Everything has changed [SV]

Jag blir så glad när ni kommenterar, fortsätt gärna med det!

Det är nu dags fööööör...

Kapitel 13
Irriterade tvillingar och dåliga sökare

När Stephanie var säker på att hon hade gått runt i hela Hogwarts och letat efter Alex ungefär en halvtimme gav hon upp, men hon kunde inte sluta försöka komma på rimliga sätt på hur Alex visste att hennes mamma var död, men ju mer hon tänkte ju mer orimligare blev förslagen som ploppade upp i hennes hjärna. Hon hade gått tillbaks till sjön där jättebläckfisken nu var borta och tvillingarna och Lee låg och solade några meter ifrån vattnet, nästan helt torra allihop. Hon satte sig bredvid Lee som direkt öppnade hans stängda ögon och sedan log mot henne när han såg vem det var.
”Tjena, var har du varit? Blev du tagen av något troll?” skämtade han medan han satte sig upp, tvillingarna gjorde samma sak när de förstod vem Lee pratade med. Stephanie himlade med ögonen åt honom.
”Neej. Öhm… vet ni vem Alex Edmond är?” hon kände plötsligt hur atmosfären runt omkring de fyra tätnade så fort hon frågat det.
”Ja. Vadåra?” svarade George rakt av med en tonlös röst, vilket inte var likt honom.
”Ehm, inget. Han bara kom fram och pratade, det var allt.”
”Vad pratade ni om?” frågade Fred tvärt utan någon som helst betoning i rösten, likt hans tvillingbror. Stephanie övervägde några sekunder om att berätta för dem om att Alex visste om hennes mamma, men valde att låta bli.
”Alltså… Ehm, vi pratade inte särskilt mycket faktiskt.” svarade hon lika rakt ut som George och ställde sig sedan upp. ”Vad är det med er? Ni ser jättenere ut bara för att jag nämnde Alex.” innan någon av tvillingarna hann svara henne ställde sig Lee också upp.
”Det är en lång historia. Kom nu, lika bra att vi går tillbaks till slottet, middagen börjar strax.”

Middagen var oändligt lång, tyckte Stephanie. Tvillingarna petade bara med gafflarna i maten på deras tallrikar, och sa knappt något. Lee försökte desperat starta konversationer, men när han efter en stund förstod att ingen av hans tre kompisar hade lust att prata, gav han upp.

*

Dagen efter var det ett livligt prat inne i sällskapsrummet när Stephanie kom ner vid tiotiden på lördag morgon och hon attackerades direkt av tvillingarna som började babbla på om någon historia om Professor Quirrel, Harry Potter, deras bror Ron, Schackspel, någon vis sten och sjukhusflygeln. Humöret de hade under middagen dagen före var som bortblåst, och i mitten av deras historia tystade hon ner dem.
”Hörni, jag uppskattar att ni vill prata med mig igen – ” med ens byttes Fred och Georges ansiktsuttryck från upphetsade till förlåtande. ” – men jag förstod ungefär tre ord av det där.”
Direkt började de berätta om historien igen, men den här gången långsammare, även fast de var lika upphetsade som första gången.
”… så vi ville skicka honom en toalettsits för att muntra upp honom – även om han inte vaknat än – men madam Pomfrey tog beslag på den. Någonting om att den var för ohygienisk eller något.” Avslutade Fred. De hade precis gått in i stora salen som nästan var fullsatt, och tvillingarna hade berättat historien hela vägen dit.
”Så han är inte vaken än?” frågade Stephanie medan hon satte sig bredvid Neville Longbottom som kände igen henne från Quiddicmatchen och snabbt log mot henne innan han vände sig om till sina andra kompisar. Både George och Fred skakade på deras huvuden medan de satte sig mittemot henne.
”Nej, det går många rykten om att folk hört att han kommer att vara medvetslös i månader, men ingen vet om det är sant än.” sa George och rykte på axlarna och öppnade munnen för att säga något mer men hans blick var fäst på något bakom Stephanie som hade märkt att näst intill hela salen hade tystnat. Hon tittade snabbt mot ingången bara i tid för att se Ron Weasley och Hermione Granger göra sin väg mot Gryffindorbordet. Alla elever hade brutit ut i ett stark svammel igen samtidigt som Ron och Hermione satt sig på platserna bredvid Stephanie och Fred. Fred och George började direkt fråga ut båda två samtidigt som Stephanie var säker på att nästan alla elever vid deras grannplatser lyssnade på. Stephanie försökte många gånger att få tvillingarna att sluta fråga eftersom Hermione och speciellt Ron såg väldigt utmattade ut, men gav tillslut upp, Hermione gav henne dock ett tacksamt leende för att hon försökte.
Tillslut slutade tvillingarna fråga ut deras bror och hans kompis så de fick äta ifred. Stephanie stirrade intensivt och menande på tvillingarna.
”Vad?” frågade George oskyldigt innan han tog åt sig av en kalkonsmörgås. Stephanie himlade med ögonen som svar innan hon också tog för sig av frukosten.

