälplös och inte alls lika självsäker och stark som den brukade. ”Men öh...jag tänkte bara fråga hur det var med dig och öh... kanske borde jag lämna dig ifred.”
Jag gjorde ansats att gå ut från gränden för att lämna honom i fred med sitt grubblande, men jag hann inte långt innan hans bleka hand tog tag om min axel och tvingade mig att stanna. ”Snälla, gå inte, inte än.”
Jag mötte hans plågade blick, vad hade det hänt med honom? Försiktigt steg jag tillbaka och lutade mig mot väggen intill honom. ”Vill du prata om det?”
Han skakade genast på huvudet utan att titta på mig. ”Jag kan inte.”
De kritiska minuterna som vi stod tysta och studerade varandra övervägde jag starkt att springa därifrån och lämna honom utan någon större förklaring varför. Men tanken på att jag faktiskt brydde mig om den stackars pojken, och den lilla svaga känslan av rädsla för honom, fick mig att stanna vid hans sida. Jag visste inte vad det var med honom, jag hade tänkt på det innan, men det var
något speciellt med Draco som gjorde mig dragen till honom.
Desto mer jag ignorerade mina tankar på honom, desto mer tvingad kände jag mig att bry mig. Det var som om någon hade lagt en imperiusförbannelse över mig som jag nu medvetet följde utan några större val. Men så kunde det inte heller vara, ifall det hade varit på det sättet skulle jag inte vara kapabel att minnas vad det var som jag hade hållit på med. Det här var något annat, något
starkare.
”Det kommer ordna sig”, sa jag och lade handen på hans axel. Han ryckte till vid beröringen men gjorde ingen ansats att varken ta bort den eller skrika åt mig. Istället skakade han bara sakta på huvudet med ansiktet förvridet i ett plågat uttryck.
”Det kommer det inte”, sa han hest, hans annars ljusa ögon hade mörknat och såg nästan kolsvarta ut i det svaga ljuset som sjönk ner från himlen in i gränden. ”Inte nu längre. Det är för sent, det kommer aldrig mer bli som det en gång var.”
”När jag var liten önskade jag alltid att någon skulle komma och rädda mig efter att jag bråkat med mina föräldrar. Hemma i Finland hade jag en soffa vid mitt fönster, jag brukade sitta där och studera stjärnorna medan jag drömde mig bort att en pojke med djupa skrattgropar och rufsigt, mörkblont hår skulle komma flygandes till mitt fönster för att ta mig till ett land där jag aldrig behövde växa upp.” Jag var inte säker på ifall Draco var förvånad över min plötsliga förmåga att kunna uttrycka mig så starkt på engelska, eller över att jag ens pratade. ”Det landet hette Landet Ingenstans, där det fanns pirater, indianer och allting som man kunde önska sig för att få ett ordentligt äventyr.”
”Du var konstig som liten”, sa Draco och höjde hjärtligt ögonbrynen med ett svagt leende.
”
Hursomhelst, pojken kom aldrig och rädda mig. Jag var kvar på samma ställe ända tills mamma en gång kom på mig då jag satt mitt i natten med fönstret på vid gavel.”
”Skrek hon på dig?”
”
Nej, tvärtom. Hon satte sig ner bredvid mig och såg på stjärnorna med mig”, berättade jag allvarligt utan att väja undan blicken från Dracos ögon. ”Hon sa att den dagen som jag hade räknat alla stjärnor på natthimlen skulle jag få allting som jag önskar mig i livet.”
”Men det är ju omöjligt.”
”Kom igen nu, inget är omöjligt”, sa jag menande. ”Inte om man tror på det.”
”Försöker du lära mig något om livets mening eller?”muttrade Draco och vek undan blicken.
”Tro vad du än vill, men det är ditt fel om du inte vågar drömma.” Jag ryckte lätt på axlarna och lutade mig sedan mot väggen igen med hela mun tyngd.
”Vem bryr sig”, mumlade han och såg bitter ut igen. ”Drömmar är för smutsskallar och tjockskallar som tror att de inte har någon chans i livet.”
”Som killen du mobbade för någon dag sedan tillsammans med dina kumpaner?”högg jag med ilsket irriterad röst. Jag hade fått nog på hans negativa attityd, åtminstone
försökte jag göra det bättre men han vägrade lyssna.
”Smutsskallen förtjänade det”, sa Draco utan att ta notis av min plötsliga förändring i rösten. ”Han borde inte vistas på samma ställe som oss
renblodiga. Det är äckligt att de ens får lov att ströva fritt i landet, egentligen borde hela bunten spärras in eller uteslutas från omvärlden.”
”Jag är inte renblodig och du pratar med mig.”
”Det är inte samma sak.”
”Inte?”
Jag bemötte trött hans blick, det fanns inte en chans i världen att han skulle ändra åsikt om mugglarfödda eller ens halvblodiga. Bestämt stirrade jag in i hans ögon medan jag letade efter en minsta svaghet som skulle avslöja hans egentliga tankar och inte de som han blivit övertalad att tycka, besviket vände jag bort blicken då verklighetens hopplöshet fann mig.
Draco tittade snabbt på sitt armbandsur som han hade på armen och sänkte sedan besviket armen. ”Jag måste gå.”
”Vi ses på tåget i morgon”, sa jag och kunde inte låta bli att känna mig aningen lättad över att inte behöva prata med honom längre. Hans egoistiska tankesätt gick över huvudet på mig, fast merparten av det som kom ur hans mun hade han säkerligen blivit uppfostrad till att tro på utan någon egentlig fri åsikt.
”Visst”, sa han kort och gick förbi mig utan att ge mig ens så mycket som en blick. Chockerat tittade jag efter honom tills han hade försvunnit helt, ilsket stampade jag ut ur gränden och vidare ner längs huvudgatan tillbaka till cafét. Jag förstod mig inte på honom, ena sekunden ville han inte att jag skulle gå och nästa kunde han inte ens se på mig!
Det här året skulle helt klart innehålla mer drama och komplicerade saker än de tidigare och inte bara på grund av att jag hade en bortskämd kille som ändrade humör varje sekund som 'vän', utan även för att jag strax skulle vara tvungen att berätta om respektive person för mina tre vänner.
Med en suck tittade jag genom fönstret på Hermione, Ron och Harry, de skrattade åt någonting som Harry nyss hade sagt. De var bra vänner, sådana som man kunde lita på till hundra procent, men skulle jag verkligen kunna anförtro dem min hemlighet om Draco? Jag drog in ett djupt andetag som fyllde mina lungor med en plötslig kyla innan jag steg in i cafét.
blir väl att läsa igenom allt då? :' 
Mugglarportalen