Om du visste sanningen [Dramione]

Dracis ♥ darling....
Och Hermione, don't do this to him, u löw him, u do

Om ni läser får ni gärna kommentera, så jag vet hur många som läser. Om ni vill. Det uppmuntrar mig till att skriva mer.
Nån som har något tips?

Jag läser men har inga tips
men du skriver jätte bra♥

Läste första stycket, jättebra!
Bevakar så läser jag resten när jag får tid

♥♥♥ super

Tack, tack!

Lite till då..


Väl tillbaka till uppehållsrummet fick jag kämpa för att inte sluta andas. Då fanns risken att jag var tvungen att gå till sjukhusflygeln igen.
"Draco, kan du hjälpa mig lite...?" hörde jag Pansy's avlägsna röst säga.
"Jag har lite kvar själv." log jag. Pansy, intalade jag mig själv, rätt. Jag satte mig vid hennes bord och spred ut mina saker. Jag kollade på mina pergament och i mina böcker, jag skulle försöka skriva en urtråkig uppsats om vampyrer.

Klockan slog tio och jag väcktes ur mitt pluggande. Uppehållsrummet var så gott som tomt, men några femte-, sjätte- och sjundeårs elever satt uppe. De satt ofta här till långt över midnatt. Jag längtade inte till dess. Jag hörde en knackning på fönsterrutan och jag ställde mig upp för att kolla vad det var. Så fort jag ställde mig upp blev jag ur och satte mig ner igen. Jag hade nog rest mig för fort. Ugglan knackade en gång till och jag ställde mig upp, lite försiktigare den här gången och gick fram till fönstret för att öppna. Det var storm ute. Jag kollade på ugglan, den hade samma färg som Hermiones hår. Jag kände ett slag i magen. Det tog några ögonblick innan jag uppfattade den som min egen. Jag öppnade fönstret och ugglan flög in. Hon hoade missnöjt.
"Förlåt." mumlade jag medan jag vecklade upp brevet.

Draco!
Det är lugnt det där som hände, jag kände mig inte hemma där ändå.
Och sen undrade jag hur det gick med sorteringen, och vad du hade hoppats på. Men din pappa kommer nog inte mörda dig. Tror jag.
Och du ska veta att jag aldrig varit bra på kärlek. Men visst, vem, elevhem, blodstatus?
/Scorpius
Ps. Det är nog lite tjejigt.


Jag kollade på brevet några gånger innan jag fattade vem det var från. Scorpius hade inte blivit sårad av pappa. Bra. Eller var det dåligt? Sorteringen hade inte möjligen kunna gått sämre. Den skulle kunna ha förändrat mitt liv till det bättre. Men istället så mådde jag dåligt, jag kunde få stunder när jag inte mådde dåligt, men nog var de sällsynta. Sen stod det där, det jag hade skrivit om Hermione för flera veckor sen. Innan.. slutet. Jag började skaka av sorg. Jag tog en snabb titt runt om i rummet. Ingen ur min årskurs var här. Jag vände mig bort från de andra, bara för säkerhets skull. Och sen grät jag. Tårarna föll ner på brevet och det blev blött. Men jag kunde inte bry mig. Allt jag kunde göra var att tänka på Hermione. Hur ledsen hon borde vara. Jag passade i Slytherin. Det visste jag nu. Jag var en liten slug, skitunge. Jag kunde se Hermione sitta och gråta över sina pergament i Gryffindors sällskapsrum. Jag försökte hålla tillbaka tårarna, men de ville inte sluta falla.
När jag äntligen kunde sluta gråta kände jag mig tom. Som ett skal. Jag tog en titt på brevet igen. Det var knappt läsbart längre. Jag log lite, men leendet suddades genast ut igen efter att jag läst ordet; blodstatus. Varför skulle alla trollkarlar använda det ordet? Jag hatade det lika mycket som jag hatade mig själv. Om det inte vore för den jäkla blodstatusen skulle jag kunna vara med Hermione. Jag skulle vara lycklig. Jag skulle kunna leva utan känslan som tryckte ner mig för varje steg jag tog. Jag tog en titt på ugglan. Hon gav mig nytt hopp. Nu satt hon och putsade sina fjädrar.
"Tack." sa jag. Hon kollade på mig med sina stora ögon och hoade lite. Jag gav henne några frön. Hon pickade lite på mina fingrar.
"Jag går nu." informerade jag henne. Jag gick upp till sovsalen med sorgen som ett täcke över mig, men ändå kunde jag känna hoppet. Bara som en liten gnista, men det fanns där.

Åhhhh Draco darling :'(
jätte fint skrivet skriv mermermer

Jättefint skrivet... Jag läser

Awesome!

Superbra♥