*

Resten av dagen gick fort, och innan Stephanie visste ordet av var det kväll. Nästa morgon vaknade hon av att Melanie satte sig på hennes säng och började skaka på Stephanie.
”Kom igen, Steph, om du inte går upp snart kommer du missa frukosten!” utbrast Melanie. Stephanie satte sig långsamt upp medan hon suckade högljutt.
”Jaja, kommer strax.” svarade hon innan hon flyttade ner hennes fötter på det golvet igen, stengolvet var väldigt kyligt emot hennes varma fötter, vilket mest fick henne att önska att hon bara kunde lägga sig ner och sova igen, men hon visste att hon inte kunde; dels för att Melanie skulle göra vad som helst för att väcka henne igen, och för att det är den sista Quiddichmatchen på året, och George, Fred och Lee skulle antagligen döda henne om hon inte kom. Hon satte snabbt på sig svarta jeans och den blåa, stickade tröja hon hade fått av sin farmor i julklapp.
Angelina hade redan gått, eftersom hon också var med i laget behövde hon gå tidigare, men Sophie och Tess följde med Melanie och Stephanie ner till stora salen som var halvfull, och de skiljdes direkt för att Tess och Sophie hade fått syn på några vänner från Hufflepuff.
Stephanie satte sig bredvid Luke som satt mittemot William som satt bredvid Melanie. William och Luke log utmattade mot deras kompisar som hade satt sig bredvid dem.
”Harry har fortfarande inte vaknat, vi kommer få storstryk på matchen. De har inte ens en ersättare för sökaren.” sa William med en suck innan han tog en klunk av sitt te.

*

Klockan elva hade hela skolan satt sig på läktarna, Harrys ersättare blev sjätteårseleven Matthew Lloyd som enligt Luke inte kunde spela för fem öre. (”Han provspelade för sökare förra året, han var usel.” hade William sagt med en suck så fort de fick reda på vem som skulle bli Harrys ersättare.)
Och det var han. När matchen väl var slut bara en halvtimme senare hade Matthew inte varit nära kvicken, och han hade varit nära på att ramla av kvasten säkert sju gånger, men det bildades ett riktigt jubel från Ravenclawarna, Slytherinarna och de flesta Hufflepuffar när matchen tog slut och Ravenclaws sökare fått tag på kvicken. William och Luke suckade högljutt bredvid Stephanie på tillbakavägen till slottet men sa ingenting, Stephanie förstod deras känslor ändå.
Resten av dagen fick Stepanie leva med tvillingarnas, Lee, Williams och Lukes gnäll för att de förlorade, och var därför oändligt glad när hon gick och lade sig så hon inte behövde lyssna på dem längre.
___________________

I nästa kapitel kommer ni förstå varför Alex vet att Stephs mamma är död, om ni blev besvikna att ni inte fick reda på det i det här kapitlet lol

Men hoppas ni gillar det ^^

OMG. ALLTSÅ DU SKRIVER SÅ HIMLA BRA SÅ ATT JAG DÖR. BOKSTAVLIGT TALAT. AAAAAAH!!!!!! WOW. DU ÄGER!!!!!!!!! OCH VARFÖR HAR DE NÅGOT EMOT ALEX????!!! JAG VILL VETAAAAAAA!!!!!!! :'D :'(

DET GÅR INTE ATT BESKRIVA MED ORD HUR JÄVLA BRA DET HÄR ÄR SÅ JAG SKA SOM VANLIGT SLUTA FÖRSÖKA.

