Mörkretstid. (PRS)

[Gillade den lilla "twisten". Insåg att jag helt enkelt har bytt namn på Esile till Esilie. ^^ Aja, hon får heta så nu. Och ursäkta för dåligt inlägg. x3]


Pilen träffar mannens hals och med ett gurglande läte faller han till marken. Esilie svär till då hon inser vad Adina gör för att i nästa stund se andra ryttare. Hon tar sig fram till Adina. Trots allt var hon skyldig den unga kvinnan en skuld. Hon drar sitt svärd med fel hand och känner hur smärtan i buken och längst revbenen blommar upp. Då hennes blick faller på männen häpnar hon något och känner hur svärdets tipp faller emot marken igen.
Vildingarna ligger döda på marken och Esilie ser hur män, hennes män eller män som tillhörde hennes sida kommer emot dem. De första känner hon inte igen men så ser hon en av dem som befinner sig längre bak, Taki, hennes vän. Han ser inte ut att vara i bra form, blåslagen men hans hållning var rak.
”Fängsla kvinnorna”, säger någon och Esilie känner hur någon greppar tag i henne. Någon annan häver upp Adina på en av hästarna.
”Släpp mig”, säger Esilie och rycker jag häftigt loss ifrån greppet och hon ser hur Takis blick möter hennes. Igenkännande går att se i hans blick.
”Esilie”, säger han och vänder sig sedan till den man som verkar vara den som bestämmer, ”hon är med oss.” Hans röst låter svag men mannen reagerar inte på Takis ord. Utan åter igen greppar någon tag i Esilie och pressar ned henne till marken.
”Vet du inte vem jag är?” fräser Esilie och tittar upp emot mannen som sakta vänder blicken emot henne med ett ögonbryn lyft. ”Jag är Esilie Untwina, befälhavare Saeus syster. Om du inte släpper mig så kommer han inte bli glad. Han har ett rysligt humör ska du veta.”
Esilie hoppas och att hennes brors namn var känt. Han var högt uppsatt och ofta respekterad.
Mannen som håller henne släpper henne som om hon bränt honom. Medan mannen fortfarande på hästen som bestämde över dem ler snett och visar sina gulnande tänder.
”Pojkar uppför er, vi har en fin dam i vårt sällskap”, säger han och Esilie ger honom en hård blick som inte verkar bita. De andra männen skrattar hånfullt och Esilie möter Takis tveksamma blick innan han slår undan den.
”Och kvinnan är under mitt beskydd. Om ni gör henne något får ni svara till mig.” Esilie försöker låta hård, arg och skräckinjagande. Hon inser att hon försöker att låta som sin bror även ifall man inte ens kan jämföra dem.
En häst leds fram till henne och de är iväg. Vart vet Esilie inte men hon fruktar svaret och ställer aldrig frågan.

(Haha, har inte ens tänkt på det xD Tycker det är jättebra inlägg förövrigt ♥)

Adina vaknar inte på länge men då hon gör det fladdrar hennes ögonlock sakta till och hon slår upp dem med ett svagt stönande.
Hon fattar först inte var hon är, på en häst märker och kniper med benen om hästen för att hålla balansen något som en ovan ryttare inte skulle göra. Var hon inte bara en gatuflicka?
Hon ser sig om och hennes ögon blir stora, män klädd som Esilie och hon sitter framför en av dem på hästen.
"Så du har vaknat nu?" muttrar han och försöker resa sig, men orkar inte hon kände sig yr av blodförlust och smärtan efter hästsparken i magen gör mer ont än vad hon ville erkänna.
"Esilie?" säger hon frågande och sätter sig upp med all viljestyrka hon hade och såg sig om efter henne.

Esilie rider en bit bakom Adina med full uppsyn. Däremot låter hon sig annars att slappna av och sjunka ned i sadeln. Jämte henne skrittar Taki på en vacker skimmel.
”Esilie”, säger han och tittar på henne för att uppkalla hennes uppmärksamhet, som om hon inte visste att han var där.
Esilie vänder sin blick emot honom, ser det sönderslagna ansiktet och undrar en stund hur hon själv ser ut men slår bort tanken.
”Du rymde?” frågar hon även om så måste ha varit fallet. Han nickar och hon vill att han ska berätta allt, varje detalj men inte där, inte bland de andra.
”Hur många dog?” frågar hon istället och känner för första gången en sorg över dem de måste ha förlorat. Taki vänder bara bort sin blick och hon vet att det varit många. De hade trots allt levt ihop, tränat ihop och druckit tillsammans, de hade varit vänner. I vilket fall en del av dem.
Nästa fråga som kommer upp i hennes huvud ställer hon inte heller. Utan tiger en stund.
”Vart är vi på väg?”
Hans blick söker upp hennes igen.
”Till lägret”, svarar han och hinner inte säga något mer innan Esilie hör Adina fråga efter henne.
Esilie flyttar sin vikt något och hästen under henne reagerar på en gång, han länger stegen.
”Adina”, säger Esilie, ”allt är okej. Och du har mitt ord på att ingen ska sälja dig som en jävla slav.”
Det sista säger hon med ett leende. Ingen av hennes oro kan ses i hennes ansikte eller höras på hennes lätta röst.
”Hur mår du?”

