Mörkrets tid!

Demandred och flickan hade bara begett sig en bit från kyrkan innan den unga kvinnan hejdade hans framfart genom att hålla ut en arm framför honom; en gest som roade honom då hon inte var tillräckligt stor för att stoppa honom egentligen. Ett roat leende spred sig över hans ansikte och det blev ännu bredare när han såg vem det var den unga kvinnan hade sett; nämligen Talitha. Kvinnan hade tydligen varit och köpt sig ett par baguetter, frågan var vart hon skulle göra med två baguetter? En tanke for genom huvudet på honom och det var inte speciellt bra om det skulle hända.
"Kom.", Sade han korthugget och nu ganska barskt till den unga kvinnan bredvid honom. Tonen i hans röst visade att det inte fanns några möjligheter att säga nej eller undvika honom. Demandred for genom folkmassan, folket undvek honom och vissa av människorna svor att de sett en röd glimt i hans annars blå ögon. Mycket snart kom han fram till nunnan, med ett brett leende på läpparna och med den andra kvinnan i släptåg; hon hade kunnat följa i spåret han hade skapat när han gick genom människorna.
"God dag, Talitha. Var ska damen med så mycket bröd?", Frågade han leende och även om hans inre var i uppror hoppades han att det inte syntes utåt; han var helt säker på att hans ögon var under kontroll och med dess ursprungliga blå färg. För att ha något att göra, i väntan på svar steg han åt sidan för att visa vem han hade med sig.
"Det här är kvinnan som har hjälpt mig leta efter dig, ni hade visst möts innan.", Sade han och skrattade till lite. Längre bort hörde han hur en stadsvakt skrek om att en skräddare hade hittats mördad i sitt hem; otroligt nog var han sliten i bitar. Demandred fascinerades över hur snabbt vakten, eller någon annan, hade hittat skräddaren. Effektivt var det rätta ordet.

lol

Talitha stannade när en skugga föll över henne och hon mötte ett par blåa ögon framför henne.
"God dag herr Demandred" sa Talitha med ett leende, hon var förvånad över att se honom här, de skulle mötas på världshuset, det var i och för sig för några timmar sedan, hon var sen det var hon väl medveten om, men hon var tvungen att avlägga ett besök hos prästen som hjälpt henne under natten. "Jag skall besöka stadens präst, en mycket vänlig och hjälpsam man, och som tack för hjälpen han gav mig i natt tänkte jag ge honom en bit bröd, men om du är hungrig kan du givetvis få min bit bröd" sa hon med ett svagt leende och räckte fram brödet emot Demandred. Talitha släppte honom med blicken och såg i stället på den unga kvinnan som stod bakom honom.
"Visst har vi det" sa Talitha och såg på kvinnan med ett vänligt ansiktsuttryck. "Jag hoppades att rummet var till belåtenhet?" frågade hon men avbröts av ett skrik, just som hon tänkte fråga om kvinnan hade nyckel på sig. Talitha såg sig omkring för att upptäcka att stadsvakten kom ut ur Skräddarens butik och förmanligade hem. Hon slängde en frågande blick på Demandred, inte kunde han ha något med det att göra? Eller kunde han det? Var detta Guds sätt att hjälpa henne, var det Guds sätt att utkräva hämnd på det som kunde ha tänkas hända henne? Kanske var det Guds avsikt att Demandred skulle hjälpa henne med de saker hon inte klarade av själv.

En nunna med baguetter var egentligen en ganska komisk syn. Men Elvina höll sig tyst i bakrunden, mannens befallande hade fått henne på sin vakt. Trotts sina vänliga ord och leenden var han en adelsman och sådana var bara fina till ytan det visste hon. Nunnan hade hand med gud och tydligen vän med prästen som Elvina helst ville strypa, han som aldrig tillåtit henne i kyrkan aldrig hade hon satt sin fot där och aldrig skulle hon.
"Ja tack miss." sa hon log halvt och återgav nyckeln.
"Sökte er, ni behövde rummet bättre än jag. Men sedan gick ni in på kyrkan...." sa hon men avslutade inte meningen, för kvinnan skulle bara säga något idiotiskt om att alla var välkomna där. Vis skriket såg även Elvina upp, en dö skräddare? Skräddaren som varit på nunnan? Jo, de kom ut utanför hans butik, det var märkligt, tänkte hon fundersamt.

Demandred log när han märkte att nunnan verkade vara på bra humör även om det smärtade honom att vara den som förmodligen förstörde hennes glädje. Artigt tog han emot en bit bröd och lät de båda kvinnorna byta meningar innan han bestämde sig för att berätta något om den döda prästen. När Talitha slängde en blick på honom när stadsvakten steg ut ur skräddarens hus såg även han förvånad ut; han fick inte röja sin position som omänsklig och han hade blivit oerhört duktig på att manipulera sina ansiktsuttryck i förhållande till hans egentliga känslor. När kvinnorna verkade störda av nyheten med skräddaren svalde han det sista av brödet och tog till orda.
"Jag tror det är bäst att du inte besöker prästen, Talitha. Låt stadsvakten ta hand om det och rör dig inte i närheten av kyrkan när människor kan se dig.", Sade han enkelt och med ett neutralt ansiktsuttryck. Trots att han inte sade, rakt ut, att prästen var död så var det ändå underförstått. I alla fall om man hade något mellan öronen. Nu visste han däremot inte hur han skulle fortsätta, hur skulle hon reagera och vad skulle den andra kvinnan, som visste att han var där inne, säga? Det visste han inte, svaret låg i framtiden och det inom en väldigt snar framtid.