DU MÅSTE LÄGGA UPP NÄSTA KAPITEL, NUUUUUUUUUU!!!!!!! JAG VILL BETA HUR ALEX FICK VETA DET SOM ALLA ANDRA FICK VETA! Nej, men jag måste veta hur han fick reda på det om hennes mamma!!!!!!!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

NÄSTA OMEDELBART!!!!!!!!!
NÄSTA OMEDELBART!!!!!!!!!
NÄSTA OMEDELBART!!!!!!!!!

Oh det känns som att tvillingarna gillar Steph... Knepigt om de båda vill ha henne, och var inte Luke också lite intresserad? Och Alex, är så spänd på att få veta mer om honom ^^
Längtar efter mer, du skriver awsome ♥

Kapitel 14
På jakt efter Alex

Nästa dag räknades poängen ihop, och Slytherin vann såklart, men Stephanie hade nog brytt sig mer om hon inte var på jakt efter en speciell Ravenclaware – Alex Edmond. Hon hade inte sett honom sen han sa att han var ledsen över att hennes mammas bortgång, och Stephanies högsta önskan var att bara få veta hur han visste att hennes mamma var död. Först var hon rädd att någon av hennes vänner hade sagt det till någon annan och att hela skolan sedan fått reda på det, men Stephanie var säker på att ingen annan förutom de hon sagt det till visste det. Mest eftersom hon inte fått några medkänsliga blickar, och ingen hade sagt någonting om det till henne heller.
Stephanie tänkte precis ge upp och istället gå till stora salen där de flesta redan satt och åt lunch, när hon såg ett speciellt par stå och suga av varandras ansikten några meter ifrån Stephanie. Hon såg direkt att en av dem var Alex, och den andra en tjej med ett hjärtformat ansikte som täckes, av inte bara Alex kyssar, utan också hennes ganska långa, bruna hår. Stephanie tänkte några sekunder innan hon harklade sig aningen högt. Det fick Alex och den mystiska tjejen att hoppa till högt och vända sig om, bara för att bli irriterade när de såg att Stephanie stod där. Hon försökte starkt att inte skratta åt Alex läppstiftsfyllda ansikte. Utan att vänta på att tjejen eller Alex skulle börja skälla ut henne gick hon fram någon meter innan hon började prata:
”Alex, kan jag prata med dig?” Tjejen tittade frågande och om möjligen mer irriterande på Alex och Stephanie innan Alex suckade men nickade.
”Bara några minuter.” sa han innan han mumlade något i tjejens öra som fick hennes humör att lysa upp lite, men Stephanie att bli illamående. Alex följde med Stephanie ytterligare några meter ifrån tjejen som Stephanie fortfarande inte kände igen, men Stephanie gjorde det klart för sig själv att tjejen fortfarande kunde se dem, men inte höra dem. Hon ville minst av allt att tjejen skulle tro att Alex och Stephanie gjorde någonting olämpligt.
”Vadå?” väste Alex när de hade stannat.
”Jag vill bara veta hur du vet att mamma… du vet.”
”Är död?” fortsatte Alex och Stephanie stelnade till någon sekund innan hon nickade, Alex suckade. ”Min pappa är bästa vän med din pappa, om du inte visste det. Jag och pappa var och firade jul med din släkt på juldagen, och hörde det som hade hänt med din mamma av några i din släkt. Eller egentligen alla, det var liksom mest det alla pratade om, jag förstod varför du hellre ville stanna här.” sa han och tittade då och då mot tjejens håll.
”Åh, okej… V - vänta lite, är du Farbror Martins son?” frågade Stephanie när hennes hjärna fått in all information.
”Ja, och du är farbror Michaels dotter.” han la en sarkastisk betoning på farbror medan han lätt himlade med ögonen. ”Varför behövde du just avbryta Heathers och min… du vet.” Stephanie flinade åt honom.
”Chans att suga av varandras ansikten? Du ska vara glad, jag hindrade dig just från att bli en trettonårig pappa.” sa Stephanie medan hon såg att Alex kinder snabbt bildade en nyans av röd.
”Jaja, är vi klara här eller?” frågade han och när Stephanie nickade började han direkt gå till Heather igen.
”Använd skydd!” skrek Stephanie bakåt medan hon gjorde sin väg mot Stora salen.
”Äh, håll käft!” skrek Alex tillbaka som svar.

