Mutants

Jag sneglar på Rhi. Hon har inte sagt något alls än. Vi hann aldrig riktigt prata. Förvirrat tittar jag på de övriga personerna i rummet. Vad tycker de om mig? Vill de att jag går? Vill Rhi att jag går?

Hon inser att det var en dun idé att ens fråga.
"Äh, glöm det!" Säger hon nonchalant och börjar gå. Ögonen är inte ens bruna nu. Bara gråblå, en så deppig färg som kan sänka vem som helst. Hon vet det och blundar därför hårt.

Rhi lyfter på ögonbrynet när han ser på henne och rycker på axlarna.
"Trevligt att träffas, Cole." Säger hon med ett leende och gör någon sorts nick mot den udda tjejen. Hon ifrågasätter sitt beslut, men det gör hon alltid. Dessutom, det är inte som att de faktiskt blev vänner eller något sådant.

Bara att gå ut i direkt sol ger Cleo otroligt me kraft och hon könner sig starkare innombords. Hon står kvar ett tag med slutna ögon och njuter av värmen från solstrålarna med slutna ögon men börjar snart gå mot det hon kallar hem!

Förvirrat tittar jag från Cleopatra till Rhi och rynkar pannan. Cleopatras mörka hår försvinner ur mitt synfält. Hon verkar faktiskt må bra nu och jag kan inte låta bli att undra vilka Rhis tre vänner kan vara. Jag biter blygt min läpp och tar ett försiktigt steg mot Hal, den blinda mutanten.

Borde jag sagt tack?
Tanken jagar henne där hon lurar fram mot gatan.
Det gjorde faktiskt inget som inte skulle hänt förr eller senare i alla fall!
Bestämmer hon sig men kan inte hjälpa att få en aning skuldkänslor.
Så fort hon når gatan sätter ensamheten i sig igen. Hon kämpar förr att hålla tillbaka tårarna. Eftersom hon fortfarande blundar snublar hon på vägkanten och ramlar. Hon tittar snabbt upp och inser att en bil kan komma när som helst. Cleopatra vill ligga kvar men se vad det fick henne sist! Hon ställer sig därför upp och börjar gå vidare men inser inte att en bil är påväg rakt emot henne...