5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Så sjuk bra! Mer nu!!

Tack, tack, tack ♥

OBS! De senaste kapitlen har blivit lite väl korta så jag lovar att ni ska få ett riktigt långt ett till helgen när jag har lite mer tid till att skriva! PUSS

---

Oktober 9

"Pappa? Vad gör du här?" kraxade jag fram.

James som kysste Lisa och pappa som ännu en gång lyckats stjäla mitt rampljus var ingen bra combo. Alla känslor och tankar var som ett virrvarr i min hjärna och gjorde mig förvirrad. Var jag glad över att se pappa? Eller var jag bara irriterad över att allt nu handlade om honom, och inte den vunna Quidditch-matchen? Fick föräldrar ens lov att vara på skolan? Jag hade aldrig sett någon här tidigare... Fast de hade väl gjort ett undantag för honom, precis som de alltid gjorde undantag för min pappa.

En sak visste jag i alla fall. För första gången sedan jag berättat att jag inte ville spela Quidditch såg han på mig med tvättäkta stolthet. "Jag kom för att se dig spela din första match såklart! Din syster hörde av sig och berättade att du börjat spela igen, varför har du inte sagt något?" Han var uppspelt när han pratade. Sådär uppspelt som han alltid blev när saker och ting handlade om Quidditch. Vilket var en av anledningarna till att jag inte hört av mig till honom, inte för att det hade behövts. Det hade ju min kära syster redan tagit hand om.

Det var inte ens lönt att påpeka att Mackenzie inte var, och aldrig hade varit, min syster, så jag ryckte bara på axlarna.

"Kom, det är något jag måste berätta för dig och din syster", sade pappa och tog min hand varefter han började dra mig mot omklädningsrummen. Rose mötte min blick. Hon visste precis vad jag tyckte om pappas kändisskap.

Jag fick syn på Mackenzie som stod med armarna i kors vid tältöppningen och såg ovanligt bitter ut. Jag kunde inte låta bli att känna mig skadeglad. Uppenbarligen hade hon hört av sig till pappa i hopp om att vi skulle förlora eller att jag skulle skämma ut mig själv, men hennes plan hade gått i stöpet för pappa var stoltare än någonsin. Den som skrattar bäst skrattar sist, tänkte jag skadeglatt. Inte för att jag skrattade.

Pappa vinkade åt Mackenzie att komma och vi ställde oss vid kanten av tältet. Mackenzie och jag med en meter mellan oss men pappa märkte ingenting, han var alldeles för uppspelt. Jag undrade plötsligt vad han skulle berätta för oss och mindes den dagen då han berättat att Styvbitchen och han skulle gifta sig. Uh, hemska dag...

"Ni ska få en lillebror!"

Jag såg på pappa. "Va?" utbrast jag och Mackenzie med en mun.

Pappa tolkade vår förvåning som något positivt och nickade glatt. "Japp, ni ska bli storasystrar!"

Mackenzie och jag - dela ett syskon? Plötsligt slog mig den hemska tanken att om vi delade ett riktigt syskon så skulle jag aldrig bli av med henne. Varken henne eller Styvbitchen... För all framtid skulle jag tvingas stå ut med dem. Kunde den här dagen bli mycket värre?

Mackenzie måste ha tänkt i liknande banor för plötsligt utbrast hon, "Ska ni två ha ett barn? Ni är ju för fan gamla!" Sedan vände hon på hälen och stormade därifrån.

Både pappa och jag stirrade efter henne med munnarna hängandes öppna.

"Vad tog det åt henne?" undrade pappa.

Jag suckade. "Tja, ni är rätt gamla för att skaffa barn", muttrade jag och försökte föreställa mig en blandning mellan pappa och Styvbitchen i form av min framtida lillebror. Jag rös ofrivilligt.

LoL..
"Jag rös ofrivilligt"
Jag skrattade ihjäl mig Mer nu, annars får du smaka på FANGIRLKOMMENTARER i mängder!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Åh stackars Sav, skulle inte heller vilja vara i den situationen oO Och som vanligt ÄLSKAR jag det, så skriv mer innan något hemskt händer ^^

Här har ni det första, lite längre, helgkapitlet! Kommer antagligen ett till redan ikväll och tack igen! ♥

---

Oktober 9

"Gravid?"

Vi satt i sovsalen. Nedanför oss, i sällskapsrummet, var segerfesten fullt igång. Jag kände inte för att fira, för även då jag vunnit en seger kändes det som om jag hade förlorat två. Jag nickade till svar men fortsatte att envist stirra ner på den utrivna sidan ur Häxornas Värld. "Ja, gravid, på smällen, en bulle i ugnen--"

"Jag vet vad gravid är", avbröt Rose. Hon satt bredvid mig i sängen, nerbäddad under täcket med en skål glass som hon snott med sig från festligheterna. "Men hur känns det då? Du sa att Mackenzie stack därifrån?"

