New Orleans vampires

Lavinia vågade knappt andas då de lämnat städerskan men hon ryckte till vid hans stränga röst.
"Förlåt, jag visste inte." sa hon ångerfullt och ser ner i golvet. Hon andades fortfarande ansträngt men känslan att vilja ta sig ur rummet var borta. Hon hade inte vetat hur det varit och då hon insåg det gjort allt i hennes makt för att få bort det. Hon ville inte äta någon människa med undantag från slavhandlaren som hade tagit henne. Lätt darrande såg hon upp på honom, var han arg på henne? Hon hade inte menat det och vred sina händer i vanmakt.

Dorian var lättad över att hon lyckats samla sig, åtminstone till visst mått. Så han tog ett steg tillbaka och suckade. Perfekt. I stället för att bara behöve oroa sig om sin feber, hade han nu en ung vampyr med sin första feber att sköta om också.
"Det är bäst vi stannar här tills hon har gett sig iväg", sade han och log uppmuntrande. "Vi kan se om vi skulle hitta din vapensköld." Dorian gick till en av bokhyllorna och letade upp en gammla, läder ombunden bok.
Varje vägg i biblioteket var gömt bakom en kohylla, som räckte enda upp till det höga taket. Dorian hade samlat på sig flera värdefulla exemplar genom åren; de flesta innehöll nyttig information, men där fanns skönlitteratur med.
"Här, se om du känner igen någon", sade Dorian och räckte över boken åt Lavinia. På den första sidan fanns hans släkts vapensköld: en silvrig påfågel på svart bakgrund, med sex stjärnor ovanför och i klorna ett svärd. Under emblemet stod det de Lioncourt. Så fortsatte boken med en bild på varje sida och namnet för släkten under, samt namnen på vampyrerna som hörde till släkten och datum för födelse och död om Dorian lyckats få tag på informationen.

Lavinia tog emot boken nästan andlöst och satte sig i en av fåtöljerna. I ärlighetens namn hade hon aldrig bläddrat i en bok så hon var så försiktig då hon gjorde det rädd att förstöra något. Hon såg på bilderna och de svarta sakerna inunder.
"Vad står det under?" frågar hon och fortsätter försiktigt bläddra tills hon skiner upp då hon finner det rätta, det hon känner igen och pekar.
"Här är den." log hon och såg på honom för att han skulle läsa. Vapnet som var blått och gult , så som hon mindes det.

Dorian satte sig i stolen intill Lavinias och väntade tålmodigt medan hon försiktigt bläddrade igenom boken.
"Släktets namn", svarade han mjukt, ständigt förvånad över att hon inte kunde läsa. Han tog det redan som en självklarhet, även om han antagligen inte borde. Dorian lutade sig fram för att se vilket vapen hon pekade på.
"Lagercrantz", sade han och pekade på ordet. "Och ett namn, Kormak Lagercrantz." Dorian hade träffat vampyren kanske hundra år tidigare då han rest i norra Europa. Kormak hade varit under hundra år gammal, men han symppatiserade med människorna så som Dorian, och därför hade de hållit ihop i några år innan de gått åt olika håll.
Det fanns inga årtal bredvid namnet.

"Lagercrantz.....Lavinia Lagercrantz." sa hon förts tvekande men ett leende för över hennes ansikte, det kändes bra att ha ett namn, att ha en härkomst som alla andra.
"Kormak? Är det min far?" frågar hon och såg upp på Dorian.
"Känner du honom?" frågar hon allt mer tveksamt, det lät för bra för att vara sant. Emellanåt andades hon häftigare och höll för andan då människans doft gjorde sig påmind. Skulle det alltid vara så svårt? Hon ville inte ens döda, hon ville inte.

Dorian ryckte lätt på axlarna.
"Jag vet inte. Jag träffade honom länge sedan i Europa, men har inte hört om honom sedan dess. Det är dock möjligt; har inte hört om någon annan från den släkten på en lång tid", svarade han mjukt och rörde lätt vid hennes hand i ett försök att lugna ner Lavinia. Då och då blev hon påmind av människan i huset och Dorian önskade att städerskan skulle bli klar snabbt och ge sig av. De skulle behöva mat, helst samma kväll. Till och med Dorian skulle ha svårt att kontrollera sig själv om han måste gå hungrig flera dagar. Kanske de kunde ge siv iväg till staden redan den kvällen. Inte för att köpa en slav, inte igen. Dorian stod ut för mycket i Franska börsen för att kunna besöka den ofta, men New Orleans gator var fulla med fattiga och hemlösa som inte skulle saknas.

Lavinia nickade och log stelt men tacksamt mot honom då han försökte lugna henne. "Tror du jag tillhör den släkten då? Skulle jag vara adlig?" sa Lavinia med något förvånat i ton och såg på händerna framför sig så som att det skulle bevisa något. "Fast det kan jag inte....jag kan inte läsa." sa hon en aningen trumpet som om det var avgjort. Hon trodde helt enkelt som resten av öborna att läsa var något som var medfött för adeln och att resten måste lära sig om de ens skulle klara det.

"Det är mycket möjligt", svarade Dorian med ett leende och nickade. "Jag ska lära dig läsa. Det kommer inte att vara enkelt då du är redan så gammal, men vi har all tid i världen." Dorian drog sig bakåt och lutade sig bekvämare i sin stol. Han lyssnade till ljuden då städerskan ordnade runt i de nedre våningarna; hon skulle vara klar snart.
Under tiden granskade han Lavinia. Det var något med henne som inte stämde: hennes blod hade smakat olikt en en fullblodig vampyrs. Dorian undrade om det att han drack ur henne skulle ha följder, då det var så en vampyr blev en annans bodmästare. Fast det behövdes kanske ett medvetet beslut att ge sig.
"Vi måste ge oss till stan i kväll för föda", sade han slutligen, för det gick inte att undvika.

"Så man kan lära sig? Alla kan lära sig?" sa Lavinia något förundrat och bläddrade långsamt i boken, mest för att hålla tankarna bort från annat håll.
Hon kände Dorians blickar och vände sig slutligen mot honom, "Måste vi verkligen? Måste jag döda?" sa Lavinia med rynkad panna. Ingen gjorde sig förtjänt av det, möjligen slavhandlaren och hans män dock. Men hon gissade att de inte skulle kunna vara så avslöjande och ta dem.
"Hur många har du dödat?" frågade hon sedan lågt med ögonen uppspärrade.

"Såklart alla kan lära sig läsa", sade Dorian lätt roat. "På samma sätt som man kan lära sig sjunga eller skriva eller använda ett svärd." Lavinias nästa fråga fick leendet att sväpas bort ur Dorians ansikte. Han nickade.
"Jag har... experimenterat och undersökt saken under min livstid, för jag vill inte döda", medgav han. "Det är inte endast blodet som håller febern borta, det är livskraften vi tar från människan. Febern kräver liv för att stillas. Vi måste döda för att överleva. Det räcker dock med ett liv för oss båda."
Dorian hade försökte överleva utan att döda, han hade druckit blod och slutat i tid, men febern hade endast stillats för några timmar. Han hade drivits att döda hur mycket han än försökte kämpa imot det.
"För många", svarade han på Lavinias sista fråga utan fler detaljer. Man hann ta många liv under sexhundra år.