Röda blåbär och gröna smultron

Pling drar långsamt av plagg efter plagg. Revbenen syns rätt tydligt under huden men resten av kroppen ser hyfsat skaplig ut. Antagligen då hon tjänar rätt mycket på sog själv. Ärret som löper över hennes högra arm är inget hon gärna visar men hon måste ju bada, så istället för att hålla kläderna på tar hon av sista plagget snabbt, skjortan, och rusar ut i vattnet, sjunker djupt. Vattnet är lite grumligt så ärret syns inte längre. Nu lugn tar Pling såpan och börjar tvätta sig själv.

Lavinia bryr sig särskilt inte mycket hur de andra ser ut, hon hade slutat att förfäras av människornas ondska av hur de behandlade andra.
Hon hängde upp de nu rena kläderna på grenar för att torka och doppade sig sedan i vattnet och tog såpa sen för att rengöra sig, sin kropp och det eldröda håret.

Då Anna var ren såg hon annorlunda ut, hon såg mer ut som en normal flicka, inte en som bodde på gatorna även om hon fortfarande var mager. Hennes blonda hår var helt enkelt mer blont då det var rent, även om det fortfarande var tovigt och trassligt.
Anna tog sina kläder och tvättade dem innan hon också hängde upp dem. Tänk...Hon var mätt och ren och hade rena kläder, det hade inte hänt på år!

Pling tvättar sug och sina kläder och sitter länge kvar i vattnet, betraktar Anna och Lavinia.
- Hur gamla är ni? Frågar hon med höjdeäa ögonbryn.

Lavinia sätter sig i grset för att torka, hon hade för länge sedan slutat att skämmas över sin bara kropp, sådant tappade man i hennes yrke. Hon vände på kläderna så de skulle bli torra i den varma solen och började sedan reda ut sina toviga lockar med en kam, en som hon kommit över på ett icke regelmässigt vis.
Hon såg upp då Pling som hon kallades talade, "Är inte säker men runt nitton tror jag." svarar hon, hon kunde inte räkna och det var svårt att hålla reda på dagar och år då de flöt samman.

Anna satte sig med knäna mot hakan i gräset. Hon skämdes inte för sig själv, men hon ville inte se hur mager hon själv var. Vad skulle hennes far säga om han såg henne nu...
"Jag är fjorton" sa Anna sedan då Lavinia sagt sin ålder. "Du då?" frågade hon sedan Pling. Hon lutade huvudet mot solen och log svagt.

Pling ser avundsjukt på de andra, de vet sin ålder. Eller så ljuger eller chansar de. Pling önskar att hon kunde chansa, men det känns bara så fel...
Efter en stunds tvekan säger hon det bara.
- Jag vet inte. De som tog hand om mig när jag fick mitt minne trodde att jag var runt åtta, men de var inte säkra så det är nästan omöjligt att säga...

Lavinia nickade, "Det är ändå inte så lätt, att hålla reda på åren. Jag kan inte ens räkna." säger hon och rycker på axlarna, inte läsa eller skriva heller.
Hon la sig i gräset för att låta solens varma strålar smeka hennes kropp, hon slöt ögonen och njöt för stunden. Hon gav kammen till Anna som satt vid henne, även hennes hår var tovigt och det var fint om det blev som Lavinias nu, silkeslent och glänsande.

"Far lärde mig att räkna lite, men jag kan inte heller läsa och skriva" sa Anna och tog emot kammen. Hon hade upptäckt att hon ofta pratade om sin far, eller drog in honom i samtalen. Kanske för att hon saknade honom så mycket...
Sakta började Anna kamma igenom sitt hår medan hon grimaserade, hon var håröm, en av anledningarna till att håret var så tovigt, hon vågade inte reda ut det. Men tillslut var det lent och utrett. Hennes hår var mer guldblont nu än smutsblont.

Pling nickar förstående. Räkna lärde hon sig av en vänlig Lord hon sålt sig till. Och så kunde hon skriva sitt namn, även om det inte var till stor användning. Med en suck ställer sig Pling upp och tassar upp ur vattnet.