*

”Och var har du varit?” frågade George så fort Stephanie satte sig ner bredvid honom.
”Toan.” svarade hon lite för snabbt, hon hade ingen lust med att berätta om dem om Alex, eftersom hon inte ville riskera att de skulle bli arga på henne av ingen anledning igen.
”I fyrtiofem minuter? Tror inte det, va?” sade Lee och gav henne en menande min. ”Kom igen, du döljer något, det syns på dig.” Stephanie hade allas blickar på sig, till och med Percy och två av hans kompisar som satt bredvid med några tomma platser emellan lyssnade och tittade intensivt på vad Stephanie hade att säga. Hon suckade högljutt, hon kunde lika gärna berätta för dem, hon visste att de aldrig skulle släppa det annars.
”Ehm… Jo, häromdagen så frågade jag ju om Alex Edmond – ” hon kände hur atmosfären runt omkring dem en än gång tätnade och kunde se hur inte bara tvillingarna, utan också Percy blev mycket spändare. ” – han hade kommit fram till mig och vi småpratade lite, och innan han gick sa han att han var ledsen över min… Öh – ” Hon tittade nervöst på Percy vars ögon såg ut att kunna explodera av, ilska? Stephanie var inte säker, men i varje fall hade tvillingarna exakt samma uttryck.
”Vadå?” fräste Percy tyst och Stephanie såg i ögonvrån hur Lee – som hade förstått vad hon pratade om – gav honom en menande blick som Percy inte brydde sig om.
” – Han var ledsen över… min… eh, mammas...” nu började tvillingarna också förstå och Stephanie märkte hur de slappnade av lite även fast de fortfarande hade det där uttrycket som Stephanie inte kunde läsa av. Hon märkte även att hon nu fått Hermiones, Ron och flera av deras kompisars uppmärksamhet. ”Han sa att han var ledsen över min mammas död.”
______________

Okej det här kapitlet är jag faktiskt väldigt nöjd över :>>>
Ärligt, jag har aldrig varit så här nöjd över ett kapitel förut. Jag vet inte ens varför jag gillar det lol

Men tack för att ni kommenterar och att ni läser, ni är awesome, tack ♥

IN DON'T KNOW HOW TO EXPLAIN THIS. DU. ÄR. BARA. SÅ. HIMLA. AWESOME.
GUD!!!! (ALLTSÅ DU SKRIVER SOM EN GUD!!!!!!!!) I HATE CLIFFHANGERS (yes, that is a cliffhanger 4 me )
ALLTSÅ JAG BLIR SÅ HIMLA GLAD VARJE GÅNG JAG SER ATT NÅGON HAR SKRIVIT HÄR OCH DU UPPDATERAR SÅ SNABBT SÅ JAG BLIR SÅ HIMLA GLAD OCH, OCH, OCH... JAG DÖR!!!!!

Jag vet fortfarande inte varför de har något emot Alex!!!!!!?!!!!!! Grrrrr.... Jag vill veta!!!!!

(Som jag kanske har nämnt förut, så) GÅR DET HAR INTE ATT BESKRIVA MED ORD!!!! INTE MED ALLA ORD SOM FINNS PÅ ALLA SPRÅK I HELA VÄRLDEN UNIVERSUM!!!!!

Tack så himla mycket för att du finns!!!!!!!! ♥♥♥♥

Åh vad bra är helt överväldigad ♥
Haha älskade "använd skydd"-delen haha, skrattade a lot XD
Och sen tvillingarna... Älskar dem som vanligt ♥
Skriv mer snart, LÄNGTAR ^^

jättebra

Superbra

AWESOME ♥♥