PRS(Miss_Green)

(Okej..återigen skumt då mitt inlägg försvann .__.)

Mia fortsatte äta och kände sig mer och mer nervös ju mer tid det gick efter att hon skickat sms:et. Och hon blev inte besviken när det väl kom. Hon log stort för sig själv. "Gärna, ska vi ses i parken om en kvart kanske?" svarade hon och åt upp det sista hon hade och gick för att borsta tänderna även om det inte var säkert att det gick direkt.
Sedan så satte hon sig spänt på toalettlocket och väntade på svar.

När svaret kom hoppade Alexandra upp från stolen, knappade in ett snabbt svar; "Låter bra! Ses!" Och sprang ut till sin garderob och rotade fram lite kläder att ha på sig. Hon tog fram sin skinnjacka och tog på sig sina skor för att sedan låsa och gå till parken.

Mia kände mobilen vibrera igen och log stort av svaret. Hon kollade sig i spegeln snabbt, borstade igenom håret och bättrade på det ljusrosa läppsitftet en aning innan hon drog på sig sin jacka och skorna och gick ut. Hon skuttade nästan fram, hon skulle träffa sin vän!
Snart var hon framme i parken och gick till bänken hon varit på föregående kväll och satte isg.

Låset hade strulat och så hade hon glömt sin väska först så det tog lite tid innan Alexandra kom fram till parken där hon såg Mia sitta på samma bänk hon suttit på igår kväll.
"Hej! Förlåt att jag är sen, det hände lite saker som. Ja.." Säger Alexandra.

Mia väntade ett tag innan hon kollade sin mobil, hade hon missat något meddelande? Kunde inte Alexandra komma trots allt? Hennes förhoppningar var nästan borta då hon äntligen hörde Alexandras röst. Hon reste sig och log. "Det gör inget, jag förstår...". Sedan fastnade hon i Alexandras ögon.

Alexandra såg att Mia kollar på hennes ögon så hon kollar på Mias med. Dom är så fina och blåa så när hon kollar på dom känns det som att hon alltså skulle kunna stå och kolla på dom där ögonen.

Utan att släppa Mias blick med ögonen så sa hon "Vi kanske kan gå en bit?". Hon började gå lite och tvingades då bryta ögonkontakten. Det var som fjärilar i hennes mage, hon hade inte varit så här glad och nervös på flera år!

"Visst" säger Alexandra och börjar gå.
Nu blev Alexandra nervös. Hon vet inte vad hon ska säga. Det vet hon aldrig egentligen. Men ändå pratar hon. "Så, kan du kanske berätta lite om din familj eller något?" Säger Alexandra och tittar på Mia.

Mia nickade sakta, det kunde hon göra. "Jag är ensambarn, jag har i nästan hela mitt liv bott i en stor villa utanför stan precis, mina föräldrar bor kvar där än, jag flyttade till min lägenhet för ett år sedan". Hon mindes den dagen som det var igår, hon hade varit så rädd för att bo själv först, men hon hade vant sig tillslut.
"Du då? Hur är din familj?" undrade hon.

Alexandra tog ett djupt andetag och kände att klumpen växte lite igen.
"Jag har växt upp med fyllon till föräldrar. Det var jag och min tvillingbror Alexander. Usch vad min barndom var hemsk. Jag och Alexander flydde ofta till kompisar och till våra kusiner och sånt. Vi var nästan aldrig hemma och mina föräldrar brydde sig ju inte om det." Tårarna brände bakom ögonlocken. "Jag flyttade hemifrån så snabbt jag kunde vilket var vid arton års ålder. Jag hade hellre gjort det tidigare men min moster sa att jag skulle bo kvar hos henne tills jag fyllt arton. Så då flyttade jag hit."