Jag nickade igen. Bokstäverna på pappret började smälta ihop och bli suddiga så intensivt jag stirrade på dem. Som om de kunde ge mig en lösning på mitt problem bara genom att jag stirrade tillräckligt mycket. Kanske kunde dem få Lisa att försvinna? Poof, borta.

"Men hur känns det då?" envisades Rose och tog en stor sked orangefärgad pumpaglass. "Är du inte glad över att få en lillebror?"

Nu såg jag plötsligt upp och Rose förstod från min blick att döma att hon skulle släppa ämnet. Hon låtsades låsa sina läppar och kastade bort nyckeln och jag såg ner igen. Först nu lade hon märke till vad det var jag höll i mina händer och såg på mig med ena ögonbrynet höjt. "Du såg James kyssa en annan tjej och du ger inte upp med den där dumma guiden?" konstaterade hon förvånat.

"En Woods ger aldrig upp", svarade jag och reciterade från minne det som jag hört så många gånger förut. Så plötsligt slog det mig just hur jag skulle vinna över Lisa. "Nu vet jag!" Jag hoppade ner för sängen och rusade in i badrummet för att sätta min plan i verket. Rose bara skakade på huvudet och började bläddra igenom ett av min hela nummer av Häxornas Värld som legat på mitt nattygsbord.

Jag såg mig själv i spegeln. Mitt blonda hår föll i lockar över mina axlar sedan jag tagit ur det ur flätan. Till skillnad från mig så var Lisa mörkhårig och James gillade Lisa. Så det betydde bara en sak - Steg 3: Testa att göra något annorlunda med ditt utseende - en ny hårfärg till exempel.

---

Fan, fan, fan, fan.

Jag stirrade på mig själv i spegeln. Mitt hår var grönt - lysande grönt - och i trolldryckskonstboken stod det att färgen skulle sitta i upp till en vecka. Jag måste ha gjort något fel när jag blandade drycken, för min avsikt hade varit att färga det lite mörkare bara. Nu såg jag ut som en sådan där minitroll docka med färgglada hårfärger.

Jag grimaserade åt min spegelbild och skulle just till att lämna toaletten när jag hörde Mackenzies röst genom dörren. Fan, om Mackenzie såg mig såhär skulle hon aldrig släppa det. För resten av mitt liv skulle jag få höra om hur jag råkat färga mitt hår grönt den där gången i sjätte klass. Snabbt ryckte jag åt mig en handduk och lindade in håret i en turban, varefter jag lämnade toaletten.

"När stack Oliver?" snäste Mackenzie åt mitt håll, som att det var mitt fel att våra föräldrar skulle skaffa barn. Det var dessutom hon som hade gett honom en anledning att komma hit och personligen berätta det för oss.

Jag snörpte på munnen. "En stund efter att du sprungit iväg som en annan liten femåring", snäste jag tillbaka. "Tro mig, jag vill ha ett syskon med dig lika lite som du, men det finns inget vi kan göra åt saken nu, eller hur? Vare sig vi vill det eller inte kommer vi att få en lillebror snart, så deal with it."

Både Rose och Mackenzie såg chockade ut vid mina ord. Sedan gjorde hon som hon alltid gjorde när hon inte visste vad hon skulle säga - hon fnös och gick sin väg. När hon väl var ute slängde jag mig på sängen där Rose fortfarande satt nerbäddad med en ljudlig, uppgiven suck. "Vi har ett problem", muttrade jag ner i täcket.

Rose höjde frågande på ögonbrynet. "Vad har du gjort den här gången?"

Jag fattade tag i frottéhandduken och drog av den med ett ryck. Först var Rose helt tyst, men sedan började hon skratta så hysteriskt att hon nästan föll av sängen. Jag daskade till henne, men kunde inte hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom mig också och det slutade med att vi båda låg dubbelvikta av skratt på sängen.

Hahahahah!!! Grönt hååååår :* Gillar grönt :3
MER!!!

Åh men Sav gumman, grönt hår, really? Vill du inte att James ska gilla dig för den du är? Oh u silly, börjar typ på allvar shippa Albvanna elr Ryannah...
Men som vanligt är det otroligt bra och jag älskar det, puss på dig och skriv mer :*

Tack igen hörni! ♥ Här kommer en kortis till!

---

Oktober 12

Okej, så steg tre hade gått i stöpet, även om det inte gick att undgå det faktum att jag fick väldigt mycket uppmärksamhet. Lite mer än jag hade önskat kanske, men det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Och med det bästa menar jag att så ofta jag kunde gömma mitt gröna hår under en mössa. Dessvärre hade den planen bara fungerat fram tills min första lektion på måndagen då Mrs Ravenswood tvingat mig ta av den. För att inte riskera kvarsittning och poängavdrag hade jag motvilligt gjort som hon sagt. "Kära nån! Vad har du gjort med ditt hår, barn?" hade hon utbrustit och sedan hade resten av klassen brutit ut i skratt.