Talitha var nöjd över att mannen tog emot hennes gåva, det var endast bröd men hon uppskattade att ge människor av det lilla hon hade, hon hade lärt sig att dela med sig, trotts att det inte alltid räckt till än själv.
"Det glädjer mig att rummet var till belåtenhet" sa hon leende till flickan och log roat sedan. "Kyrkan är ingen plats du skall frukta, även om den tycks skrämmande är alla välkomna in i Guds hus, men detta vet du förmodligen redan, men alla är ändå inte villiga att göra det. Och jag respekterar dina val även om jag inte vet om dem" sa hon och viftade sedan med handen, "Du behövde rummet mer än mig" sa hon leende och tittade sedan på Demandred, hon kände tårarna samlas bakom ögonlocken.
"Han var än vänlig man" sa hon och försökte hejda tårarna, men lyckades inte. "Han räddade mitt liv, men fick offra sitt egna, hur kunde jag vara så självisk att jag lämnade honom" sa hon och slog händerna för ansiktet. Hon var arg på sig själv för att hon lämnat prästen att själv möta demonen. Demonen ja, dessa hemska varelser!
"Jag avskyr dem med hela mitt hjärta, dessa demoner! Varför skall dem alltid döda människor? Varför vill de alltid förstöra människors liv? Räcker det inte med att lägga ett kloster under sig, nej de måste förstöra kyrkan med" Talithas tårar hade slutat rinna och hon hade knutit händerna av ilska.
"Jag lovar att hämnas å prästens vägnar!" sa hon bestämt, nu hade hon inte bara en demon att hämnas på utan två.

Då nunnan nämnde om kyrkan svarade hon inte ens på. Tydligen hade nunnan en fager bild av kyrkan vilket Elvina inte hade hjärta att ta ifrån henne då hon verkade ha förlorat så mycket annat.
Vid soldatens ord såg Elvina bara på honom, och hur kunde prästen plötsligt dö? Liksom den där skräddaren. Mannen hade varit nära skräddaren liksom i kyrkan, hur?
Men hon han inte tänka mer då nunnans ögon plötsligt fylldes med tårar. Hon pratade om demoner och prästen som Elvina personligen tyckte förtjäna sin död lika som skräddaren. Dessa skenheliga män hade förtjänat sin död det ansåg hon, var det då demoners verk så skulle hon gladeligen tacka dem. Men hon höll ett orörligt uttryck under nunnans tårfloder, tårar ar något hon hade svårt för.
Efter tårarna kom ilska något som Elvina förstod, något som var henne välbekant.
"Hur hämnas man på en demon?" sa Elvina endast, tröstande ord låg inte för henne då hon inte hört eller själv fått sådana.

Demandrded såg förtvivlat på när kvinnan först började gråta och hur hon sedan förbannade demonerna; något som gjorde att det stack till i bröstet på honom. Han hade inga tröstande ord och i hans fall så var det svårt att trösta henne, det kändes inte som att han hade den rätten i och med att han faktiskt var en av demonerna. Istället stod han bara tyst vid sidan av och bevittnade hur hennes sorg förvandlades till ilska, ilska eller hat, förmodligen det sistnämnda. Utan att säga något stod han orörlig likt en staty och såg på de båda unga kvinnorna men i slutändan var det den andra kvinnan som ställde den avgörande frågan; hur dödar man en demon? Det hade han länge tänkt på, han var förvisso inte en demon till fullo än men han var på väg att bli en och skulle det innebära fullständig odödlighet? Det trodde han inte. Däremot så svarade han inte heller på den unga kvinnans fråga och inväntade ett svar från nunnan, hon var ju trots allt kyrklig, hade de en kunskap om hur man dödar demoner? Eller, vilket han hoppades på, en kunskap hur man renade befläckade människor vilka hade sålt sin själ till demonerna för makt eller kraft.

"Hör hur jag säger, avsky är något jag inte skall befatta mig med" sa Talitha och slog händerna för munnen och sjunk ner på knä i leran.
"Förlåt mig fader ty jag har syndat" sa hon med knäppta händer. Hon tittade upp emot himlen och slöt sedan ögonen när regnet åter började falla. Hon väntade på att få en bestraffning ifrån herran men när ingen kom reste hon sig långsamt upp och tittade på kvinnan framför henne.
"Detta är inget jag vet med säkerhet, min lärare hann tyvärr inte lära mig detta innan hon avled, eller snarare blev bragd om livet" sa Talitha och tittade bort emot kyrkan där några damer hade skrikit, hon misstänkte att de fått sett liket av prästen, ett lik som Demandred hade hindrat henne ifrån att se.
"Tack för att du hindrade mig ifrån att beträda kyrkan" sa hon vänligt och tittade sedan på flickan.
"Jag vet att man med Guds hjälp kan besegra en demon, jag hoppas finna svaret på frågan med hans hjälp" sa hon endast.

Elvina tog förskräckt ett steg tillbaka och ryggade lätt undan då nunnan började be. Nunnan verkade vrickad, fast de var väl alla som var som hon? Be till någon som inte fanns där, få hjälp av någon som inte fanns och inte skulle hjälpa.
Kvinnorna som skrek och regnet som föll allt var väldigt beklagligt och sorgset på en gång, inte för att Elvina sörjde.
"Du borde ta dig in, du kommer bli kall." sa hon till nunnan som nu var lerig hon med.
Elvina sa inget om gud men i ögonen syntes tvivel, förakt och hat mot en gud som aldrig brytt sig om henne, Evina hade övergett honom för länge sedan.
Hon slängde en blick upp på mannen.
"Du borde också ta dig in att vara ute i regn är inte bra." sa hon och väntade på pengarna, skulle hon få några? Regnet strilade sakta ner det såg ut att bli ett riktigt oväder och Elvina började frysa lätt i den våta klänningen och de bara fötterna kyldes av regnet.