Adina ser lättad att Esilie är där och hennes ord får Adina att sjunka ihop samtidigt som hon flinar lätt. Flinar åt Esilies svar, vilket var hennes ord. Nej, en jäkla slav tänkte hon inte bli och hon litade på Esilie men inte på dessa män.
"Perfekt och du själv?" svarar Adina men gör en grimas det hade varit smärtsamt från magen att skratta och prata.
"Jag reder mig." sa hon istället och log svagt, reder sig om hon skulle få hjälp. Hon hade blivit blekare, såret i benet var öppet. Men hon hade inte precis tänkt erkänna något här, inte ens Esilie gjorde det även om Adina visste att hon måste ha himla ont.
"Du känner dem?" säger hon istället frågande, frågande om männen.

Esilie vänder sin blick till Adina, ser hur blek hon är och hur blod sipprat igenom vid henne ben. Hon var imponerad över Adina. Det syndes tydligt att hon var illa däran men trots det höll hon huvudet högt. Då hon betraktar kvinnan känner hon sina egna skador. Hennes värkande arm och bål. Rädslan över att ha inreblödningar hade hon slagit ifrån sig. Hon borde redan varit död om hon haft dem, eller det var vad hon trodde.
”Bra”, säger Esilie till Adina men vet att de båda bör få vård så fort som möjligt.
”Taki känner jag men de andra...” Esilie avbryter sig själv. Hur mycket kan hon avslöja för Adina? Hon kan känna Takis blick i sin nacke, brännande, varnande. ”De andra tillhör inte min Platon, jag har aldrig träffat dem tidigare.”
Esilie biter ihop. Hon har en känsla i magen att något är fel eller annorlunda från tidigare.

Adina ser bak på mannen som Esilie nämner, det svartnar lätt för hennes ögon och hon är nära att falla av hästen om inte mannen som satt bakom henne bryskt hade dragit upp henne. Adina ger ifrån sig ett ofrivilligt kvidande men nickar åt Esilies ord, hon var inte dum, hon märkte att något var fel.
"Dog de inte?" fick Adina mumlande fram men det syntes att hon var långt borta, dock ansträngde hon sig att hålla sig vid medvetande.
Snart hör hon flera röster, hästkramp och den oemotståndliga lukten av kött som grillas över elden, lägret närmade de sig.

Esilie ser hur svag Adina är, ser hur hon nästan faller och känner sin egen puls öka något. Hon svarar inte på Esilies fråga, delvis för att hon själv inte vet och delvis för att hon ökar på hästen under henne och lämnar henne utan ett ord.
Hon sluter upp bredvid mannen som var den som bestämde. Framför sig ser hon hur ett läger uppenbarar sig. Stort, större än vad deras varit och för ett ögonblick speglas Esilies förvåning i hennes ansikte innan det återvände till en stel mask.
”För mig och kvinnan till er helare och sedan vill jag att du berättar vad som föregår här.” Esilie hör hårdheten i sin egen röst och blir något förvånad över den. Hon vet att hon inte har någon rätt att fråga, någon rätt att veta. Hon är ingen.
Mannen ser på henne samtidigt som de rider in i lägret, in mellan tälten.
”Melark, Taki och Hugo”, ekar hans röst och tre män kommer fram till dem medan de stannar till. ”Visa våra gäster till Merrian.”
Esilie något förvånad sitter mödosamt av även ifall hon försöker dölja smärtan och vänder sig emot Adina.
”Behöver du hjälp?” frågar hon henne och känner hur hennes ansikte hettar till för första gången på mycket länge.

Adina skakar på huvudet till svar men hennes ben viker sig under henne då hon kommer av hästen. Hon säger inget försöker bara komma upp på fötter i ett idiotiskt försök att inte visa sig svag. Dock tar två av männen tag i henne och lyfter upp henne och av ren viljestyrka svimmade hon ej.
Men i övrigt gav hon upp hon orkade inte längre förstå, engagera sig i vad som hände bara att hon och Esilie kom till någon och fick vård.
De blev införda i ett tält ett med vinrött tak och bäddar på marken, Adina läggs ner på en av dem och nu tillåter hon sig att förlora medvetandet.