Det slog dock inte Mackenzies skadeglada min när hon fick se det. Jag kunde riktigt se hur hon njöt av min förödmjukelse. Hon hade inte ens sagt något utan bara skrattat och skakat på huvudet, som om mitt hår redan talade för sig själv.

Och som om detta inte vore nog hade jag haft Quidditch träning samma dag och mitt under träningen hade min mössa flugit av. Ryan hade varit den första att se mitt hår och hade försökt hålla sig för skratt men hade antagligen sprängts om han inte släppt ut det. Därefter följde i stort sett hela laget. Det vill säga, hela laget minus James. James hade bara höjt på ögonbrynet och sett konstigt på mig, varefter han hade sagt, "Testar du en ny hårfärg eller? Du passade bättre i blont." Åh, som jag hade önskat att jag kunde sjunka genom jorden... Men sedan hade något hänt. James hade lett snett mot mig och jag insåg att han bara hade skämtat med mig.

Så jag ryckte på axlarna och sade, "Har du inte hört att det är senaste modet att färga håret grönt, James?" varefter jag blinkade med ena ögat mot honom. Och gissa vad som hände sedan? James slängde huvudet bakåt och skrattade. Skrattade! Jag hade fått James Potter att skratta och det hade lett mig till steg fyra, vilket var nästa del av min plan:

Var rolig och självsäker. Dra skämt, men framför allt - skratta åt hans skämt.

Aawww they're so Cute♥

Visst är de

---

Oktober 14

"Hur kommer det sig att du färgade håret grönt?" Lorcan log retsamt och såg på mig med sina brun-blåa, stora ögon. Han satt mittemot mig vid det avlånga bordet med ena armen om Rose som höll på att plugga. Åtminstone försökte hon ge sken av att hon pluggade, men jag visste att hon inte kunde koncentrera sig när Lorcan var i närheten.

Jag log ironiskt. "Tja, det är ju snart Halloween så", sade jag och ryckte på axlarna, varefter jag fortsatte bläddra genom mitt nyaste nummer av Häxornas Värld i ljuset från kandelabern.

Lorcan skrattade och vände sig mot Rose. "Jag tror att du hade passat bra i grönt hår", sade han och strök hennes hår bakom örat.

Rose såg upp på honom med glimten i ögat och skakade lite på huvudet åt honom. "Om det skulle likna en komplimang, var det nog den konstigaste jag någonsin hört."

Lorcan log och kysste henne ömt. Jag såg på dem med en gnutta avund. Rose hade fått sin drömkille, varför var det så svårt för mig att få min?

"Eww, kusin närvarande."

Lorcan släppte taget om Roses läppar och log ursäktande mot Albus som hade dykt upp efter att ha käkat en sen middag med Scorpius. Han slog sig ner bredvid mig och jag lade upp mina ben i hans knä. "Hej, Ally", sade jag glatt.

Albus brydde sig inte om att putta ner mina ben - det kriget hade han sedan länge förlorat - utan sade bara, "Hej, gröntott" och rufsade om mitt hår. Jag daskade till honom på armen och rättade till det. "Vadå? Vad sa jag nu för fel? Ditt hår är faktiskt grönt."

"Du behöver ju inte påminna mig om det för det", envisades jag och putade med munnen. "Och du vet att jag hatar när man rufsar mitt hår."

Albus skrattade och Rose bara skakade på huvudet åt oss.

"Så hur länge har ni två dejtat?" undrade Lorcan och såg frågande mellan Albus och mig.

Det blev knäpptyst för en stund och Albus och jag utbytte blickar. Sedan bröt vi båda ut i hysteriska skrattsalvor. Jag menar, Albus och jag - ett par? Det var det löjligaste jag hört på länge, och då var jag ändå den med lysande grönt hår på huvudet. Lorcan såg oförstående ut så Rose lade en hand på hans arm och förklarade lugnt för honom varför vi betedde oss som om han precis dragit världens skämt. "De är inget par, Lorcan."

Han såg lite förlägen ut. "Åh, förlåt, jag måste ha läst av situationen fel."

Jag nickade häftigt och försökte lugna ner mig själv tillräckligt för att prata. "Ja, det måste du verkligen ha gjort. Ally och jag har varit bästa vänner sen vårt första år här, han är som en bror för mig", fick jag fram och torkade mig under ögonen som vattnats av allt skrattande. "Jag skulle aldrig kunna tänka mig Albus som något annat än min vän."

Lorcan såg snabbt åt Albus håll och sedan på mig igen. "Jaha, okej."